Den ska vara slank och ljus, den ska vara atletisk och spänstig, mitt hår ska vara rakt, samlat, inte för mycket. Håret på mina armar bleks i solljuset, det är skönt. Då är de åtminstone blonda. Men på vintern blir de kolsvarta igen, tur att man sällan visar armarna på vintern. Jag har i alla fall fräknar och ljust komplex. Jag har i alla fall melerade bruna ögon – och en rak näsa.
När min kropp rör sig i staden förhåller den sig till de andra. De där slanka kropparna vars meterlånga ben rör sig graciöst över asfalten. De där slingorna som bländar mina ögon när de reflekterar solens strålar. Bra, raka drag. Atletiskt, friskt och fint. Min kropp gör sitt bästa, den rör sig till och med som dem när den manövrerar över gator och torg.
Ibland blir den arg för att den tog på sig en för stor jacka, mössa, halsduk och ser lufsig ut. Tar för mycket plats. Kunde den inte fått en funktionell, åtsittande mundering? Så där lätt, coolt och erfaret. Nej, den går runt som en bohemisk boll när de bruna lockarna tittar fram ur halsduken.
Min kropp har jobbat på många olika platser. Den har till exempel serverat kaffe, förberett smörgåsar, gjort sallader med quinoa och
diskat tallrikar i oändlighet. Det är ganska trevligt. När den gått till fiket för att öppna har den för det mesta haft helsvart på sig – det är enklast så. Sticker inte ut. Men så ser den de andra kropparna. Kropparna vars ben och armar är klädda i blommiga klänningar, Doc Martens, halvt uppsatt hår och blonda slingor över ansiktet. Det ser coolt ut – pixie chick. Jag har en boll på huvudet och svett i pannan.
Pixietjejerna står i kassan och pratar lugnt, är trevliga men inte mer än nödvändigt. De är medvetna om kön som ringlar lång till ytterdörren men tar sig ändå tid att le mot killen i Fjällrävenjackan. Min kropp jobbar snabbt i kassan, gör kaffe, fyller på kaffebönor, serverar smörgås på fat och ser till att ordna juicen. Lägger hämtlatte i förpackningar och fixar till påsarna. Torkar kassan, montern, bänken – och ler, skrattar, tackar, bugar och bockar samtidigt.
De blommiga klänningarna rör sig ledigt i lokalen. Mina svarta jeans rör sig snabbt. De blommiga klänningarna
äter lunch, och påminner mig om att det snart är rast.
Snart stänger vi. Inne räknas kassan och ute bärs stolar och bord. Klockan är åtta och mittemot finns en bistro. De släpper ut sitt hår och sammet faller över raka ryggar. Bollen på mitt huvud stramas åt när händer rotar efter tunnelbanekortet.
Jag bär på en kropp som lurar sig själv. Den är ledig ibland men när den jobbar, jobbar den hårt, hårdare. Jag bär på en kropp som vill mer än den förmår och jag bär på en kropp som en dag kommer att tröttna på sina ständiga försök. Vilja ha något mer.
Då blir mina lockar lockigare, mitt hår mörkare, mina höfter bredare och mina drag grövre. Jag bär på en kropp som en dag inte kommer att orka mer, som inte kan undfly sina förfäders lidande, sina föräldrars stora sorg och sin generations förtvivlan. Jag bär på en kropp som bär på en tyngd. Jag bär på en kropp som är alla invandrares armar och alla arbetares ben och vi är utanförskapets röst. Och ingen hör oss.
Liza Youhanan
