Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Migrationsfrågorna är fulla av målkonflikter och dilemman, och väcker med rätta starka känslor. Det gör att debatten om asyl och invandring lätt blir oförsonlig, polariserad och förenklad. Det är olyckligt. Det finns ett behov av sakligt diskutera såväl olika konkreta förslag som den övergripande inriktningen på ett eftertänksamt, nyanserat och respektfullt sätt.

Å ena sidan finns där den starka och viktiga solidariteten med människor som flyr från krig och förföljelse. Å andra sidan finns där insikten om att Sverige inte ensamt klarar av att hantera allt för stora mängder asylsökande. När Socialdemokraterna nyligen presenterade sin valfilm var temat att vi måste ha två tankar i huvudet samtidigt, och att svaret på komplexa frågor ofta är en blandning av både och. Det är precis det pragmatiska och balanserade förhållningssättet som bör prägla diskussionen om asyl- och migrationspolitiken.

Det är okej att våndas: få brinner för en restriktiv invandringspolitik, men socialdemokrater behöver hantera svåra frågor. Jag vet att många socialdemokrater dessa dagar våndas över sin syn på partiets asyl- och migrationspolitik. Det är okej. Det finns sannolikt inte många partivänner som inte har genomlidit liknande kval och funderingar de senaste två och ett halvt åren. Ingen har – som kloka Marika Lindgren Åsbrink skrev nyligen – gått med i partiet för att man brinner för en restriktiv invandringspolitik. Men vi måste alla förhålla oss också till svåra frågor, som att vi behöver hitta en reglerad asyl- och migrationspolitik som samtidigt präglas av solidaritet och respekt för asylrätten.

Mitt svåraste politiska beslut

Min egen resa har varit både lång, svår och fylld av vånda och funderingar. Och den pågår fortfarande.

För drygt ett år sedan satt jag under den socialdemokratiska partikongressen på ett rum i Göteborg, mitt i natten, och våndades inför mitt livs kanske svåraste politiska beslut. Som ombud till Socialdemokraternas partikongress hade jag drivit på för en mer öppenhets- och solidaritetsinriktad inriktning på migrationsskrivningarna i de politiska riktlinjerna som skulle klubbas dagen därpå.

Jag hade som internationellt ansvarig i S-studenter och politiskt sakkunnig på UD sysslat med asyl- och invandringsfrågor under flera år i slutet på 1990-talet och början av 2000-talet. Jag hade burit ett stort ansvar för den så kallade järnpakten mellan Socialdemokraterna och Moderaterna som hade bäddat för relativ stabilitet och ansvar för en hållbar asyl- och migrationspolitik under de åren.

Samtidigt hade jag på senare år blivit starkt påverkad av den humanitära kris som uppstod inte minst i samband med kriget i Syrien. När miljontals kvinnor, barn och män tvingades fly undan det helvete på jorden som Assad, IS, Ryssland och andra hade skapat växte en urstark känsla av solidaritet och medmänsklighet inom både mig och många andra svenskar. Jag drev därför – tillsammans med andra partikamrater – på för en ökad öppenhet och solidaritet i samband med det värsta humanitära läget sedan andra världskriget.

Dagen därpå skulle frågorna debatteras i plenum. Jag hade förberett en alternativ skrivning, men fick kvällen innan kongressen skulle behandla frågorna veta att partistyrelsen hade gått med på flera uppmjukningar. Nu satt jag där på mitt hotellrum med tårarna i halsen och funderade över mitt svåraste politiska beslut. Skulle jag gå upp ensam och frontera mot partiledningen, eller skulle jag köpa de nya skrivningarna? Mycket var bra: där fanns en tydlig balans mellan öppenhet/solidaritet och hållbar ordning och reda. Skrivningar om att vi skulle verka för stärkt rätt till familjeåterförening inom EU, att permanenta uppehållstillstånd är det bästa för integrationen, samt lagliga vägar och migrationens positiva effekter var positiva nyheter. Men där fanns en skrivning som jag fortfarande hade svårt för: att Sverige inte kunde ha en asyl- och migrationslagstiftning som väsentligen skiljer sig från övriga EU-länder.

Nyckelordet här är ”väsentligen”. Det går som så många andra kongressformuleringar givetvis att tolka på olika sätt. En given utgångspunkt är att Sverige inte kan ha något som i praktiken innebär i det närmaste öppna gränser, medan andra har en mycket restriktiv invandringspolitik. En tolkning är att vi permanent ska ligga på EU:s lägstanivå. En annan är att vi absolut kan ha högre standard och större mottagande än andra, så länge som det inte är orimligt stora skillnader. Men vad är ”orimligt”? Tio procent mer än andra? Dubbelt så många? Fem gånger så många? Jag köpte formuleringen som en del av en större helhet, men för mig hindrar det inte att vi också framöver kan vara ett föregångsland och ha (åtminstone något) högre ambitioner än andra EU-länder.

Respekt för båda sidor

Jag kommer inte att tala om hur var och en ska tycka och tänka i dessa frågor. Jag kommer inte att förebrå partiledningen för att man gör både kloka och välavvägda bedömningar i många sakfrågor inom asyl- och migrationspolitiken – eller för att man gör en vidare tolkning av en del av kongressbeslutet än vad jag själv har gjort. Jag har respekt för att man i en valrörelse behöver väga samman en mängd olika aspekter.

Men jag kommer inte heller klandra de riksdagsledamöter och andra som har reagerat starkt negativt på det migrationspolitiska utspelet i veckan. Eller de som varnar för att delar av partiets medlemmar och förtroendevalda blir demobiliserade.

Vi måste vara lyhörda för varandra och konsolidera vår syn på dessa svåra frågor. Det finns alltid en risk för att frågor som denna landar i polarisering och interna konflikter över vägval. Det är olyckligt. Samtidigt måste vi ha respekt för att vi behöver ha en fortsatt och löpande dialog kring hur partiet ska förhålla sig till de långsiktiga utmaningarna med asyl- och migrationspolitiken.

Tankar kring en väg framåt?

Jag tänker alltså inte peka finger. Jag kan bara tala om hur jag själv har landat:

1. Asylrätten är inte obegränsad – men moraliskt förpliktigande om och när vi kan ta emot fler.Sverige har både en moralisk och folkrättslig skyldighet att erbjuda skydd till människor som flyr från krig och förföljelse. Men vi har som enskilt land inte vare sig skyldighet eller möjlighet att erbjuda alla (eller ens en majoritet av alla) som tvingas fly asyl i just vårt land. Utgångspunkten behöver vara att det är skyddsbehovet som ska styra. Det är därför rimligt att asylsökande inte kan välja vilket medlemsland hen ska få söka skydd i. Det är inte heller orimligt med så kallade säkra länder eller tillfälliga uppehållstillstånd i en massflyktsituation. Utökade insatser för att säkerställa asylsökandes identitet och ålder är inte heller principiellt fel – även om det måste ske på ett så rättssäkert sätt som möjligt.

Men om och när vi har ett fungerande mottagande och en fungerande integration – vilket vi inte har riktigt än, men är på väg att få – då måste vi väl kunna ta emot fler, även om det innebär att vi tar emot en något större andel än vissa andra.

.Viktigt att pressa övriga EU – men vi kan samtidigt vara ett föredöme. Vi behöver inte ha ta emot ”väsentligt” fler än andra inom EU. Det är viktigt att verkligen sätta press på övriga EU-länder att ta sin del av ansvaret för människor som flyr. Det är både fel och naivt att tro att Sverige ensamt kan ta emot tillräckligt många för att svara upp mot ens de faktiska behoven.

Sedan kan man diskutera om Sverige bara ska ta emot en andel av de asylsökande som motsvarar vår befolkningsstorlek, att koppla mottagandet till vår BNP/capita, och/eller till i vilken grad vårt mottagande och vår integration fungerar.

Det går att skruva på regler så att färre söker asyl i Sverige. Men det finns ett mellanting mellan det orimliga i att ta emot flera hundra tusen asylsökande på några få år – och att inte i något läge kunna ta emot ens några fler än andra.

Jag är i grunden för ett kvotsystem på både global, europeisk och nationell nivå. Vi kan kraftigt öka fördelningen av ansvaret för flyktingar mellan olika länder inom ramen för FNs kvoflyktingsystem. Nu är det hög tid att länder som USA, Kanada och Japan tar emot sin andel av flyktingar från krishärdar som Syrien. Det är bra att regeringen nu utökar vårt mottagande av kvotflyktingar. Det är också bra att vi inom EU diskuterar något som kan likna ett kvotsystem inom unionen. Mycket kvarstår innan alla länder tar sin del av ansvaret, men vi är på rätt väg.

3. Reglerad invandring innebär vare sig obegränsad invandring eller att vi måste ha lägre ambitioner än alla andra. Vi löser inte problemen runt om i världen genom att inte ha några gränser för hur många som kan flytta hit. Det är helt orimligt att inte ha ordning och reda i asylmottagandet eller att ta emot hundratusentals människor varje år i ett land med endast tio miljoner invånare. Det är en första viktig insikt: vi behöver sätta gränser (i dubbel bemärkelse). En andra insikt är att vi sedan kan diskutera var den gränsen ska gå. För egen del vill jag på sikt helst dels att Sverige ska ha högre ambitioner och vara ett föregångsland, men inom rimliga gränser och på ett ordnat och kontrollerat sätt. Dels är det också rimligt att vårt mottagande kopplas till hur stökig omvärlden är: i tider av kris kan vi ta emot fler, och under mer stabila år något färre.

4. Betona migrationens positiva effekter också. Sverige klarar inte av att ta emot så många som vi gjorde åren runt 2015. Men erfarenheten från hur det gick med flyktingarna från Bosnien visar på att också asylmigration över tid kan vara mycket framgångsrik. De flesta av dessa flyktingar har idag arbete och har etablerat sig väl i det svenska samhället.

Utan migration stannar Sverige. Migration är viktigt både demografiskt och mellanmänskligt. Svensk sjukvård och äldreomsorg bärs idag upp av många människor från andra länder. Och om man ser på den demografiska profilen på de som kommer hit idag, så fyller den väldigt väl de luckor som uppstår i vår upp-och-nedvända egna befolkningspyramid. Det är bra för framtiden. 

5. Blunda inte för integrationsutmaningarna. Nyckeln för att kunna ta emot några människor alls i Sverige är att de kommer in i det svenska samhället. Därför är etablering på bostads- och arbetsmarknaderna, och integration i det svenska samhället via utbildning, språk, jobb och deltagande i det svenska samhällslivet så avgörande. Integration är en tvåvägsanpassning. Diskriminering och rasism behöver stoppas och fler infödda behöver ha en öppnare attityd till människor från andra länder. Samtidigt behöver vi stå upp för de universella värderingar som vi har kommit ovanligt långt i här i Sverige: jämlikhet, jämställdhet, sekularism, barns rättigheter, social trygghet, o s v. Det här innebär stora utmaningar, som är viktiga att hålla i.

6. Lagliga vägar och möjlighet att söka asyl utanför EU. Det är orimligt att man ska behöva bryta mot lagen och/eller riskera sitt liv för att kunna söka skydd i Sverige och andra EU-länder. Det behövs – som Socialdemokraterna fattade beslut om på partikongressen – fler lagliga vägar till asyl inom EU.

Dagens system skapar omänskliga situationer. Dels är resan till EU livsfarlig och dyr. Redan utsatta människor utnyttjas av grymma människosmugglare med minimal respekt för människoliv. Dels tar asylutredningarna tid. Det är rimligt utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Men det gör också att människor tvingas leva i osäkerhet – och samtidigt börjar finna sig till rätta i Sverige. När så till slut ett beslut om avslag kommer uppstår ett svårt mänskligt dilemma. Principen om att vi ska ha en reglerad invandring kräver att den som får ett nej också återvänder. Men rent mänskligt har den långa väntetiden gjort att den asylsökande har fått vänner, kanske engagerat sig i det lokala föreningslivet, och börjat leva ett liv i Sverige – som så radikalt skiljer sig från livet i hemlandet både materiellt och trygghetsmässigt. Att i det läget tvingas återvända till otrygghet, fattigdom och bristande framtidshopp i hemlandet innebär en orimligt omänsklig situation.

Lösningen på detta är dock inte ständiga amnestier eller dylikt. Det skulle i praktiken innebära att vi inte har någon reglerad invandring. Dit ska vi inte. Däremot vore det på ett sätt intressant att undersöka möjligheten till fler lagliga vägar till asyl i EU, där människor kan söka asyl från hemländerna, grannländer eller vid EU-center utanför unionens gränser istället för att behöva ta sig hela den dyra, osäkra och farliga vägen till Sverige med hjälp av skrupellösa människosmugglare. Det skulle lösa problematiken med de omänskliga avvisningssituationerna och minska behovet av att ha en uppsjö av olika restriktiva regler som ändå dels gör det väldigt svårt att ta sig till vårt land för att söka asyl, dels skapar en press på att ha så restriktiva regler och nivåer som möjligt. Det skulle vara bättre och tryggare jämställdhetsmässigt (även kvinnor och barn skulle i ökad utsträckning kunna söka asyl utan att behöva utsätta sig för den svåra resan till Sverige), och det skulle skapa en ordning och reda i asylmottagandet som saknas idag. Och det skulle göra det lättare för EU-länder att fördela ansvaret sinsemellan. Det skulle inte heller innebära att vi per automatik skulle ta emot färre flyktingar. Tvärtom. Eftersom vi inte skulle ha några asylsökande i vårt land, kan vi lägga mer resurser på att ta emot fler som redan har fått sitt skyddsbehov fastställt.

Det finns dock flera problem med en sådan lösning:

  1. Asylrätten skulle i så fall behöva ses över. Många är oroliga för att de humanitära och solidariska landvinningar som FNs flyktingkonvention trots allt innebär skulle omkullkastas om vi lyfte på det locket.
  2. Det skulle bli mer påtagligt att nivån på mottagandet blev en direkt politisk fråga, som kan bädda för fler polariserade debatter. Ett sätt att komma runt detta vore kanske att redan från början indexera mottagandet till EU totalt till det humanitära läget i världen och närområdet, samt att ha en färdig fördelningsnyckel inom unionen.
  3. Det finns en risk för att problemen med människor som tvingas fly ”osynliggörs” om vi inte har dem här i våra samhällen. Förståelsen för varför de behöver komma hit kan minska om de inte redan är här.
  4. Frågan om hur man gör med människor som trots detta ändå på eget bevåg skulle söka sig till våra länder är lika svår som dagens avvisningar.

7. Visionen måste vara ökad frivillig rörlighet mellan länder där situationen i hemländerna präglas av större trygghet och framtidstro.Återigen: den långsiktigt hållbara lösningen på fattigdom, bristande framtidstro och konflikter ligger inte i att ett flertal människor lämnar sina hemländer, utan i att situationen i de länder varifrån människor idag flyr eller emigrerar stabiliseras. Därför är det vare sig migrationsministern, inrikesministern eller etableringsministern som sitter på den allra viktigaste nyckeln för att lösa migrationsutmaningen långsiktigt, utan biståndsministern och utrikesministern.

Men vi måste också våga tala om att vår vision är en värld där människor kan röra sig friare än idag mellan olika länder – för att arbeta, studera, besöka eller träffa vänner och kanske kärleken. Där är vi inte idag. Men dit behöver vi gå. När det finns större trygghet och framtidstro i fler länder runt om i världen.

Jag har inga färdiga och definitiva svar på hur migrationsutmaningen ska lösas på ett långsiktigt hanterbart sätt. Men jag försöker att bidra med tankar som kanske kan putta oss i rätt riktning.

Hur historien på partikongressen slutade? Jag gick upp i talarstolen, berättade att jag hade tänkt yrka på en annan skrivning, men att partistyrelsens nya positiva formuleringar gjorde att jag ”klev ned från min häst”. Jag uppmanade föredragande Morgan Johansson att agera kraftfullt inom EU för att bidra till att lyfta nivåer och standards i övriga EU. Och så sjöng jag. Från talarstolen på en partikongress. Inför tusentals åhörare. I den kanske känsligaste och svåraste frågan av alla: ”Svensk asyl- och migrationspolitik ska inte präglas av vare sig Halt, här får ingen passera, här kommer ingen förbi ellerVälkommen, välkommen hit – vem du än är, var du än är. Två tankar i huvudet samtidigt. Ebba Grön och Kent.

Daniel Färm

chef, Tankesmedjan Tiden