När epidemier, finanskriser och tragedier knackar på dörren blottas allvarliga utmaningar. Utmaningar som inte kan lösas av privatiseringar, marknaden och högerpolitik, utan av en tro på både sociala program, samhällets styrka och på folkets solidaritet.
Finns dessa program och denna styrka i dagens socialdemokrati? Är vi redo för vår tids utmaningar?
Inte många dagar efter att jag föddes i februari 1997 uppmäts för första gången på många decennier ett parti bli större än socialdemokraterna i svensk politik. Enligt opinionsmätningarna ligger det moderata samlingspartiet på 30,9 %, nästan två procentenheter över socialdemokraterna. Den 3e februari, 23 år senare, sitter jag på pendeln till Stockholm och reflekterar över hur Sverigedemokraterna på bara tio år lyckats med det som moderaterna försökte med i mer än ett halvt sekel.
Hur vi hamnade här är inte en konsekvens av ett enskilt ledarskap utan fyra decennier av en ideologiskt vilsen socialdemokrati och ett parti som inte hängde med i tiden. Till följd av en rad samhällsförändringar under 1980-talet skulle socialdemokratin få det allt svårare att orientera sig. Både i frågan om hur ekonomin skulle tjäna folket, vilken politisk roll vi skulle utgöra i ett nytt samhälle, men också hur vi skulle organisera vår folkrörelse. Men låt mig ta det från början.
Under 1980-talet växer idéerna för ett allt mer individualistiskt samhälle fram och politiska ledare som Ronald Reagan, Margret Thatcher och Thorbjörn Fälldin driver fram samhällsreformer i respektive länder som skulle minska statens uppgifter och ansvar. Nyliberalismen hade anlänt och i Sverige skulle det innebära att den socialdemokratiska blandekonomin skulle överges för en marknadsekonomi med privatiseringar som följd. Motståndet från socialdemokratisk håll var dock begränsat då även partiet ansåg en strukturomvandling nödvändig, där näringslivet skulle skapa ekonomiska underlag för den offentlig sektors framtid. I den ekonomiska ideologins övergång till en allt friare marknad fick allmänna sociala reformer allt mindre utrymme, socialdemokratisk reformism skulle övergå i en bevarelsepolitik. Där man istället för att utveckla samhälle och ekonomi hand i hand, lät marknaden härja fritt. För att sedan minimera skadorna efter privatiseringsexperiment och marknadsmisslyckanden med hjälp av lite klassisk fördelningspolitik.
Några år innan hade vår folkrörelse också genomgått en förändring i hur den skulle organiseras. Rörelsen hade tidigare en stark arbetarcentrering där det politiska idéerna skapades från botten. Detta innebar att rörelsens organisatoriska arbete till stor del handlade om samordning mellan de olika samfunden inom arbetarrörelsen för att nyttja den politiska viljan och forma de visioner som existerade inom partiet. Detta innebar också många interna konflikter mellan partistyrelsens visioner och medlemmarnas politiska vilja. Någon gång under Palme-eran vändes organisationen upp och ner och partiet blev centrerat runt ett starkt ledarskap, en beslutsam partistyrelse och hårda krav på lojalitet från dess företrädare. Problemet var bara att denna partikultur skulle genomsyra alla led i det socialdemokratiska engagemanget, något som innebar färre interna politiska konflikter och lokalt engagemang. När kampen mellan idéer försvann, påbörjade också engagemanget göra detsamma. Parallellt skulle också medlemsantalet rasa till följd av att tvångsanslutningen av LO-medlemmar upphävdes och på tio år skulle medlemsantalen gå från nästan 1,2 miljoner till att 1991 utgöras av 260 000 socialdemokrater.
Försvagade fackföreningar
Separationen mellan fackligt medlemskap och partianslutningen var en del i ledet från den borgerliga sidan för att försvaga både socialdemokratin och särskilt fackens helhetspåverkan i politiken. Ett annat slag mot både fack och socialdemokraterna har varit det successiva minskandet av kärngrupper, särskilt industriarbetare, i takt med samhällsutvecklingen. Tillsammans med inträdet i EU har facken, och särskilt LO som var en garant för ett fortsatt starkt välfärdssamhälle, fått allt mindre att säga till om. Idag består fackens utmaningar av ständiga revirstrider mellan arbetsrättsliga regler och EU:s regleringar, en inskränkt avtalsfrihet och aktörer som genom EU-domstolen hindrar progressiv politisk och facklig utveckling, även om det skulle gynna vanliga löntagare. Som följd har förtroendet för både facken, men också för socialdemokraterna som skulle leverera den fackliga politiken, urholkats och organisationsgraden minskat.
Inför 1990-talet står nu socialdemokratin med en försvagad och idéfattig folkrörelse. Partisympatierna pendlar inte längre från val till val utan följer, med två undantag, en konstant nedåtgående trend. Samtidigt knackar finanskrisen på dörren och både socialdemokrater och moderater enas i ett arbete för att ta sig an krisen. Uppstädandet av finanskrisen innebar en anpassning till en allt mer nyliberal samhällsutveckling som i sin tur gjorde att socialdemokraterna inte utformade sina egna social program som för de växande samhällsproblemen. Som svar på detta växte en misstro hos människor gentemot den etablerade politiken. Socialdemokratin som tidigare axlade rollen som ett agonistiskt parti som kämpade för frihet och jämlikhet för alla, sågs nu som en orsak till vanligt folks problem. I frågan om vad som skilde socialdemokraterna och borgerligheten som ett politiskt alternativ blev det nästan enbart en fråga om skattepolitiken.
Som en konsekvens erbjöd socialdemokraterna inget tydligt politiskt alternativ när förtroendet för nyliberalism började falla under 2000-talet till följd av finanskrisen 2008 och den lågkonjunktur som människor då fick genomleva. Tyvärr fortsatte utvecklingen gå i fel riktning och klyftorna fortsatte att växa för personer med låg ekonomisk standard från 7,3 procent 1991 till 14,9 procent 2017. Samtidigt har den upplevda, och existerande, orättvisan på landsbygden växt sig starkare. Deras ekonomiska påfrestningar har blivit allt fler i form av ojämn fördelning av skatter, arbeten som försvinner till följd av globaliseringen och en nästintill oförändrad köpkraft de senaste tre decennierna. Vår egen omsvängning innebar också att den socialdemokratiska fördelningspolitiken övergick från en progressiv natur till en passiv sådan. När välfärdspolitiken upplevdes allt mer kraftlös och felfördelad innebar det också att arbetarklassen blev allt mindre benägen att klassrösta, istället organiserade man sig utefter kulturella värderingar.
Grogrund för högerkonservativ populism
Ur detta har en känsla av orättvisa skapats, en där högerkonservativ populism får sin grogrund. En populism som garanterar sina egna framgångar genom att förmedla ett narrativ som är mer avgörande för folket än vilka skattekronor som ska gå vart. Ur detta växte en blåsippa upp i den politiska rabatten och sverigedemokraterna kommer in i riksdagen 2010 med 5,7 %. Vad sverigedemokraterna tog med sig in i politiken, var det socialdemokraterna en gång kunde erbjuda; en framtidsvision för vårt samhälle, en konfliktsökande politik och en folkrörelse som byggde på gemenskap. Det gav nationalisterna möjlighet att sätta den politiska agendan och som vi vet har migrationspolitiken och dess konsekvenser varit i ständigt centrum för den politiska debatten.
Hur vi skulle besvara sverigedemokraternas framväxt var dock otydligt. Motreaktionerna har varit spretiga, och istället för att omorganisera sin folkrörelse har socialdemokraterna fortsatt driva politik i linje med status quo. Genom att också förlita sig på traditionella metoder för att sätta agendan och befästa sin politik har partiet inte passat in i en ny politisk era. En era som skriker efter hopp och framtidstro, och som förkastar nyliberalismens alla misslyckanden.
De första regeringsåren med Löfven blev en fortsättning på samma gamla spår, även om partiet rent policy-mässigt hade nya saker att erbjuda. Problemet är bara att folket först och främst följer partier med visioner för framtiden, sedan kommer lösningarna. För människor måste veta vart vi är på väg, innan de svänger av på vägen dit. Detta har socialdemokratin misslyckats med att erbjuda under 2010-talet. När vi därtill ingick i Januariavtalet förstärktes denna uppfattning. Att liera sig med nyliberalernas företrädare för att ge fritt fram för politik som en absolut majoritet inte vill ha, inte ens våra egna företrädare, har uppfattats som själlöst. Detta är något både partikamrater och de som gav oss förtroende känner av, och tanken ekar där i bakhuvudet. Tyvärr innebar också en svag socialdemokrati en starkt populistisk motsvarighet, och i december 2019 uppmättes sverigedemokraterna vara Sveriges största parti.
Inför 2022 riskerar socialdemokraterna att göra sitt sämsta val sedan 1911, samtidigt som centrala pelare i den facklig-politiska samverkan slagits sönder vilket lämnat relationerna mellan facken och partiet på skakiga grunder. Vi måste inleda med att erkänna att man i dagsläget inte är representativa för en bredare massa. Vi förlitar oss på att de fackligt anslutna ska vara oss trogna, men utvecklingen visar att förtroendet fortsätter att minska. Och är det så konstigt? Om vi ser på våra förtroendevalda, går de i takt med de människor vi säger oss att vi ska representera? Delar de deras oro, eller konstaterar man bara att den finns där? Hur ser skillnaderna ut mellan våra företrädare och vårt folk både materiellt och ideologiskt? I en tid där det politiska ledarskapet kommer från toppen, istället för att formas av rörelsens bas riskerar också gapet mellan de som leder rörelsen och rörelsen i sig växa sig för stort.
Det är dock inte i socialdemokratins natur att vara bedrövade, sådant borgerligt trams lämnar vi åt andra. En stor utmaning för 20-talets socialdemokrati består därför i att definiera ett eget narrativ om morgondagens samhälle, ett som inte byts av med en ny valslogan redan nästa val, utan som är slutmålet för varje socialdemokratiskt förslag. Att återuppliva en socialdemokratisk utopi är inte en förlegad idé, strävan mot ett drömsamhälle har snarare varit ett framgångsrecept för den europeiska populismen. Ur en vision för morgondagen måste dessa idéer förankras i vår folkrörelse, något som kräver nya sätt att nå folket. För traditionella metoder i form av snabba, korta och ryckiga debatter i media och tv ger oss aldrig en ärlig chans att berätta om stora socialdemokratiska visioner och lösningar.
Hur vi når ut till människor måste ske i öppna forum, ansikte mot ansikte med verklighetens folk. Våga slänga protokollmötena åt sidan och möt människor allt oftare och på fler ställen än utanför deras dörrar under valkampanjerna. Ta inspiration av våra systerpartier, vänsterpopulister och politiska förebilder i deras framgångar att prata i nya forum. Det finns inget som hindrar oss från att släppa den välputsade, manusbundna politikerrollen och istället mötas i våra egna svenskifierade rådhusmöten. En folkrörelse måste trots allt vara lite folklig, och detta är det enda sättet för oss att fånga upp människor upplevelser för att forma en politik som tar sig ann både kulturella och sociala värderingar
Gör upp med den nyliberala politiken
Det finns också något att lära av de gamla ideologerna som formade partiet från början. En av dessa är Nils Karleby, som menade att den socialdemokratiska vägen handlar om en ekonomisk politik som tjänar folket. Idén om att marknaden som en usel herre men en utmärkt tjänare har gång på gång visat sig sann i det marknadsliberala Sverige som växte fram under 1990-talet. Socialdemokratin måste därför göra upp med den nyliberala politik som förts, inte bära den vidare genom uppgörelser som januariavtalet. En ekonomisk politik som investerar i oss, vår vård, våra äldre och kommunerna vi bor i är vad som gör socialdemokraterna en garant för ett starkare samhälle. Och den som också kan leverera nya sociala program för att höja människors levnadsstandard bygger ett parti för framtiden.
För att allt detta ska bli möjligt kan vi inte längre eftersträva rollen som ett samarbetsparti, vi måste erkänna oss själva som ett konfliktparti. Där vi tar strid mot samhällets orättvisor, och som står emot de fyra ryttarna av apokalypsen som är den forna Alliansen. Därför behöver vi också låta konflikt och idédebatt blir en vardag snarare än en ovanlighet i våra arbetarekommuner. Vår uppgift måste bli att organisera människor året om, pratar politik vid varje kafferast och vid varje matbord, och ta till vara på den förtvivlan och ilska som människor upplever runt om i landet för att forma den till ett engagemang. Det är ur detta som vi föder en socialdemokrati relevant för nästa århundrade. Det första steget på den vägen är att bli en övertygad folkrörelse, så vi kan övertyga folket.
När jag började skriva den här texten i februari gjorde jag det med en känsla av uppgivenhet över det politiska läge vi då befann oss i. Sedan dess har stämningen ändrats. Coronaviruset har utan tvekan tvingat oss till stora förändringar, 8,5 miljoner människor väljer nu att isolera sig för att skydda de 1,5 miljoner som befinner sig i riskgruppen, däribland min egen syster, denna uppoffring för andras skull gör mig otroligt stolt. Den här stunden har visat på vårt samhälles bästa sidor, på en gemenskap där tusentals ställer upp med både matleveranser och studiestöd till de som hamnat i kläm. I och med denna epidemi har vi också fått se socialdemokratin när den är som bäst. Hur Stefan Löfven och hans ministrar i en tid av oro lyckats upprätthålla en känsla av kontroll och trygghet. Samtidigt som de levererade ett krispaket vars proportioner sällan tidigare skådats, som värnat både företag och familjer.
Den senaste tiden har blivit en påminnelse om faran med blind marknadstro och de privatiseringar som urholkat vår välfärd. Parallellt har vi märkt av konsekvenserna av ett underfinansierat samhälle. Ur detta tror jag ändå att rollen för socialdemokratin blivit allt tydligare. Vår framtid ligger i återkomsten av det starka samhället. Nu är det upp till vår folkrörelse att ta oss dit.
Felix Lundqvist, statsvetare och praktikant vid Tankesmedjan Tiden.
