Andrew Gamble för Policy Network – 24 september 2015
Mot alla förväntningar, även bland sina egna och enligt alla väljarundersökningar, vann de konservativa valet 2015 med en majoritet bestående av 12 platser. De vann med sju procent över Labour (37 % jämfört med 30 %) och fick två miljoner fler röster (elva miljoner jämfört med nio miljoner). Ett relativt litet antal av platserna bytte ägare. De stora förlorarna var liberaldemokraterna, vilka tappade 49 av sina 57 platser, och Labour med en nettoförlust på 26 platser. De stora vinnarna var de konservativa som gjorde en nettovinst motsvarande 24 platser och Scottish National Party som vann ofattbara 50 platser, vilket gjorde att de fick 56 av de totalt 59 skotska mandaten. Trots att det var ett jämnt val ökade valdeltagandet endast med en procent till 66 procent, vilket innebar att det största ”partiet” än en gång blev soffliggarna med 34 procent av väljarna. Jämförelsevis fick de konservativa stöd av 25 procent av väljarna och Labour fick 20 procent.
De två största partierna fick tillsammans mindre än 50 procent av väljarnas stöd. Antalet röster för Labour ökade med 1,5 procent och partiet fick ett antal nya platser. Dessa framgångar överskuggades dock av partiets enorma strategiska bakslag i Skottland, där man förlorade 40 av sina 41 mandat till SNP. Vidare misslyckades Labour med att vinna merparten av sina önskade mandat i England. Hur man än ser på saken var detta ett mycket stort nederlag för Labour. Partiet lyckades inte göra några framsteg gentemot de konservativa, och de hinder man måste besegra för att vinna valet 2020 ser betydligt svårare ut än vad de gjorde 2015.
Valsegern var viktig för de konservativa. Även om deras andel av rösterna fortfarande är relativt låg och knappt ökade jämfört med 2010, lyckades de vinna en majoritet av platserna i parlamentet vilket är första gången sedan 1992. Detta avslutade den längsta perioden i modern historia utan en majoritet i parlamentet. Det var också första gången sedan 1974 som en sittande regering både fick ett större antal mandat och en större andel av rösterna i ett allmänt val, och det är första gången sedan 1955 som en regering har lyckats med detta efter att ha regerat under en hel mandatperiod. Det innebär att de konservativa återigen, efter en viss tids frånvaro, har blivit standardalternativet i brittisk politik. De har nu vunnit sex av de nio valen sedan 1979, det vill säga början på den nyliberala eran. De har visat hur nära sammanlänkade de är med de huvudsakliga intresse-, egendoms- och mediestrukturerna i Storbritannien, och en ytterligare förstärkning av deras position i detta parlament förväntas i samband med den lagstiftning som ger effekt åt engelska röster för engelska lagar och gränsjusteringar. Den konservativa andelen av rösterna må vara liten. Ett mandat att regera från endast drygt en av tre av de röstande och en fjärdedel av väljarkåren är ett svagt sådant, men den konservativa positionen säkerställs av majoritetsval i enmansvalkretsar, och de varken vill eller är intresserade av att ändra på detta.
Frågan varför Labour förlorade har redan resulterat i ett stort antal analyser. Exempel på kraftfulla texter är rapporter skrivna av Patrick Diamond och Giles Radice (Can Labour Win?) och Sally Keeble och Will Straw (Never Again). De direkta orsakerna bakom nederlaget verkar självklara. Under fem år i parlamentet försökte Labour hålla jämna steg med de konservativa när det kommer till vem som hade den bästa premiärministerkandidaten, och vilket parti väljarna litade mest på för hantering av ekonomin. Generellt låg gapet på 20 procentenheter. Labours misslyckande att vinna gensvar för partiets syn på ekonomin, och att etablera Ed Miliband som en alternativ premiärminister kunde ses i den sista tv-debatten i valrörelsen då delar av publiken med tydlighet visade att de inte trodde på svaren han gav angående orsakerna till underskottet.
De konservativa bekymrade sig över att dessa två fördelar, normalt så viktiga i brittisk valpolitik, inte skulle övertyga tillräckligt många väljare att rösta på dem. Strax före valet beräknade de konservativa att de troligtvis inte skulle kunna få mer än 290 platser; med andra ord inte tillräckligt för att säkerställa fortsatt regeringsmakt. Svaret blev att utveckla en tredje del i deras angrepp på Labour, och det var att varna för riskerna med Labour i en minoritetsregering som är beroende av SNP:s röster för att behålla makten. De ifrågasatte legitimiteten i detta arrangemang på samma sätt som de hade ifrågasatt legitimiteten i att den liberala regeringen kunde sitta kvar vid makten tack vare stöd från irländska nationalister efter 1910. Oavsett de långsiktiga konsekvenserna för unionens framtid av att demonisera skottarna på detta sätt hade strategin önskad effekt i England. Den var avgörande för att säkra de extra röster de konservativa behövde för att säkerställa att de kunde besegra Labour i omtvistade valkretsar, samt att de var så framgångsrika i många liberaldemokratiska valkretsar. I valet tvingades Labour att kämpa på tre olika fronter: i Skottland där det inte ansågs vara tillräckligt emot åtstramning av väljare som lämnade Labour för att istället gå till SNP, i norra England där det uppfattades som inte tillräckligt protektionistiskt av väljare som lämnade Labour för att istället gå till UK Independence Party, och i södra England och Midlands, där de väljare som fortsatte rösta konservativt inte uppfattade partiet som tillräckligt New Labour.
År 2020 kommer Labour att få det svårt att behålla de röster man fick i valet 2015. Så vad ska man göra nu? Kanske att lite ödmjukhet är på sin plats för ett parti som bara kan få en av fem i väljarkåren att röstade på det. 2018 kommer Labour att ha deltagit i allmänna val i ett system som haft allmän rösträtt i hundra år. Under denna tid har det hållits 26 allmänna val och Labour har endast hamnat i regeringsställning efter 11 av dem. Partiet har haft regeringsmakten med en majoritet i parlamentet i åtta val, och har haft en majoritet bestående av mer än 10 platser efter endast fem. Labour har haft 15 partiledare före Jeremy Corbyn. Fyra av dessa ledare har lyckats vinna ett val och endast tre av dem vann en majoritet i parlamentet. Clement Attlee två gånger, och Harold Wilson och Tony Blair tre gånger var. Endast Blair vann en majoritet med mer än 10 platser fler än en gång. Detta är resultat som borde få Labour att stanna upp. Men uppenbarligen inte.
Corbynvågen
Efter nederlaget har en stor del av debatten inom Labour handlat om huruvida partiet ska prioritera att försöka övertyga de väljare som förlorats till SNP, Ukip och de konservativa, och om det finns en strategi som skulle kunna fungera för alla tre grupperna. Partiet var även tvunget att utvärdera hur det hade förändrats under Ed Milibands tid som partiledare. Ed Miliband hävdade att 2008 års finanskris och efterdyningarna av den hade förstört det samförstånd som existerat i 30 år angående den ekonomiska politiken och som skapat en möjlighet för att flytta tyngdpunkten markant åt vänster. Samtidigt var det många runt omkring honom som verkade anta en valstrategi som byggde på att det skulle vara möjligt för Labour att återfå makten om man lyckades maximera sina kärnväljare, vilka beräknas uppgå till 35 procent av väljarkåren. Om Labour kunde nå upp till denna nivå skulle det sannolikt bli det enskilt största partiet och därmed kunna bilda en regering, antingen på egen hand eller i form av en koalition. Båda dessa strategiska val visade sig i valet vara felaktiga. Labour lyckades inte övertyga tillräckligt många väljare att partiets ekonomiska politik var trovärdig, och lyckades inte få 35 procent av rösterna.
I Labours val av ny partiledning som ägde rum mellan juni och september 2015 hävdade flera kandidater och kommentatorer att Milibands två strategiska val borde överges och att partiet borde anta en strategi som flyttar dem till den politiska mitten, och därmed återigen ta upp de frågor som rör vanliga britter. Men partiledningskampanjen gick inte alls i denna riktning. I stället fick partiet uppleva ett slags uppror från vänstersidan, som fick hjälp av de nya regler som antagits 2012 angående val av partiledning. Det var inte förrän 22 parlamentsledamöter (som inte hade för avsikt att rösta på Corbyn) var villiga att nominera honom, för att säkerställa att alla åsikter i kampanjen blev hörda, som han kunde ställa upp för val. Redan från början var Corbyn den enda kandidaten som lyckades skapa energi och entusiasm. Han lockade ett stort antal unga människor att gå med i partiet som registrerade anhängare, och uppmuntrade många av dem som hade lämnat partiet på grund av Irak och andra frågor att gå med igen.
Corbyn kunde ganska snabbt etablera sig som huvudkandidat; en position det aldrig verkade vara någon risk att han skulle tappa. Som en solklar outsider med initiala odds på 100/1 avslutade Corbyn kampanjen med odds på 1/16. Han gick sedan vidare och vann partiledarskapet i valets första omgång med stöd av nästan 60 procent av de 423 000 röster som lades. Han hade en klar majoritet inom alla tre väljarkategorier, och fick det största antalet röster bland registrerade och anknutna anhängare. Detta har gett honom ett mandat som ingen annan Labourledare har haft sedan Tony Blair. Något Corbyn däremot inte lyckades få, till skillnad från Blair, var stödet från Labours parlamentsledamöter. Vad vi vet röstade endast 14 av dem på honom. Hans triumf har väckt farhågor att partiet är på väg tillbaka in i en period av oavbrutna interna stridigheter. Den relativa fred som rått under åren med Miliband ser nu ut som en falsk fred, och de gamla skiljelinjerna inom partiet och arbetarrörelsen som helhet förefaller nu vara lika tydliga som förut. Det finns en stor risk för ännu en omvälvning och åderlåtning av det slag som har drabbat partiet vart tjugonde till trettionde år.
Vågen av stöd för Corbyn överraskade alla, inklusive Corbyn själv och de flesta av hans anhängare. Flera faktorer ligger bakom framgången, bland annat regelförändringarna gällande partiets ledning, vilket ledde till att sammansättningen på de som väljer ledarskapet förändrades på oförutsedda sätt. 84 procent av de nya registrerade anhängarna röstade exempelvis på Corbyn. Ingen verkar ha förutsett risken att en ledare skulle bli vald utan att ha ett betydande stöd bland parlamentsledamöterna. I det brittiska parlamentariska systemet har detta aldrig hänt förut. Endast sex procent av Labours parlamentsledamöter röstade på Corbyn, jämfört med 60 procent av medlemmarna. Corbyns framgång beror till stor del på den våg av anti-politiska och populistiska proteströrelser som har blivit ett starkt fenomen inom europeisk politik. Det ovanliga med Corbyns seger är att den inträffade inom ett etablerat parti, snarare än som en utmaning utifrån.
Corbyns framgång visar på den djupa motvilja som finns inom Labour över att partiet länge har varit på defensiven och alltid håller sig i mitten. Att återuppleva glädjen i att vara en högljudd opposition, att rösta utifrån vad hjärtat säger och på grundval av principer visade sig vara mycket attraktivt för många som röstade på John Smith 1992, 1994 på Tony Blair och 2010 på David och Ed Miliband. Jeremy Corbyns plattform innehöll få detaljer gällande politiken. Budskapet mot krig, åtstramningar och ojämlikhet var däremot väldigt tydligt och uppskattades av många medlemmar och i synnerhet av de tusentals nya rekryterna. Corbyns möten var fullsatta och många av de som deltog talade om hur inspirerande han var och hur bra det kändes att ha en kandidat som sade samma sak som de tyckte. Corbyn var äkta och inte medietränad, och han kunde dra nytta av en önskan att förkasta både den etablerade politiken och politikerna, samtidigt som han skapade ett nytt och kraftfullt fokus på en politik bestående av känslor och identitet.
Corbynfenomenet bygger även på en genomgripande känsla av att gamla ekonomiska och politiska modeller inte längre fungerar och att tidigare sanningar har motbevisats. De nya hårda tiderna med åtstramning och deflation, en svag ekonomisk återhämtning och stigande ojämlikhet ledde till en stark känsla av att det måste finnas ett bättre alternativ. Många av Corbyns anhängare förkastar argumentet att Ed Milibands försök att förflytta partiet åt vänster är ett bevis på att alla steg åt vänster kommer att misslyckas. De hävdar i stället att Ed Milibands Labour fortfarande var ”konservativ-light”, innerst inne fortfarande New Labour och ovilligt att fullt ut bryta med åtstramningsparadigmet och erbjuda ett radikalt alternativ. Detta går än en gång tillbaka till det autentiska i Corbyns budskap. Hans kampanjslogan ”tydlig, ärlig politik” fångar en stor del av hans dragningskraft. Genom att förkasta alla standardsvar gällande krisen kunde Corbyn etablera sig själv som den utomstående som talar sanning och erbjuder en väg bort från kompromisser och tidigare misslyckanden.
Om man tar ett steg tillbaka från Corbynfenomenet blir det lätt att se både dess positiva och negativa sidor. Energin som det har fört in i politiken är otvivelaktigt någonting positivt. Precis när alla etablerade partier verkade gå igenom en långsiktig nedgång har Corbynvågen vänt den utvecklingen. Labour har nu fler medlemmar än de konservativa, liberaldemokraterna och SNP tillsammans. Det ökade antalet fullvärdiga medlemmar som nu består av 350 000 personer kommer att innebära 8 miljoner pund för Labour i medlemsavgifter. Om Labour ökar antalet medlemmar ytterligare skulle partiet helt slippa förlita sig på alla former av extern finansiering, oavsett om den kommer från fackföreningar eller enskilda givare. Tillströmningen av nya medlemmar har medfört radikalism, syfte och klarhet i partiet. Vidare har möjligheten öppnats upp för att Labour ska kunna bli en folkrörelse igen, vilket skulle skapa en ny kreativ spänning mellan partiets representativa roll och rollen som folkrörelse. Corbynfenomenet har dragit en skarp linje i New Labour-epoken och har därmed lett till en tydlig brytpunkt. Oavsett vad som följer efter Corbynismen kommer det inte att vara en fortsättning av New Labour i någon av dess olika former. Alla grenar i partiet måste tänka nytt efter Corbyn, vilket kommer att underlätta förnyelseprocessen.
Men det finns samtidigt betydande negativa aspekter. Jeremy Corbyns seger återskapar även ett gammalt problem inom Labour, nämligen uppdelningen mellan partiets medlemmar och parlamentsledamöter vilket Richard Crossman diskuterade på 1950-talet. Crossman hävdade att medlemmarna alltid befann sig mycket längre till vänster än ledarskapet och de flesta parlamentsledamöterna. Fackföreningarna var en motvikt till medlemmarna, vilket gjorde det möjligt för ledningen att styra partiet och partistämman, och därmed bestämma den politik som skulle föras. Parlamentsledamöterna valde partiledare, vilket fungerade som en ytterligare skyddsåtgärd. Två gånger har personer på vänsterkanten valts till partiledare av parlamentsledamöterna: George Lansbury och Michael Foot är de två tydligaste exemplen. Däremot har ingen på vänsterkanten någonsin varit partiledare under en längre tid eller lyckats med att bli vald till premiärminister.
Corbyn är någonting nytt i och med att hans maktposition inte alls vilar på stöd från parlamentsledamöterna. I ett parlamentariskt system är detta en betydande svaghet, och leder redan till allvarliga frågor angående livskraften i hans ledarskap och hur länge det kan fortgå. Svårigheten för Labour är att det i och med de nya valreglerna kan bli så att medlemmarna helt enkelt kan välja Corbyn igen om parlamentsledamöterna beslutar att utlysa ett nytt partiledarval någon gång under de närmsta fem åren. Det kan bli svårt för parlamentsledamöterna att samarbeta med Corbyn på grund av att de är oeniga med honom när det kommer till många grundläggande politiska frågor. Samtidigt kommer de att vara fast med honom tills nästa val om inte opinionsläget i partiet skulle förändras.
Nu när Corbyn har vunnit är problemet hur man ska föra samman partiet och på så vis överbrygga den klyfta som har öppnat upp sig mellan de parlamentsledamöter som har sina mandat från väljarna och de medlemmar som förväntar sig att han ska leverera ett radikalt alternativ, men samtidigt också nå ut till alla väljare som inte röstade på Labour i maj. Två synssätt kan skönjas inom Corbyns läger. Vissa tror att den enda lösningen för att överbrygga klyftan mellan medlemmarna och det parlamentariska Labourpartiet är att förändra det sistnämnda. Partistadgarna måste ändras så att det blir lättare att välja bort sittande parlamentsledamöter, och därmed avlägsna det ”Blairitiska viruset” från partiet som en facklig ledare uttryckte det. Samtidigt skulle skapandet av politiska förslag kräva medgivande från alla partimedlemmar i ett försök att vinna stöd för vissa av Corbyns politiska ståndpunkter samt sätta press på parlamentsledamöterna att stödja honom.
För att detta skulle vara möjligt måste Corbyns anhängare få kontroll över det verkställande utskottet, partihögkvarteret och partistämman. Det främsta hindret för denna strategi är att det sannolikt skulle leda till ett fullskaligt inbördeskrig inom partiet och att det inte går att genomföra på kort tid. Parlamentsledamöter kan väljas bort, men de skulle ändå fortsätta att agera som parlamentsledamöter fram till nästa allmänna val 2020. Ett parti som uppenbart utkämpar ett inbördeskrig kommer sannolikt att se kraftigt sjunkande opinionssiffror. Corbyn har utsett en bred skuggregering, men just det faktum att den har en bred sammansättning har lett till att de flesta av medlemmarna är oense med honom i grundläggande frågor. Han har kompromissat i flera av dem, till exempel genom att gå med på att Storbritannien kommer att stanna kvar i Nato, och att gå med på att kampanja för att Storbritannien stannar kvar i EU oberoende av vilka villkor Cameron förhandlar fram.
En alternativ strategi är att Corbyn försöker skapa en mer inkluderande rörelse som inte enbart innefattar de som stödde honom i valet av partiledare. Även andra delar av partiet behöver inkluderas, liksom flera grupper som för närvarande står utanför partiet. Denna pluralistiska strategi skulle innebära att Corbyn går med på politiska kompromisser för att behålla stödet från den parlamentariska delen av Labour, men med målet att leda in partiet på en annan bana på lång sikt. Det är antagligen mycket lättare för honom att vinna ett bredare stöd vad gäller inrikespolitiska frågor, i synnerhet formulerandet av ett anti-åtstramningsprogram, än vad gäller utrikespolitiska frågor. Hans problem är att det finns en del utrikespolitiska frågor, som till exempel militär intervention i Syrien och förnyelsen av Tridentprogrammet, som han känner så starkt för att det kommer att bli svårt att kompromissa. Om Corbyn gör det kommer hans maktposition att undergrävas. Han riskerar redan att betraktas som skuggregeringens och det parlamentariska Labours fånge, och det kommer att vara mycket svårt för honom att skapa en positiv bild av sitt ledarskap för den bredare väljarkåren. De första opinionsmätningarna ger honom samma typ av negativa siffror som Ed Miliband fick utstå under större delen av sin tid som partiledare. Men Miliband hade åtminstone positiva siffror i början. Corbyn har haft negativa siffror redan sedan starten och det kommer att bli väldigt svårt för honom att vända den trenden.
Många av hans anhängare hävdar att detta inte spelar någon roll eftersom målet med partiledarskapet inte är att vinna valet 2020, utan att staka ut nya vägar, förändra den politiska debatten och förändra Labour permanent. Utifrån detta perspektiv har Labour påbörjat en resa som kommer att kräva minst ett årtionde eller två innan det ger resultat. Bakom strategin ligger ett djupt förkastande av den representativa politik som Labour har bedrivit under ett sekel, eftersom den innebär att man ger upp ambitionen att vinna makten i den brittiska staten och genomföra politik och reformer som kan förbättra villkoren för merparten av medborgarna. Istället blir målet en lång och trög process av kulturell omvandling, och att gradvis öka inflytandet för de sociala rörelser som är allierade med Labour och som är emot krig, åtstramningar och kapitalism. Att vara trogen sina principer är viktigare än att göra kompromisser för att få makt. Detta är två mycket olika sätt att se på politik.
Labours framtid
I framtiden måste all fungerande socialdemokratisk politik hitta vägar för att sammanföra makt och principer. Såtillvida inte rollen som partiledare ändrar Corbyn radikalt är hans politik en återvändsgränd för Labour och kommer sannolikt att resultera i ett ännu större nederlag än det vi såg 2015. Men att hitta alternativ är långt ifrån enkelt, inte minst på grund av den strukturella situation där Labour i likhet med de flesta andra socialdemokratiska partierna i Europa befinner sig. Kärnan i denna situation är att Labour har kommit att hamna någon annanstans än de flesta väljarna, och ses därför ofta som en relik från den industriella eran. Partiet är avsevärt svagare nu än det var under 1970-talet. Antalet medlemmar i fackföreningar har halverats, tillverkningsindustrin och arbetarklassområdena har minskat i omfattning och de kollektivistiska attityderna har försvagats. ”Labours värld” som GDH Cole skrev om för hundra år sedan är nu en skugga av vad den en gång var. Den kommer inte att komma tillbaka. Endast 25 procent av den arbetande befolkningen är med i någon fackförening och endast 14 procent av de som arbetar inom den privata sektorn är med i facket. I den offentliga sektorn stiger andelen till 55 procent, men till och med det innebär endast tre miljoner arbetstagare och antalet anställda inom den offentliga sektorn minskar under den nuvarande regeringen. Femtio procent av alla anställda arbetar nu i små och medelstora företag och 15 procent är egenföretagare, tre gånger så många som de som arbetar för minimilön.
Labour måste konkurrera i detta nya utrymme. En av de viktigaste frågorna som Labour står inför är om partiet bör sträva efter att vara ett parti för alla eller om ambitionerna borde sänkas. Kan det någonsin igen skapa en stor nationell koalition av intressen, grupper och regioner såsom det gjorde 1945, 1964 och 1997? Kan partiet någonsin sträva efter att få mer än 40 procent av rösterna igen, som det har gjort i sex allmänna val sedan 1918? Storbritannien har alltmer blivit ett flerpartisystem i allmänna val, men valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar gör om detta flerpartisystem till det välbekanta tvåpartisystemet i Westminster. Detta överdriver styrkan av de två stora partierna, och tvingar dem båda att upprätthålla skenet av att vara partier för alla, för kunna få regeringsmakten. Men det står alltmer klart att inget av dem är ett parti för alla, i synnerhet inte Labour. Om vi istället hade haft ett proportionellt valsystem vid det förra valet skulle resultatet ha blivit: de konservativa 256 (i stället för 330); Labour 200 (i stället för 232); Ukip 85 (i stället för 1), liberaldemokraterna 50 (i stället för 8), SNP 25 (istället för 56); och de gröna 20 (i stället för 1).
Att acceptera att Storbritannien har ett flerpartisystem och bör ha ett valsystem som återspeglar detta borde vara ett viktigt mål för en ny progressiv politik. När ett sådant system införs är det mycket möjligt att både de konservativa och Labour delar upp sig i mer än ett parti, vilket är vanligt i flera delar av Europa. Ett andra mål för en ny progressiv politik har formulerats väl av Jon Cruddas, som konstaterade att Labour bara vinner när det har en enande och gripande nationell folklig berättelse att berätta. Partiet hade en sådan berättelse 1945, 1964 och 1997. En av styrkorna i Corbyns partiledarkampanj var att han kunde kommunicera en vision och ett syfte. Han föreslog vid ett tillfälle att Labour återigen skulle anta partiets gamla Artikel IV, med åtagandet att fullständigt socialisera ekonomin. Men det är en vision och ett syfte som tillhör en annan tidsålder.
Det tredje målet för en progressiv politik är att utarbeta ett omfattande program som kan inspirera och mobilisera, men även övertyga folk om att höga principer, starkt engagemang och gräsrotsnivådemokratier kan förenas till en strategi för makt och regerande. Valet mellan representativ politik och gräsrotspolitik är ett falskt val. Det måste finnas en kreativ spänning mellan de två om progressiv politik ska kunna förnya sig. I Europa har socialdemokratin varit på defensiven under senare tid. Ända sedan finanskrisen har center/högerpartierna tenderat att vara på uppgång i många länder, och de etablerade partierna har ifrågasatts av nya populistiska uppror. Socialdemokratiska partier har blivit för bekväma, för säkra, för avlägsna. De måste hitta nya energikällor för entusiasm. Partierna måste inspirera människor. Socialdemokraterna måste lära sig att bli rebeller igen och interagera med de många grupper som finns i civilsamhället och som strävar efter att styra sig själva och forma politiken.
Att bli rebeller igen
Om det finns tre principer som kan utveckla en sådan väg innebär den första att utveckla ett nytt perspektiv för hur en progressiv, reformerad eller medborgerlig kapitalism skulle kunna se ut. Det finns många idéer att inspireras av. Radikala och utmanande idéer som till exempel har framförts av Matthew Taylor eller Charles Leadbeater. Vi behöver nya formuleringar för att göra socialistiska värden kompatibla med marknadseffektivitet, hur man uppnår en dynamisk, entreprenöriell och innovativ ekonomi som stimulerar framväxten av nya sektorer som exempelvis internet, automatisering, förnybar energi och livsvetenskap. Vi behöver en industriell strategi som främjar en delande ekonomi, ömsesidighet och etiska metoder, nya former av finansiering som också innefattar finansiering av gräsrotsorganisering. Vi behöver nya sätt att styra och reglera marknader, viket betyder en radikal politik som kan utmana missbruk av äganderätten som snedvrider marknader och leder till ökad ojämlikhet.
En andra princip är att upprepa visionen gällande social trygghet för alla och vad detta innebär i vår nuvarande politiska ekonomi. Målet att skapa ett samhälle med hög tillit och god social sammanhållning är fortfarande av största vikt. Uppdraget för en ny progressiv politik är att hitta de bästa sätten att uppnå detta samt motverka de starka trenderna mot en ökad ojämlikhet vad gäller inkomster, förmögenhet, möjligheter och könsroller, liksom att ta itu med de stora utmaningarna när det kommer till demografi och sekulär stagnation som hotar livskraften för välfärdsstater överallt.
En tredje princip är ömsesidigt beroende. Ett av de viktigaste inslagen i vår värld under de senaste 200 åren har varit ett ökande ömsesidigt beroende. Progressiv politik kommer inte att lyckas någonstans om inte progressiva krafter allierar sig med varandra för att stärka de globalt styrande institutionerna. De flesta av dessa, från EU till FN, befinner sig i en relativt svår situation just nu. Vi behöver mer globalt samarbete och inte mindre om vi skall lösa några av de stora utmaningar vi står inför, exempelvis i form av migration och klimatförändringar.
Politik är i slutänden alltid något som leder till besvikelse och frustration. Men det är också en ständigt återkommande källa till hopp, fantasi och en ny början. Vi som strävar efter en progressiv politik måste börja utforska hur en sådan nystart skulle kunna se ut.
Andrew Gamble är professor i statsvetenskap vid University of Sheffield och professor emeritus i statsvetenskap vid University of Cambridge. Hans senaste bok är Crisis Without End? The Unravelling of Western Prosperity
Han kommer att leda en ny Policy Network-kommission inom ramarna för Open Left: The New Progressive Future for Britain
