Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

 

Valet ser ut att bli mycket jämnt mellan ”blocken”. Men vare sig de rödgröna eller Alliansen lär få egen majoritet. Mycket talar för att det enda hållbara sättet att styra Sverige efter valet på söndag är att de hittillsvarande blocken bryts upp och ersätts med en ny, frihetlig och progressiv mittensamverkan. Om så inte sker är det helt orimligt att Alliansen kräver att få styra ”no matter what”. Alliansen har goda möjligheter att bilda regering, men dåliga att få igenom sin budget och styra landet.

Det är väljarna som avgör det slutliga valresultatet. Men om de borgerliga i enlighet med de flesta opinionsundersökningar blir mindre än de rödgröna, så borde låta de rödgröna regera i enlighet med Decemberöverenskommelsens intentioner. Alternativt bryta upp Alliansen och medverka i en mittensamverkan.

Även om de borgerliga blir större, så kan de inte förvänta sig att Socialdemokraterna inte ens ska lägga och rösta på en egen skuggbudget. Att i ett sådant läge ändå försöka bilda en borgerlig minoritetsregering utan förhandlat stöd av SD skulle göra regeringen extremt sårbar – eftersom man då får leva under hotet att SD skulle ”sabotagerösta” på S-budgeten och därmed fälla en alliansregering. Därför är förutsättningarna för alliansen att kunna styra landet extremt dåliga.

 

När valresultatet står klart på söndag lär vi inte ha en klar bild av vem som vann – i bemärkelsen att vi vet vilka partier som kommer att bilda eller få inflytande över regeringen. Vägen till ett styre sker under hösten i tre viktiga steg:

  1. En talman ska väljas av den nya riksdagen. Vem det blir kommer att påverka hur den fortsatta processen går.
  2. En regeringsbildare ska tolereras. Riksdagen utser en statsminister genom att pröva om den som har fått talmannens uppdrag inte har en majoritet emot sig.
  3. Det budgetalternativ som får flest röster vinner. Det är här – i den tredje fasen – som det verkligen kommer att avgöras om regeringen också ska få igenom centrala delar av sin politik. Det är också här de flesta bedömare ser att det blir svårast för nästa regeringsbildare att klara av att visa upp tillräckligt stöd.

 

Om C, L och SD tänker kortsiktigt utifrån sina respektive utgångspunkter, kan det mycket väl bli en moderat talman. Uppdraget att bilda regering kan i så fall även gå till Kristersson. Men när budgeten ska klubbas i december – och sedan sju gånger till under mandatperioden – har Alliansen exceptionellt dåliga förutsättningar att få igenom sin politik och att styra landet.

Om vi lägger samman alla partiledares besked kommer ekvationen inte att gå ihop. Någon eller några kommer att behöva göra avsteg från det som de har sagt under valrörelsen. Dagen efter valet börjar en avgörande process som närmast kan liknas vid ett ”chicken race”. Vem som bildar regering kommer att avgöras av hur detta chicken race mellan tre olika intresen utfaller:

 

  1. Kommer SD att få inflytande över regeringens politik?

Det enda sättet för SD att få inflytande över regeringens politik är att de borgerliga sviker sina besked under valrörelsen och går med på någon form av förhandlingar: öppna och formella eller dolda och informella. Det kan vara direkta regeringsförhandlingar, via riksdagen eller via andra ombud. En alliansregering kan på andra sätt lyssna in och anpassa sin politik till SD. I riksdagen eller via hemliga underhandskontakter. Det är dock knappast en långsiktigt hållbar ordning. Vi kan också få se ett läge där M och KD bildar en regering själva men behåller C och L som regeringsunderlag (utanför regeringen) på ena sidan och SD på andra sidan. Det kan bli ett sätt för de två liberala mittenpartierna att försöka markera avståndstagande men ändå ge makten till Kristersson. Men det vore verkligen att svika flera heliga löften.

 

  1. Kommer Alliansen att kunna hålla ihop?

Det finns flera sätt för Alliansen att överleva som ”samlad politisk kraft”, med varierande sannolikhet och hållbarhet:

a) Alliansen spelar högt och bildar – oavsett om man blir störst eller inte – regering utan att ha säkrat formellt förhandlat stöd av SD. De får då hoppas att Åkesson inte ska göra verklighet av det han sa under valrörelsen och fälla dem genom att rösta på S budgetalternativ eller genom eventuella misstroendevoteringar. Det bygger på att de borgerliga lyckas inbilla omvärlden att det i fyra års tid går att agera som regering under ett ständigt närvarande hot om att bli fälld av SD – utan att anpassa sin politik till dem. Om de borgerliga blir mindre än de rödgröna, så skulle de behöva aktivt stöd av SD eller S för att få igenom sin politik. Det blir svårt

 

Det innebär betydligt sämre förutsättningar än de som regeringen Löfven har haft. Tack vare Decemberöverenskommelsen – och att dess principer i praktiken hittills har fortsatt att gälla även efter att den formellt bröts – har den rödgröna regeringen i stort sett kunnat få igenom sin politik. SD har inte kunnat utnyttja sin vägmästarställning särskilt ofta eftersom det efter budgetkalabaliken senhösten 2014 inte har funnits något tillräckligt stort annat budgetalternativ att sabotagerösta på.

Jimmie Åkesson har förvisso lovat att inte släppa fram en regering som är beroende av hans stöd om han inte får igenom ett antal centrala politiska förslag. Men allianspartierna kan välja att syna Åkesson och testa om han verkligen är beredd att fälla en borgerlig regering. Här kommer nästa chicken race in: Alliansen lär försöka skrämma SD till att agera dörrmatta genom att hota med att alternativet utifrån en SD-horisont vore värre: en rödgrön regering eller en progressiv mittenregering. I båda fallen utan Åkessons favorit Ulf Kristersson vid rodret.

För att göra det något enklare för Åkesson att ändå släppa fram en Kristerssonregering så kan allianspartierna alltså – som har nämnts ovan – på avgörande områden anpassa sin politik till SDs linje utan att det har varit formella förhandlingar. Men det behöver ske på ett sätt som gör att både C/L och SD utåt kan hävda att de står vid sina ord. Det lär bli svårt.

Ett fullt möjligt scenario är att SD viker sig den första gången och släpper fram en alliansregering och deras budget nu i höst. Men att under en hel mandatperiod agera ”dörrmatta” på det sättet skulle vara förödande för SD:s trovärdighet som antietablissemangsparti och påverka deras oppositionsroll. Det är inte ett troligt scenario. Dessutom skulle C och L få utstå hård kritik för att i praktiken vara beroende av SD och för att bädda för SD-anpassning.

b)Alliansen får stöd av S för att kunna bilda regering och få igenom sin budget. Det är högst osannolikt. Det var de borgerliga partierna som bröt Decemberöverenskommelsen. Löfven har därför meddelat hur han ser på att S ändå skulle stödja en alliansregering: ”Glöm det!”. Dessutom finns det mycket som talar för att S och M inte ska ingå i samma regeringsunderlag. En sådan ”stor koalition” av tyskt snitt skulle gynna SD, och det finns inget stöd för ett sådant samarbete inom vare sig M eller S. De behöver varandra – som motståndare.

c) Alliansen håller ihop – men går i opposition. De borgerliga partierna släpper trots allt fram en rödgrön regering liknande dagens. Genom att inte lägga en gemensam budget i opposition fråntar de SD sin vågmästarroll – mycket som under den gångna mandatperioden. Det förutsätter att man klarar av att hantera interna partiopinioner som inte vill att partierna ”låter” Löfven bilda regering igen.

d) Alliansen går samman med MP. Sannolikheten för det är dock mycket liten, på grund av de stora politiska skillnaderna och att MP skulle bli inbjudna med armbågen. Och beroende på valresultat är det osäkert om det ens skulle räcka.

e)  C och L bryter sina vallöften och accepterar efter ett antal talmansrundor och hot om nyval ändå att bilda regering med någon form av förhandlat stöd av SD. Det skulle de liberala mittenpartierna dock få äta upp i fyra års tid. Frågan är om de skulle överleva en sådan svekdebatt? Detta är trots allt ett mindre sannolikt scenario.

Det finns alltså flera olika Alliansalternativ – men samtliga utom oppositionsalternativet med begränsad sannolikhet. Mycket talar därför att Alliansen inte kommer att överleva valet och hösten som ”samlad politisk kraft” (Ulf Kristerssons benämning).

 

  1. Kommer S att kunna leda nästa regering?

Det finns på motsvarande sätt åtminstone ett par alternativ för Socialdemokraterna att kunna bilda regering utifrån ett antal olika alternativ – med varierande sannolikhet:

  1. Fortsatt rödgrön regering. Förutsätter att de borgerliga inte agerar på ett sätt som istället ger SD inflytande över regeringen. Till syvende och sist handlar det om ett tydligt vägval för Annie Lööf och Jan Björklund: Löfven eller Åkesson?
  2. En ny bred progressiv och frihetlig mittensamverkan där S, MP, C och L förhandlar fram ett gemensamt regeringsunderlag och/eller budget. Exakt vilket eller vilka partier som skulle ingå i själva regeringen går att diskutera, och kan säkert påverka viljan till en sådan överenskommelse. Men det vore sannolikt det alternativ som har bäst förutsättningar att bidra till hållbarhet och stabilitet över hela mandatperioden. Det som talar emot en sådan lösning är dock:
    • bristen på förberedelser och samtal dessa partier emellan under denna mandatperiod;
    • att Annie Lööf har sagt att hon vill avsätta Stefan Löfven; samt
    • stora sakpolitiska skillnader (skattepolitiken, arbetsmarknadspolitiken, m m).

Samtidigt går det – om man vill – lika väl att betona det som förenar: den progressiva och frihetliga grundsynen, motståndet mot nationalism och främlingsfientlighet, samt ett antal politikområden där det finns hyfsat stor samsyn: regionalpolitiken, skolpolitiken, delvis försvars- och energipolitiken, jämställdhetspolitiken, o s v. Det gäller dock i så fall för de fyra progressiva mittenpartierna att få ett högre väljarstöd än de konservativa partierna M, KD och SD för att kunna få igenom sin budget.

3. Regeringssamarbete med M och/eller hel alliansen. Se ovan: inte vare sig sannolikt eller önskvärt.

Sammanfattningsvis: Ett inte helt osannolikt alternativ är att de fyra borgerliga partierna försöker bilda regering utan stöd av SD, men att den inte lyckas sitta hela mandatperioden – och att S tillsammans med C, L och MP då istället kan utgöra ett nytt regeringsunderlag. Ett annat möjligt scenario – om de rödgröna blir större än alliansen – är att de två liberala mittenpartierna trots allt ändå släpper fram Löfven som regeringsbildare och väljer att i Decemberöverenskommelsens anda inte lägga en gemensam skuggbudget – eftersom det skulle bädda för SD.

Men oavsett hur det går i valet så går svensk politik in i en ny osäker fas dagen efter valet. Oavsett valresultat lär ingen partiledare avgå på valnatten. Alla partier har nämligen – oavsett hur det går – möjlighet att i det osäkra läge som nu råder få inflytande över regeringspolitiken. Om de vinner chicken racet. Då behövs stabilitet.

Samtidigt frågar sig vissa vem som vill regera i detta ostadiga läge? Vissa kanske resonerar så att det är bättre att låta någon annan försöka och tappa förtroende – för att sedan komma igen i ett extra val (”nyval”). Det vore ett farligt och olyckligt sätt att resonera. Det är bättre att partierna tar sig samman och utifrån väljarnas dom anstränger sig för att hitta så bra och hållbara lösningar som möjligt.

Daniel Färm, chef Tankesmedjan Tiden