Danska socialdemokratin har sedan flera år tillbaka klippt banden till fackföreningsrörelsen. Att göra det i Sverige vore att tappa en del av sin själ och förankring i vardagen, skriver Laila Naraghi, riksdagsledamot.
När jag far österut på Öresundsbron är det som att mina axlar sjunker ner lite. Jag försöker tänka att det bara är för att det alltid är skönt att vara på väg hem. Att det finns en viss anspänning att försöka göra sig förstådd och att förstå danska kanske? Men innerst inne vet jag att det inte är där skon klämmer.
Det känns helt enkelt bara bra att få komma hem till Sverige där det inte (än) råder en sådan etnicitetsfixering som i Danmark. Överallt talas det om ”invandrarna”, ”ghettona”, ”muslimerna”, ”halal”. Det framstår som en masspsykos där ständigt fokus är på INVANDRINGEN. Ämnet överskuggar allt. Hur kommer det sig att dejlige, smukkeoch rigeDanmark har kunnat förvandlas så?
Veckorna innan det svenska valet publicerade Dagens Nyheter tre artiklar av den danska journalisten Carsten Jensen om utvecklingen i vårt södra grannland. Det konstaterades att Dansk Folkeparti dominerar debatten och att det är en vedertagen sanning att utlänningar inte hör hemma i Danmark. Artikelserien gick under namnet ”Den danska läxan”och presenterar högerpopulismens framfart. Jensens uppmaning till läsarna är: ”Lär av oss danskar – kapitulera inte för sd”.
Jag läser artiklarna med skräckblandad igenkänning. Jensen ger svar på hur förvandlingen av Danmark har kunnat äga rum och i seriens andra del beskrivs den danska socialdemokratins roll under rubriken Carsten Jensen: Så drev S sina väljare i famnen på högerpopulismen. Det är klart läsvärt, men jag saknar en viktig aspekt. Kanske till och med den allra viktigaste, nämligen det faktum att dansk socialdemokrati har förlorat sina fackliga rötter.
Som många kommuner i södra Sverige har också min hemstad, Oskarshamn,en vänort i Danmark: Middelfart. I början av 2000-talet skulle jag i egenskap av ung förtroendevald träffa en dansk ung socialdemokrat som besökte oss. Som så ofta i nordiskt samarbete fanns mycket att lära och tala om. Men det är särskilt en sak jag aldrig kommer att glömma att hon berättade: I Danmark var Socialdemokraterna inte längre knutna till fackföreningsrörelsen. Det fanns ingen facklig-politisk samverkan. För mig framstod det som märkvärdigt, nästanutomjordiskt. Kunde socialdemokratin ens existera utan den fackliga samverkan?
Jag är inte uppvuxen i ett socialdemokratiskt hem, inte ens ett politiskt, utan snarare i en kyrklig släkt. Den närmsta jämförelsen jag därför kunde tänka mig var väl som att någon skulle säga att i Danmark har kyrkan slutat fira julafton. Alltså slutat uppmärksamma Jesu födelse, den kristna tideräkningens begynnelse. Och helt ansat bort sina rötter.
När jag blev aktiv i partiet med stort P i slutet av 90-talet var jag 14 år. Jag var arg på samhällets orättvisor, på rasismen, på att tjejer behandlades annorlunda än killar och en massa annat. Från partierna hade jag beställt information och sedan bestämt mig för att gå med i Socialdemokraterna. Det var i Oskarshamns arbetarekommun och under mina tonår jag spenderade hundratals timmar med metallare, kommunalare och andra aktiva. Det var på möten, kampanjer och demonstrationer.
Jag lyssnade på vad de berättade om sina arbetsplatser och de lyssnade på oss unga. Jag lärde mig om praktisk jämlikhetspolitik, välfärdsbygge – att det i grund och botten handlar om en fördelning av makt mellan människor. Facket var inget abstrakt, det var de som påverkade hur mycket som hamnar i lönekuvertet i slutet av månaden. Jag såg kroknade kroppar som slitits ut på varvet, som fortsatte kämpa för andras skull. Stolta arbetare som slog näven i bordet, andra som satt tysta. Det är ingen klyscha, det var min ungdom. Styrkan fanns i det gemensamma. Det var också därför facket varit med och grundat partiet. För mig fanns inte tanken att vi skulle skiljas åt – att facket och partiet inte arbetade tillsammans. Idén var oerhörd. I det närmaste ett självmord.
Men så mötte jag den unga danska socialdemokraten som berättade att i hennes hemland var det just vad som hade skett 2003.
I år har det gått 15 år. Det är många år av vilsenhet för dansk socialdemokrati. Likt rymdskeppet Aniara svävande utan förankring i samhällsrymden. Inget som fäster den i varken tid eller rum. Inga band bakåt i historien eller till människorna på verkstads- eller sjukhusgolvet varav det senare ger socialdemokratin sin koppling till nuet och framtiden, och därmed dess existensberättigande.
De första åren kanske konsekvenserna inte syntes så tydligt, men redan2003 lades grunden till det som Carsten Jensen beskriver i framför allt sin andra del av DN-serien.
I stället för en tydlig förankring, dels bland folk i hela Danmark, dels i en idétradition med jämlikheten som bas, förvandlades socialdemokratin till ett parti som andra. Ett parti som domineras av en relativt liten, homogen grupp där trender lättare får fäste, oavsett trendernas innehåll, vilket Jensen leder i bevis. Han beskriver hur dansk socialdemokrati först hoppar på den nyliberala trenden, sedan den främlingsfientliga – båda hoppen utannågon hänsyn till den grundläggande idén som socialdemokratins demokratisyn vilar på: jämlikheten.
Och utan att till synesblinkakunde de danska socialdemokraterna säga ja till,bland annat, de så kallade ghettolagarna: att samma brott leder till olika hårda straff beroende på om du bor i (an)rika Fredriksberg eller (fattig-)ghettot Mjølnerparken. Historien upprepar sig, men denna gång hardanska S valt fel sida av den.
Kanske någon invänder att de danska löntagarna stödjer det senaste decenniets kantring av politiken – och att Socialdemokratiet därmed går i takt med folkviljan – om än inte som resultat av en organiserad facklig-politisk samverkan. Men ett sådant resonemang
haltar betänkligt eftersom den facklig-politiska samverkan är ett ömsesidigt åtagande med den ideologiska övertygelsen som grund: Det handlar om jämlikhet, demokrati, frihet och solidaritet – med människors välmående i centrum. Facket är socialdemokratins rötter, men partiet är samtidigt fackets politiska gren. Detta gör att den samlade arbetarrörelsen vidgar vyerna och ser att jämlikhet handlar
om fler än enbart de ursprungliga grundarna.
Det är inte baradet danska socialdemokratiska partiet som förlorade på den uppbrutna facklig-politiska samverkan,utan även fackföreningsrörelsen. Den miste sin politiska arm som drev dess jämlikhetsagenda inom den parlamentariska maktutövningen. Carsten Jensens artiklar beskriver det dystra resultatet. I Danmark domineras debatten av frågor om invandring och islam – i skuggan av denna kakofoni monteras välfärden stilla ned, bit för bit, utan större protester.
Rädslan för det främmande synes vara en behändig skenmanöver av högern, för att slakten av den nordiska samhällsmodellen ska kunna fortskrida. Och i takt med att välfärden förminskas, vidgas klassklyftorna. Ilska och rädsla bland breda löntagargrupper kommer som ett brev på posten. Då är invandrarna, det främmande, en välkommen ursäkt att skylla på – vi har sett det förr.
Det är ingen slump att sdkom in i riksdagen 2010, efter fyra år av regeringen Reinfeldts härjningar. Åren 2006–2010 försämrades Sveriges välfärd med dramatiska effekter för mångainvånare, inte minst på grund av alliansregeringens hårda attacker motsjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.
När debattörer och partier till högerdessutom anför invandrare och en icke-fungerande integration som argument i deras ständiga litania för sänkta löner och försämrad anställningstrygghet, så är det som att hälla bensin på elden. Invandrarna framstår som ett hot mot svenska arbetare – trots att faran i själva verket kommer från höger. Arbetarklassen används i ett cyniskt dubbelspel vars resultat blir försämringar för just denna grupp.
Utan en stark facklig-politisk samverkan i arbetarrörelsen försvinner jämlikheten och ett klassperspektiv nedifrån, bort från samhällets dagordning. Det drabbar breda löntagargrupper, men även andra grupper – däribland invandrarna. Och för de danskar som är arbetare med invandrarbakgrund blir det en rejäl dubbelbestraffning.
Förändringar och reformer måste fattas, förstås och drivas fram som nödvändigheter och gemensamma uppgifter av solidariska medkämpar.Så skrev Willy Brandt hösten 1972 i ett av sina brev till Olof Palme och Bruno Kreisky. Det sammanfattar vad även den facklig-politiska samverkan handlar om. Alla kan delta, oavsett bakgrund och yrke, i förändringsarbetet. Han fortsatte med: Detta förutsätter dock … att socialdemokratin kan uppbringa tillräcklig vilja till öppenhet och tolerans.
Laila Naraghi
är riksdagsledamot (S) från Oskarshamn, Kalmar län
