”Dock – nu är det tid att vi går härifrån, jag för att dö, ni för att leva. Vem av oss som går mot det bättre ödet vet ingen utom Gud allena”. Med dessa ord lämnade Sokrates de domare som just dömt honom till döden. En dom han möjligtvis hade kunnat undvika om han så önskat. Men för Sokrates, och för filosofin, var det viktigaste att ha rätt. Att vara sanningen trogen; även om det så betydde döden.
Politik är inte filosofi. Politik är större och svårare. Göran Persson sa en gång att ”politik är det mest svåra man kan ägna sig åt, den högsta formen av intellektuell verksamhet”. Citatet kommer ursprungligen från Palmiro Togliatti, en gång i tiden ledare för det kommunistiska partiet i Italien. Det citatet har jag grubblat över många gånger; inte om huruvida det stämmer, utan varför det stämmer. Ett svar är att politiken, i jämförelse med andra intellektuella verksamheter, innehåller fler variabler. När Marx var 27 år skrev han att ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den”. Marx hade rätt i att förändring må vara viktigare än tolkning, men det är inte filosofens uppgift att förändra; det är politikens. Det är just därför politik är det svåraste som finns.
Nu till Tiden, som är en politisk tidskrift. Men det är inte vilken tidskrift som helst, och bär inte vilket uppdrag som helst. Tidskriften har funnits i över 100 år och grundades av Hjalmar Branting. De idéer och tankar som formulerats här har format vårt land. De har hjälpt socialdemokraterna i Sverige bli världens kanske mest framgångsrika parti. Tiden har hjälpt oss förstå vår samtid i en föränderlig värld och vart den ideologiska kompassen pekar givet samhällets utmaningar. Idag, när gamla politiska sanningar inte länge gäller, och hastigheten i förändringen, och i samtalet, tycks ske snabbare än någonsin tidigare, då känns Tidens uppdrag livsnödvändigt för socialdemokratin.
Nils Karleby, som en gång i tiden var chefredaktör i tidskriften, klagade över arbetarrörelsens ”förenklingstyranni”. Han menade att tankelättja och ”fraseologi” skadade arbetarrörelsen, vilket inte förvånar. De stora tänkarna av sin tid har ofta klagat över andras bristande intellekt, åtminstone sedan Platons tid. Vad Karleby och många andra hade tyckt om vår samtid är inte svårt att gissa. När filosofen Schopenhauer i början på 1800-talet beskrev sin syn på människan och historien bröt han mot en lång tradition. Hegel, som var samtida med Schopenhauer, och betydligt mer populär, såg människan som en förnuftvarelse och historieutvecklingen som en utveckling mot förnuftets ordning. Trams menade Schopenhauer. Enligt honom drivs människan av viljan, och begären. Förnuftets roll är sekundärt. Förnuftet är ”hästen där viljan är ryttaren, det är drängen där viljan är herren.”
När jag blickar ut över samhällsdebatten, och kanske även samhällsutvecklingen med rasande orättvisor och rådande klimatkatastrof, ser jag mer Schopenhauer än Hegel. Det är svårt att erfara var förnuftet råder medan det affektfulla och känslodrivna finns överallt. Internet har blottat, och kanske accelererat, de affektiva dragen i vår natur. Detta kan man klaga över, men det är inte min mening. För politiken som sådan innebär det ingen större förändring. Snarare en uppdatering av verktygen. Redan de gamla sofisterna förstod att människor rörs mer av ett vackert tal på torget än en intellektuellt stringent föreläsning. Idag finns nya och fler verktyg än torget för att beröra människor på.
Vad innebär den här utvecklingen för Tiden som tidskrift? Ett problem kanske någon menar, en möjlighet menar jag. I en tid när fler tycker än tänker, när snabbhet och affekt är drivkrafterna finns det både ett behov och en efterfrågan för det eftertänksamma. Min ambition är bygga vidare på det som gjort Tiden starkt i över 100 år. Här ska läsaren, oavsett om det är i tryckt eller digital form, få möjlighet till fördjupning, reflektion och intellektuell stimulans. Jag vill att tidskriften är vad läsarna efterfrågar och vad den socialdemokratiska idédebatten behöver. Jag ser fram emot att tillsammans med er ta mig an denna uppgift.
Payam Moula
Chefredaktör Tiden
