Alla dialoger skulle väl egentligen kunna sägas vara sociala. Men EU:s sociala dialog har faktiskt varit i det närmaste asocial det senaste decenniet. Tanken har varit att fack och arbetsgivare ska delta i den politiska diskussionen, ta fram och genomföra policies och åtgärder som gynnar samhällsekonomin i allmänhet och arbetsmarknaden i synnerhet. Och det har fungerat mycket väl, till exempel i samband med utarbetandet och genomförandet av den så kallade Lissabonstrategin och EU:s arbete för ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet.
Men senare års EU-kommissioner och nationella regeringar har varit påfallande ointresserade av att underhålla dialogen och samarbetsandan. Oavsett om det har varit en strategi, nonchalans eller rent och skärt slarv, så har det troligen haft ett kostsamt pris, räknat i antal arbetstillfällen, arbetsvillkor, tillit och legitimitet.
Ett dubbel- eller kanske till och med trippelfel är begånget. För den efterfrågekris som drabbade oss bemöttes med alldeles för mycket åtstramning och alldeles för lite stimulans. Den arbetslöshet som berodde på ökat sparande och fallande efterfrågan hanterades som ett strukturellt problem. Genom att svara med fel åtgärder har man istället för att minska arbetslösheten fått en arbetslöshet som fastnat kring tio procent. Ju längre tid i arbetslöshet, desto mer urholkas de arbetslösas möjlighet att komma i anställning. EU har inte lyckats motverka den konjunkturella arbetslösheten och beta av den strukturella arbetslösheten. Istället har man kontraproduktivt nog ökat den strukturella arbetslösheten genom att låta den konjunkturella fastna på hög nivå. Att EU-kommissionen och regeringar därutöver inte har använt den sociala dialogen för att med hjälp av arbetsmarknadens parter komma till rätta med krisen (som man dessutom anser ha berott på funktionsfel på arbetsmarknaden) är svårbegripligt.
Arbetsmarknadens parter är, som namnet antyder, experter på arbetsmarknadens område. De har initierad kunskap om vad som behövs och vad som fungerar för att få folk i arbete. I detalj är parterna långtifrån alltid överens förstås, men det finns ett gemensamt intresse i en väl fungerande arbetsmarknad. Tågordningen där områdesexperterna har ett tungt ord inför kommande förändringar, stimulerar samtal och konstruktiv samverkan. Därtill ökar troligheten för att det man inom politiken beslutar faktiskt får den tänkta effekten. Leveranssäkerheten blir med andra ord högre om de som ska genomföra besluten i praktiken också har fått komma med synpunkter på hur de tror att politiken kommer landa i den faktiska verksamheten.
Nu har våren nått Bryssel. Härom veckan anordnades ett högnivåmöte för att lansera en nystart för EU:s sociala dialog. Sysselsättningskommisssionär Marianne Thyssen påminde då om att EU-kommissionen är skyldig att underhålla dialogen. Hon framhöll också att länder med aktivt deltagande arbetsmarknadsparter är mer konkurrenskraftiga och mer socialt motståndskraftiga.
Politiken behöver insiktsfulla råd och legitimitet i förankringsprocessen. Parterna behöver politikens stöd att via regler och uppföljning se till att medlemsländerna genomför och respekterar det överrenskomna.
Att inte samarbeta har kostat arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt. Det är ingen arbetsmetod som Europa har råd att fortsätta med. Om EU som grädde på moset ska uppfylla målet om att bli en social ekonomi, så är en väl fungerande dialog med arbetsmarknadens parter ett fundament.
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden
