Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Publicerad i SvD den 16 oktober 2018.

Det är nu hög tid att bryta låsningarna som präglar svensk politik. Att Annie Lööf och Jan Björklund sa nej till Ulf Kristerssons förslag om en konservativ minoritetsregering som hade varit beroende av Sverigedemokraterna var viktigt. Men att de i stället för fram så orealistiska alternativ går att tolka på två sätt.

Antingen är allt detta bara en charad för att de senare ska kunna hävda att de ”har prövat alla andra alternativ”, och därför ”tyvärr” trots allt ändå måste släppa fram en blåbrun högerpakt. Det skulle polarisera svensk politik för lång tid framöver, och sänka de liberala partierna i många progressiva väljares ögon.

Eller så tassar Centerpartiet och Liberalerna runt det oundvikliga upplösandet av Alliansen. I så fall finns det en lösning: en progressiv och frihetlig mittensamverkan utan M, KD, SD och V i regeringen. Det kan ske i sex steg:

 

  1. Riv av plåstret och lös upp Alliansen. Vare sig Centerpartiet eller Liberalerna vill vara de som tar det aktiva steget att bryta det tidigare så framgångsrika samarbetet. Men att i detta komplicerade parlamentariska läge klamra sig fast vid ett allianssamarbete som väljarna har underkänt två val i rad innebär bara att det blir omöjligt att bilda en regering. Också det nuvarande rödgröna samarbetet behöver förändras.
  2. Ersätt nidbilder av de inblandade partierna med ökad lyhördhet och ödmjukhet. Det gäller att se bortom de negativa bilder som nu sprids av dem som inte vill se en mittensamverkan. Det finns skillnader mellan Socialdemokraterna och de liberala mittenpartierna. Men vägen framåt är inte att fastna i hånfull arrogans, utan att seriöst, sakligt och lyhört diskutera också gemensamma utgångspunkter och mål.
  3. Trampa upp stigarna mellan de liberala och socialdemokratiska tanketraditionerna. Socialdemokrater, liberaler och centerpartister har under hela 1900-talet haft kontaktytor och diskuterat stora reformer med varandra även när man inte har regerat tillsammans. Nu är det dags att trampa upp de stigar som har vuxit igen under alliansårens cementerade blockpolitik. Om Centerpartiet och Liberalerna har en socialliberal inriktning, och Socialdemokraterna visar på god kompromissvilja, så kan vi få se ett nödvändigt resonemangsäktenskap utvecklas till något mer.
  4. Jämför inte Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna. Vänsterpartiets historia har en del riktigt mörka kapitel, framför allt kopplingarna till Sovjetunionen och hyllningarna av Stalin. Och inte heller socialdemokrater håller med om vissa av partiets politiska ställningstaganden. Men att ta det som intäkt för att likställa Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är varken seriöst eller rimligt. Partierna har diametralt olika människosyn. Nuvarande partiledaren Jonas Sjöstedt har dessutom själv varit drivande i att bryta med kommunismen. I dag kan partiet vara en ofta konstruktiv samarbetspartner, trygg i grundläggande frågor om alla människors lika värde, internationalism, jämställdhet, välfärd och schysta jobb. Så när högerdebattörer försöker hävda att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är lika illa, så görs det med ett enda syfte: att legitimera att Moderaterna ska kunna ta makten med SD-stöd. Det gäller att inte köpa det resonemanget. Sverigedemokraterna är ett annat – mycket farligare – parti än Vänsterpartiet. Samtidigt kan nog alla, Jonas Sjöstedt inkluderad, vara överens om att Vänsterpartiet mår bäst av att inte sitta i regering.
  5. Svaja inte i synen på Sverigedemokraterna. Att Moderaterna och Kristdemokraterna tycks vara beredda att samarbeta med ett nationalistiskt och högerpopulistiskt parti med rasistiska företrädare, uttalanden och skrivningar i partiprogrammet är allvarligt men inte förvånande. Men för humanistiska, frihetliga och progressiva partier har det tydliga avståndstagandet från Sverigedemokraternas människo- och demokratisyn varit en hygienfaktor. Att inte göra regeringen beroende av populism, nationalism och främlingsfientlighet är avgörande för svensk politik under lång tid framöver.
  6. Slut en överenskommelse om en mittensamverkan. Konkret behöver nu ett mittenalternativ prövas. En möjlighet är att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Liberalerna bildar regering. Centerpartiet kan genom att lägga ned sina röster i de avgörande statsminister- och budgetomröstningarna infria två av sina viktiga vallöften: att Sverigedemokraterna inte får inflytande över regeringen och att inte själva sitta i en S-ledd regering. Med förhandlat eller oförhandlat stöd av Vänsterpartiet kan en sådan regering ändå få tillräckligt parlamentariskt underlag.

Bollen ligger fortfarande hos Centerpartiet och Liberalerna. Ska de definiera in sig i en blåbrun högerpakt som polariserar höger-vänsterkonflikten i svensk politik? Eller ska de bryta med de fördummande låsningar som har präglat svensk politik allt för länge – och ersätta dystopi med framtidshopp?

Daniel Färm
chef Tankesmedjan Tiden