Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

 

Vissa djur äter vi, andra djur bjuder vi på restaurang. Vårt förhållande till djuren är kluvet.

En halv miljon svenskar kommer snart att släpa hem tunga säckar med fågelfrön och talgbollar för att utfodra våra befjädradevänner under vintern. Samtidigt som matandet ökar kraftigt, verkar detsamma gälla för skrämmandet. Rovfågelsdrakar, ugglor med glittrande ögon, plastormar, glittertejp, knallskott och vassa piggar på fönsterbleck säljer bra. Och motorsågarna går varma i bostadsområden när skatorna byggt bo i träd.

Men, säger kanske vän av ordning, det är skillnad! Talgoxar och blåmesar vid fågelbordet är gulliga, medan skator, kråkor, duvor och måsar skränar och skitar ner. Ja vi gör skillnad på djur och djur. Förmodligen har vi gjort det så länge vi har umgåtts med djur.För de allra flesta av oss går en skarp gräns mellan djur som äts och djur som klias under hakan. Undantaget är lantbrukare som ofta både gosar med och skickar iväg sina djur till slakt.

På senare tid har det kommit en delvis befogad kritik mot hur vi behandlar de djur som vi äter upp. Kravet på allt billigare mat är något som natur, människor och djur får betala. I dag kostar en kyckling bara en åttondel så mycket som för 50 år sedan. Det beror på att de föds upp betydligt mer intensivt än tidigare. Den billiga kycklingen står också för en stor del av vår ökade köttkonsumtion.

Vårt förhållande till sällskapsdjuren ifrågasätts dock sällan, trots att vi också använder dem för att fylla vissa av våra behov. Den relationen framställs nästan alltid som något positivt och ställs i bjärt kontrast till hur vi beter oss gentemot lantbruksdjuren. Att vi lägger ner hela 16 miljarder kronor på våra 2,3 miljoner katter och hundar, eller 7000 kronor per djur, tar vi som bevis på vår omsorg. På samma sätt blir den alltmer avancerade veterinärvården som erbjuder nya höftleder, pacemakers och avancerad cancerbehandling, ett kvitto på våra ansträngningar.Sverige har också världsrekord i veterinärförsäkringar, cirka 90 procent av hundarna och hälften av katterna.

Och då har vi över huvud taget inte nämnt hästarna som snurrar ännu större pengar.

Men är det verkligen djurets bästa som vi tänker på när vi spenderar alla de där pengarna? För handen på hjärtat, det är ju knappast hundarna och katterna som har behov av sådant som kläder, kastrering, parfym, spa, hunddagis, utställningar, glittriga halsband, fluffiga sängar eller godis. Och inte är det väl kattens rätt att få utöva sina naturliga beteenden som gör att allt fler katter hålls instängda? Av landets cirka 1,4 miljoner katter är nästan 60 procent ”innekatter”. Till och med organisationen Djurens Rätt, pläderar för att katten inte ska vara ute ensam. En ko har enligt lagen rätt att vara ute åtminstone på sommaren, men inte en katt.

Lantbrukets djur anses dessutom ofta vara miljöbovar. Men sällan sägs något om sällskapsdjurens miljöpåverkan. En studie från USA visar att enbart maten för landets 163 miljoner hundar och katter orsakar hela 64 miljoner ton växthusgasutsläpp per år. (Till det kommer alla transporter, prylar och tjänster som köps till djuren.) Det är mer än de territoriella utsläppen i Sverige, som ligger på 53 miljoner ton. Räknat per djur handlar det om 400 kilo växthusgaser, vilket är mer växthusgaser än vad vår nötköttskonsumtion orsakar per person i Sverige. Sällskapsdjuren konsumerade också 19 procent av all mat, lika stor volym som skulle kunna föda 62 miljoner människor. Enligtlantbruksveterinären Kalle Hammarberg motsvarar svenska katters årliga köttätande 100000 kor! Det är lika många mjölkkor som slaktas i Sverige.

Ann-Helen Meyer von Bremen
är journalist