Serien Black Mirror plockar upp teknikförändringar i nuet och drar dem till en dyster yttersta konsekvens. Socialdemokratins roll har alltid varit att se de här utvecklingstendenserna och bygga optimistiska motvisioner, skriver Youbert Aziz.
Vad innebär det att vara människa? När vi tänker på vilket samhälle vi lever i bygger vår uppfattning på nutida historia. För att beskriva nuläget tänker vi på det som särskiljer i dag från i går. Men att fånga tidsandan går inte att göra utan en viss eftersläpning. Netflixserien Black Mirror handlar i stället om att vända på det hela: att fånga tidsandan genom att blicka framåt. Vad är det allra nyaste, vad är nästa tänkbara steg och vad säger det om människan?
I ett populärt avsnitt använder i princip alla i samhället en social plattform som påminner om Facebook. Varje interaktion – både digitalt och i verkligheten – betygsätts. Detta möjliggörs genom att plattformen använder sig av AR – Augmented Reality. I dag är ar möjligt genom telefoners kameror och skärmar, olika techbolag utvecklar just nu glasögon som kan göra det.
I Black Mirror-avsnittet uppnås ar genom någon form av ögonimplantat eller linser som möjliggör att du kan se namnet på personer du fokuserar blicken på, du ser även deras genomsnittliga betyg. De med låga betyg hålls utanför vissa jobb, bostadsområden och blir socialt utfrysta eftersom umgänge med dem kan leda till att du själv får låga betyg av omgivningen. Behovet att framstå som populär gör det vanligt att även privatpersoner anlitar PR-konsulter för att stärka sitt varumärke och därmed sitt betyg.
Avsnittets huvudperson visar hur illa det kan sluta. En upprörd familjemedlem drar ner hennes genomsnitt genom att ge henne ett dåligt betyg. Det blir starten på en spiral som urartar och i slutändan har hon förlorat allt.
Kinas system med social score var en inspirationskälla till avsnittet. Den kinesiska staten lanserade systemet med social score för att hålla befolkningen i schack och uppmuntra till ”positivt beteende”. I västvärlden har vi i stället tillåtit plattformar som Facebook, Instagram och Linkedin att bestämma vilka beteenden som premieras. Sociala plattformar dominerar stora delar av våra liv. När ska vi fråga oss själva hur mycket Facebook ska få styra våra liv och bestämma demokratins spelregler. Falska nyheter och trollkonton för att påverka den politiska debatten florerar fortfarande trots att Mark Zuckerberg har lovat bot och bättring inför usa:s kongress och Europaparlamentet. Det sista kvartalet 2018 gjorde Facebook en vinst på 6,9 miljarder dollar och hade en omsättning på 16,9 miljarder. Facebook är med andra ord ett extremt lönsamt bolag vars största ägare är en av världens rikaste män.
Många har frågat hur vi hamnade här med Donald Trump som president och Brexit?
Facebook hävdar gärna att de inte är ett mediebolag. Mediebolag har som affärsidé att tillhandahålla medier till människor för att tjäna pengar, antingen genom en avgift eller genom annonser som publiceras i anslutning till medieinnehållet. Mediebolag har ett publicistiskt ansvar och kan utkrävas på detta.
Facebook tar inget publicistiskt ansvar och vill inte heller utkrävas något sådant. När vi i stället för att uppdatera oss via exempelvis tidningarnas hemsidor uppdaterar oss via Facebook för att hitta intressanta nyheter, så är det Facebook som får annonsintäkterna – inte tidningarna. Facebooks algoritmer är helt enkelt mycket bättre nyhetschefer än deras mänskliga konkurrenter, och på köpet med personligt anpassade nyhetsflöden som gör att du slipper mötas av nyheter som går emot din världsbild. Så urholkas finansieringen av kvalitativ och oberoende journalistik och Mark Zuckerberg tillåts sätta spelreglerna för politiska partier i demokratier över hela planeten.
Att den digitala tekniken sammanflätas med allt större del av vår vardag är ett centralt tema i Black Mirror. Serien tar ofta ett steg längre, exempelvis genom digitala linser eller implantat direkt i hjärnan. Var slutar människan och var börjar teknologin? Vi är många som känner oss nakna utan våra telefoner redan i dag, när börjar vi bygga in tekniken i oss själva? Ett växande fenomen bland teknikintresserade är att installera chip i sina kroppar för att kunna öppna och låsa dörrar eller betala i butik med en svepande handrörelse. Den digitala teknikens integration med våra kroppar öppnar upp för spännande möjligheter men även en viktig diskussion om var vi drar gränsen. När blir risken för kränkningar av den personliga integriteten för stora? Hur mycket är det rimligt att staten och privata företag vet om oss?
Vi har skapat ett beroende av digital infrastruktur, ett beroende som utsätter oss för nya risker. Nyligen rapporterades att ryska aktörer försökt göra intrång i det svenska elnätet och deras påverkansoperationer fortsätter. Hur förberedda är vi ifall elnätet skulle slockna i flera dagar? Listan med uppkopplade och samhällskritiska företag och myndigheter kan göras lång.
Att vi ständigt är uppkopplade och tillgängliga är ett nytt sätt att leva som människan endast haft möjlighet till i knappt ett decennium. Digitaliseringen är en kulturell och social revolution utan dess like, miljarder människor som kan nå varandra med massiva mängder information under dygnets alla timmar och i princip överallt.
Den industriella revolutionen stöpte om människans sätt att leva och organisera sig, nationer föll och vårt sätt att tänka ändrades. Utan den industriella revolutionen hade vi aldrig fått politiska ideologier som liberalism och marxism. Den industriella revolutionen skedde inte över en natt, det är fortfarande pågående process i delar av vår värld. Hur vi bäst genomför industrialisering och delar på vinsterna har debatterats i snart 200 år medan processen pågått i bakgrunden. Socialdemokratin uppstod som en konsekvens och de svenska socialdemokraterna var förmodligen de mest skickliga sociala och politiska ingenjörerna under denna epok.
De första smarta telefonerna introducerades under mitten av 2000-talet. Den första iPhonen, som helt stöpte om marknaden, introducerades 2007. Det är drygt tolv år sedan. I dag har nästan 3 miljarder människor en smartphone och antalet internetanvändare beräknas vara kring 4 miljarder.
Vi stannade aldrig upp och frågade oss hur digitaliseringen kan genomföras på bästa sätt. Ingen tänkte att det skulle ge oss skäl att i grunden omvärdera vår uppfattning om hur världen ser ut och fungerar. I stället har vi låtit privata marknadskrafter diktera villkoren och färdriktningen för mänsklig samlevnad. Den som inte accepterar förändringen hamnar utanför, förlorar jobbmöjligheter och missar allt nytt.
Den digitala klyftan och förändringarna på arbetsmarknaden berörs i ett av de mer deprimerande Black Mirror-avsnitten. Vi får följa en ung man som lever i en liten kvadratisk kub med digitala skärmar som väggar. Han är en av många som lever i ett gigantiskt komplex där de spenderar sina liv med att titta på sponsrade TV-program på skärmarna eller reklam som de tvingas betala för att slippa. När de inte är i sina rum tvingas de cykla på motionscyklar för att samla krediter i den takt de cyklar. Den som vill ta sig ur det bokstavliga hamsterhjulet sätter sin förhoppning till att spara ihop krediter för att delta i ett livesänt talangprogram. Vinnaren får leva ett liv utan motionscyklar, som influencer, och har råd med bättre boende.
Det är en inte särskilt uppmuntrande metafor för att många människor inte hinner leva. Allt handlar om att ta sig mellan ett inte särskilt meningsfullt arbete som känns som ett hamsterhjul, måltider och bostaden.
Är detta meningen med livet för den absoluta majoriteten? Vad kommer att hända om människan inte ens behövs för produktionen av varor och tjänster? Takten på automatisering och digitalisering har aldrig varit så hög, och nya yrken tillkommer inte i en takt som kompenserar för de jobb som effektiviseras bort. Trovärdiga ekonomiska bedömare som McKinsey spår att omkring en tredjedel av jobben i usa kan bli överflödiga. Vad händer med ett industrialiserat välfärdsland om arbetslösheten stiger till över 20 procent på ett eller två decennier? Den fördelningspolitiska effekten blir att kapitalets andel av produktivitetsvinsten kommer fortsatt öka.
Black Mirror ifrågasätter i grunden vad det innebär att vara människa. Är detatt ha en mänsklig kropp, leva på ett visst sätt, tänka på ett visst sätt? Är det att dö? Det finns mycket vi tar för givet, saker vi får lära oss när vi växer upp. Hur saker och ting har varit och alltid kommer vara. Att vi måste acceptera vissa saker som en del av livet. Men Black Mirror lär oss att det är falskt. Vi människor styr våra egna öden. Inget sker av sig självt. Någon någonstans fattar beslut som leder till en ny verklighet.
Socialdemokratin såg möjligheterna med industrialiseringen, men såg även att om allt lämnades till marknadskrafterna skulle dess vinster fördelas olika men också i längden skapa en maktobalans som är både orättvis och ohållbar. Modiga män och kvinnor stod upp för sitt människovärde, krävde höjda löner i takt med ökad produktivitet, trygga arbetsmiljöer, demokratiska rättigheter, mer ledighet.
Syftet med Black Mirror är att väcka en diskussion om det negativa som digitaliseringen och den teknologiska utvecklingen för med sig. Ett samtal om vem som ska bestämma vilka konsekvenser som är acceptabla för samhället. Hur vi väljer att fördela digitaliseringens vinster. Är det upp till privata marknadskrafter som Mark Zuckerbergs Facebook eller ska det vara upp till demokratiskt valda institutioner?
Black Mirror är inte en profetia. Det är en varning. Den säger oss att det är hög tid att beslutsfattare och socialdemokratiska gräsrötter uppdaterar sin världsbild. Vi kan inte stirra oss blinda på statistik som släpar efter. Höj blicken mot horisonten och formulera en vision som vi kan se fram emot i stället för att frukta. Vi har gjort det förut och kan göra det igen.
Youbert Aziz
är kommunikatör, student i nationalekonomi och folkvald för Socialdemokraterna i Botkyrka
