Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Publicerad i Aftonbladet den 28/9 2018.

Mycket talar nu för att det blir en blåbrun högerregering med M och KD, som tar mer eller mindre aktivt och förhandlat eller inlyssnat stöd av SD. Men det finns en möjlighet att stoppa detta.

Decemberöverenskommelsen (DÖ) lär inte återuppstå. Men en ny oktoberkompromiss (OK) skulle kunna bädda för en progressiv och frihetlig mittenregering. Den skulle kunna leda till en regeringssamverkan mellan SocialdemokraternaMiljöpartiet och Liberalerna – med passivt stöd av Centerpartiet och aktivt av Vänsterpartiet.

Likt en grekisk tragedi har de borgerliga partierna agerat för att steg för steg förvärra det politiska läget utan att ha någon egen hållbar och trovärdig plan.
Centerpartiet och Liberalerna har i praktiken gett besked om att det inte finns några förutsättningar för en alliansregering. En sådan skulle förutsätta att Socialdemokraterna de facto ingår i ett underlag för en alliansregering genom en samverkan kring budgeten. Förutom att det utifrån valresultatet vore orimligt, så skulle det också vara dåligt politiskt och demokratiskt. Socialdemokraterna och Moderaterna ska inte ingå i samma regeringsunderlag annat än i kris och krig.

Centerpartiet och Liberalerna har slagit fast att det inte är aktuellt att delta i eller stödja en borgerlig regering som gör sig beroende av aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Erfarenheterna från Bildtregeringens smygförhandlande med Ny Demokrati 1991–1994 förskräcker.

Vägvalet i regeringsfrågan står nu i praktiken därför mellan en liberal-progressiv mittensamverkan och en konservativ högerregering.Om de liberala mittenpartierna inte anstränger sig för att hitta ett alternativ så lär det bli en blåbrun högerpakt bestående av M och KD, med aktivt och indirekt förhandlat stöd av SD. Om Centerpartiet och Liberalerna bara lägger ned sina röster i både regerings- och budgetfrågorna så kan Ulf Kristersson både tillträda som statsminister och regera. Men det vore ändå att svika vallöftena och bidra till att Jimmie Åkesson får faktiskt inflytande över regeringspolitiken.

För att verkligen hålla SD:s populism, nationalism och polarisering borta från inflytande är det rimligaste alternativet för Liberalerna och Centerpartiet att bryta upp Alliansen och i stället ingå en bred mittensamverkan tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Liberalerna har varit mest öppna för samverkan med Socialdemokraterna, och har signalerat tydlig pragmatism och konstruktivitet. I exempelvis vissa skol-, jämställdhets-, integrations-, socialförsäkrings- och EU-frågor ligger Liberalerna närmare de rödgröna än vad Centerpartiet gör.

Men också Annie Lööf har signalerat tydlig vilja att stoppa Jimmie Åkesson. En möjlighet är därför en oktoberkompromiss (OK) mellan de progressiva och frihetliga partierna. Liberalerna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan exempelvis ingå i själva regeringen. Centerpartiet kan om de vill i stället välja att stå utanför regeringen och behålla en formell oppositionsroll, men lägga ned sina röster i de avgörande budget- och regeringsvoteringarna. Vänsterpartiet lär hellre aktivt stödja en S-ledd regering och budget än att släppa fram Sverigedemokraterna till makten.

Det finns ett tredje alternativ också: nyval. Det vore mycket olyckligt. Väljarnas dom över de partier som inte anstränger sig tillräckligt för att komma överens utifrån det nyligen genomförda valresultatet lär bli hård. Nu är det hög tid för progressiva och frihetliga partier att erbjuda ett hållbart alternativ till polarisering, nationalism och främlingsfientlighet. Det vore en OK lösning för alla som vill bidra till en pragmatisk, internationalistisk och seriös politik som skapar framtidstro och verklig förändring i människors vardag.

Daniel Färm, chef Tankesmedjan Tiden