Nyligen var jag på ett besök i en romsk stadsdel i Istanbul. Några kilometer från de rika kvarteren nära Bosporen, i skuggan av Trump Tower, ligger ett par kvarter med låga, slitna stenbyggnader, ruffiga plåttak och massor av kringdrivande hundar.
En av de boende i området berättade att stadsdelens borgmästare varit på besök. Han hade bott hela sitt liv i den delen av Istanbul, men hade ändå aldrig varit i de romska kvarteren. Han hade inte ens varit medveten om deras existens.
Några romska organisationer berättade om sitt arbete i området. De mobiliserade invånarna i sociala och politiska frågor. Drev utbildningar. Stöttade romsk kultur.
De stärkte den romska gemenskapen i en omgivning som var både fientlig och marginaliserande.
Jag kom att tänka på besöket i Istanbul när jag läste ett reportage om Marine Le Pen i Frankrike. Le Pen säger sig vilja förbjuda ”kommunitarismen” i Frankrike. Det är på samma gång ett märkligt och logiskt politiskt krav från en av Europas ledande högerextrema.
Kommunitarismen är en politisk idé som betonar människors lokala och kulturella gemenskaper. Tanken är att vi människor behöver sådana gemenskaper för att fungera tillsammans i samhället. Det är de som ger oss en moralisk ryggrad, gruppen som gör det möjligt att framträda som individer.
Kommunitarismen har konservativa drag eftersom den är kritisk till liberalismens starka fokus på individen, och liberaler har följdriktigt varit kritiska mot kommunitarismen, liksom den traditionella delen av vänstern, som anser att kommunitära tankar tar fokus från statens roll och istället betonar civilsamhället.
Den senare kritiken är svårare att förstå. Arbetarrörelsen växte fram i civilsamhället. Den var svaret på ett behov från arbetarklassens sida att bygga upp egna gemenskaper. Att stärka den egna identiteten och mobilisera politiskt.
Ungefär som de romska organisationerna i Istanbul. Eller delar av den muslimska gemenskapen i Frankrike.
Den sortens organisering upplevs förstås som ett hot mot högerextrema krafter. De ifrågasätter ju majoritetens gemenskap, kultur och traditioner. Le Pen skulle antagligen säga att det är den franska statens objektivitet (laicité) hon strävar efter att stärka. Problemet med det resonemanget är bara att hon i detta laicité-begrepp läser in en rad saker som är ett resultat av den franska kulturen och historien, och utgår ifrån att alla andra grupper kan tvingas in i denna gemenskap.
Som de flesta andra organisationer i civilsamhället arbetar de romska i motvind under Erdgans allt hårdare styre i Turkiet. Även där har den nya nationalismen som mål att slå ut alla gemenskaper utan den egna.
Under samma resa i höstas hörde jag en journalist att tio redaktörer och journalister på hans egen tidning just nu satt i fängelse. Han hade själv gripits, men släppts igen på grund av sin höga ålder. Nu tjänstgjorde han tillfälligt som chefredaktör. Ingen annan i ledningen var fri.
Kurdiska organisationer hotas för att de är symboler för något annat än den turkiska majoritetsgemenskapen. På samma sätt har tidningen Arbetet och flera andra rapporterat om en jakt på fackligt aktiva i Turkiet. Även de har begått brottet att engagera sig i en gemenskap som inte helt går i linje med Erdogans maktambitioner.
På det viset ser det ut just nu. Över allt för stora delar av världen. Totalitära makthavare jagar efter och vill sätta dit de gemenskaper som inte bekräftar systemet.
Liberaler, socialdemokrater och alla andra som eftersträvar ett samhälle präglat av mångfald har goda skäl att träda till kommunitarismens försvar.
