Kultur- och demokratiministern fick med utredningen ”Gestaltad livsmiljö” en bunt föredömligt konkreta förslag på hur arkitektur och design kan ges mer utrymme som politiskt verktyg. Utredningen ingjuter inte bara nytt liv i arkitekturens politiska betydelse, utan tillför även en mer dynamisk dimension till den ofta så stelbenta bostads- och stadsbyggnadspolitiken. Förhoppningsvis lyckas dessa skarpa förslag omvandlas till faktisk politik. Till en nationell strategi. Ett konkret exempel på detta vore att, i enlighet med utredningens rekommendationer, omvandla den statliga myndigheten ArkDes från en utställningsverksamhet till en rent politisk institution. Frågan är om detta skulle ge sektorn ett välbehövligt erkännande som samhällsförändrare eller bara bli ännu en onödig omstrukturering. Bör man istället för att skrota museiverksamheten, byta lokaler och riva upp det arbetet som ändå grundlagts använda sig av ArkDes i sin existerande form men med utökat uppdrag och resurser?
I dagsläget består ArkDes uppdrag av just det som utredningen föreslår att den nya myndigheten ska ägna sig åt – att agera motor i arbetet mot ett mer hållbart samhälle. Detta innebär att föra en dialog med både medborgare, politiker, tjänstemän och verksamma inom form och arkitektur. Att ackumulera kunskap och lyfta arkitekturens och designens centrala roll som samhällsförändrare. ArkDes tillförordnande verkställande direktör Kerstin Brunnberg menar att nuvarande verksamhet redan gör vad den nya myndigheten förväntas utföra. Och på papperet kan det nog stämma. Men i verkligheten krävs kanske mer policyinriktat arbete för att en myndighet ska bli verkligt effektiv. Det krävs en närmare dialog och tydligare kanaler mellan myndigheten och övriga aktörer. En högre grad av institutionell praxis med ett ramverk som tar den där kunskapsspridningen till de kommunala upphandlingsenheterna och bostadsbolagen. Dessutom kan arkitekturens roll som samhällsförändrare och politiskt verktyg ges ett större erkännande om det ges en rent politisk dimension. Med detta sagt bör Stockholm givetvis fortfarande ha utställningsverksamhet inom fältet, men detta kan i så fall bedrivas under andra former. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att den ska ätas upp av Moderna Museets väldiga maskineri. Ge istället arkitekturen och designen ett eget rum för progressiv, folkbildande och interaktiv utställningsverksamhet.
Samtidigt är det lätt att förstå Brunnbergs frustration. Bara sen 2009 har ArkDes tvingats anpassa sig till en rad nya direktiv och utvidgade uppdrag. Och knappt har man hunnit landa innan verksamheten rivs upp igen. Det är kanske inte bra skött. Och mycket finns att önska av socialdemokratins tvångsmässiga behov av utredningar för att positionera sig. Utredningen ”Gestaltad livsmiljö” liksom nyheten att (S)-ledda Stockholms Stad ska införa en kommission för ett hållbart Stockholm föder ett visst mått av irritation. Problemet med social exklusion, ökad segregation och urban polarisering är knappast att vi inte vet om det eller behöver svar på varför det uppkommit. Det finns drivor av existerande forskning som bekräftar orsak, verkan och dessutom ger förslag på möjliga vägar framåt. Ytterligare utredningar försenar bara besluten. Och med tanke på att byggtakten kommer öka markant de närmaste åren krävs en tydlig strategi. Som betänkandets utredningschef, Christer Larsson, formulerade det i en intervju i DN– det enorma bostadsbehovet är visserligen en kris men också en möjlighet till att skapa en god livsmiljö, minska klyftor och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Larsson ser det som en chans att göra något nytt och framför allt – att göra rätt. Men för att detta ska bli verklighet krävs att man identifierar de senaste 20 årens bostads- och arkitekturpolitik som ett marknadsmisslyckande. Privata aktörer har bevisligen inte tagit det ansvar över sociala, ekologiska och ekonomiska frågor som krävs för att bygga hållbara urbana strukturer. Istället ser vi bland annat ökad segregation och social exklusion som följd. Därför måste staten nu gå in och ta ett helhetsansvar i frågan. Och för detta räcker inte regeringens bostadspaket eller ett brett men alltför blandat uppdrag för ArkDes i sin nuvarande form. Det krävs kanske istället ett helt nytt perspektiv.
Tiden får utvisa vilka av berednings förslag som kommer inkluderas i regeringens proposition som förväntas vara klar hösten 2016. Väljer man i denna att omvandla ArkDes till en ny myndighet går det absolut att diskutera om detta bara är ett enormt slöseri med tid och resurser. Eller om det innebär en politisk statushöjning av ett område som i bästa fall behandlats som grädde på byggnadsmoset snarare än samhällsförändrare. Oavsett har utredningen en viktig politisk poäng – allt omkring oss är gestaltat och påverkar således vårt samlade intryck av staden. Det påverkar våra möjligheter och våra svårigheter och bör därför tillskrivas tyngd som central mekanism i samhällsbygget.
Tora Färnström
