De borgerliga partierna driver just nu en lätt bisarr valkampanj. Alla vet att Alliansen får svårt att bli det största blocket, och de har redan lovat att avgå om de röd-gröna blir större.
Samtidigt säger de nu att de inte kommer släppa fram en regering som inte kan få stöd för sin första statsbudget. De säger också att allianspartierna kommer att lägga ett gemensamt budgetförslag även om de sitter i opposition.
Det är ett retoriskt grepp som hade passat bra i Orwells bok 1984.
I praktiken öppnar detta nämligen för att det kan bli svårt för en röd-grön minoritetsregering att få stöd för sin budget utan att luta sig emot Sverigedemokraterna.
Och hur skulle de kunna göra det utan att grovt göra våld på sin egen politik?
I praktiken står ju SD betydligt närmare det borgerliga blocket. Ingen snabbinkastad PR från borgerliga valstrateger kommer undan detta faktum.
I vintras presenterade Riksdagens utredningstjänst siffror som visade att Sverigedemokraterna i 90 procent av alla omröstningar där alliansen och de röd-gröna var oense valde att rösta på de borgerligas förslag.
När Tankesmedjan Tiden i rapporten Stödpartiet studerade siffrorna mer i detalj visade sig samma mönster på de flesta viktiga politiska områden. Inom arbetsmarknadspolitiken röstade SD bland annat nej till ett förslag om nollvision mot dödsolyckor i arbetslivet och rätt till heltid för många av de som i dag arbetar deltid. De har också krävt fler undantag från turordningsreglerna i LAS, en förändring som skulle göra det enklare för arbetsgivare att sparka vem man vill. SD är också kraftig motståndare till vindkraft och har ofta röstat med alliansregeringen för att sälja statliga bolag. I skattepolitiken röstade SD med oppositionen för att stoppa brytpunkten för statlig skatt, samtidigt som de gav grönt ljus för ett femte jobbskatteavdrag. Vid sidan av detta har Sverigedemokraterna bland annat röstat för att föräldrar ska kunna göra skatteavdrag för läxhjälp åt sina barn samt röstat emot att arbetstagare ska kunna göra skatteavdrag för sin fackavgift.
Visst, i några frågor har man gått samman med de röd-gröna och fällt regeringsförslag, men det är i så försvinnande få fall att det inte påverkar helhetsintrycket.
Av 876 granskade omröstningar i utskotten röstade SD i 492 fall med regeringen ensamt eller regeringen och ett annat oppositionsparti. I 43 fall röstade SD med oppositionen mot regeringen.
Ändå pågår nu en kampanj för att lägga över frågan om SD:s roll i de röd-grönas knä. ”Är S, V och Mp beredda att samarbeta med Jimmie Åkesson för att fälla alliansen?”, frågar sig Svenska Dagbladets ledarsida.
Ledarskribenten Per Gudmundsson hävdar att Lövfen representerar en ”folkhemstanke” och att det skulle göra honom till ett ”smakligare alternativ för SD”.
Ärligt talat? Detta är bara retorik. I praktiken visar det sig att SD, när de valt att ta ställning mellan blocken, hamnat på alliansens sida.
Under den senaste mandatperioden har de röd-gröna valt att lägga fram separata budgetmotioner. Det har gett partierna frihet att förhandla med regeringen i frågor där kompromisser varit möjliga. Det har i sin tur minskat Sverigedemokraternas roll som vågmästare.
Alliansens besked att de tänker fortsätta med en benhård blockpolitik efter valet ökar alltså SD:s makt, och minskar chansen att skapa en fungerande minoritetsregering.
Så stavas cynisk valtaktik.
Jesper Bengtsson
