I går gick turkarna till omval. Kanske det viktigaste valet någonsin. Valdeltagandet var högt. Från landets olika hörn rapporterades det om sjuka som bars till vallokaler, 100-åringar som stolt röstade i vad som förmodligen var deras tjugonde val och skadade som tagit sig till valurnorna.
Situationen innan omvalet igår kan milt uttryckt sägas ha varit orolig, ett resultat av att Erdogan och hans Parti AKP för första gången förlorade greppet över parlamentet i valet i juni. Det prokurdiska partiet HDP kom äntligen över tio-procentspärren och fick 13 procent av rösterna. ”Seni baskan yaptirmiyacacaz”, vi ska inte göra dig till president, var det valets kanske mest uttalade slogan. Det syftade på Erdogans ambitioner om att förändra konstitutionen så att presidenten fick mer makt. Förändringen ska göra det möjligt för honom att agera som statschef utan den annars väldigt viktiga klausulen om maktfördelning mellan presidenten och parlamentet. För det behövde Erdogan och hans parti 330 av 550 platser i parlamentet.
I valet den 7 juni var man inte ens i närheten av 330 platser och stod för första gången, på 13 år, utan majoritet. I stället var Erdogan tvungen att bilda koalition med något av de tre andra partierna som också hade lyckats komma in.
Så blev det inte. Omval utlystes. 1 november skulle det ske. Men priset för att få majoritet skulle bli högt. Erdogan var tvungen att göra två saker.
1. Få tillbaka nationalistiska röster från MHP, det ultranationalistiska partiet som tar avstånd från en fredlig lösning av kurdfrågan.
2. Återerövra röster från de kurdiska provinserna.
Han lyckades med båda. MHP gick tillbaka med fyra procentenheter och HDP förlorade mer än en miljon röster. Länge var det osäkert om HDP ens skulle lyckas ta sig över spärren. AKP gick upp med nästan 10 procent och fick 315 platser i parlamentet. Bara 15 röster ifrån drömmen om absolut majoritet och mandat till en förändring av konstitutionen.
Hur det gick till kan enkelt sammanfattas med att regeringen skapade kaos och inbördeskrig. Innan omvalet utmålades det prokurdiska partiet som svartepetter med kopplingar till den kurdiska gerillan PKK, vilket inte är helt fel. Men i samma veva bröts även fredsförhandlingarna med PKK och landet hamnade i ett inbördeskrig. En strategisk handling menade många. HDP framställdes som terrorister och som ansvariga för PKK:s attentat. Detta i kombination med att media varje dag rapporterade om stupade militärer, änkor som mist sina män och barn som förlorat sina pappor. På så vis fick man tillbaka ultranationalistiska röster och skapade samtidigt instabilitet i hela regionen, inte minst i de kurdiska regionerna. Tre veckor innan valet dödades mer än 100 personer i vad som beskrivs som landets blodigaste självmordsattentat. Även detta skyldes på PKK. Det visade sig sedan att IS helt klart hade ett finger med i det hela. Trots attentatet meddelade regeringen att valet skulle genomföras. Valkampanjerna skulle fortsätta. Två partier, HDP och CHP, ställde in sina valkampanjer. Under perioden mellan de två valen beräknas 258 civila ha dött. 33 av dessa var barn.
Som Evin Cetin sammanfattade i TV 4 igår: medan förra valet handlade om demokrati kontra auktoritet skiftade dagordningen under detta val i stället till frågan om fred kontra krig.
AKP:s främsta argument under denna valkampanj blev därför ”ordning och reda”. Utan oss vid makten, sa man, skulle landet hamna i kaos. En återgång till inbördeskrig mellan den turkiska staten och PKK var ett bevis på detta.
Kanske var det detta som gjorde att många tillslut inte vågade rösta på något annat parti. Eller så var det något annat. Under dagen rapporterades det om att valobservatörer förts bort, att folk tvingats rösta öppet och att röstsedlar försvunnit. Många förundras över hur snabbt rösterna räknades. Över 90 procent av rösterna var färdigräknade på tre timmar (mer än 50 miljoner röster), vilket antyder att man struntade i att räkna vissa röster.
Det finns andra spekulationer kring valfusket. Vissa kan nästan liknas vid konspirationsteorier. En sådan är tidsskillnaden. Medan resten av Europa ställde om till vintertid bestämde Turkiet sig för att inte göra det. I stället ska man göra det nu på söndag, efter valet. Enligt sociala medier beror detta på röstningssystemet. Systemet, som är kopplat till en dator, är inställd på ”normal” tid, det vill säga kl 16. Medan vallokalerna stängdes klockan 17, turkisk tid. I praktiken innebär det att de röster som tillkommit efter kl 16 inte har registrerats, vilket lämnar utrymme för valfusk och möjlighet att byta ut röster. Huruvida detta är sant eller inte går fortfarande att spekulera i. Likaså om det enbart var ett sammanträffande.
Det är troligt att Turkiet blir mindre oroligt med ett åter ”stabilt” parlament. Det tror vissa kritiker och forskare. Med Erdogan vid makten kanske Turkiet har en möjlighet att ta sig genom de svårigheter som väntar landet. Men till vilket pris då? Mindre demokrati? Och kommer landet att verkligen bli mer stabilt, ekonomin att bli bättre och arbetslösheten att försvinna?
Mycket pekar på det motsatta. Arbetslösheten har under Erdogans tid stegvis gått upp, statsskulden har ökat, samtidigt som alltfler grupper känner sig mindre välkomna i Erdogans majoritetssamhälle. Valet igår blev det sista att bestämma Erdogans auktoritära styre och att demokrati numera bara är en önskan inte en praktisk verklighet.
Just nu ser EU och omvärlden mellan fingrarna. Erdogans löfte om stärkta gränser för syriska flyktingar har visat sig vara viktigare än landets ambitioner på områden som pressfrihet och minoriteters rättigheter.
Samtidigt har omvalet än en gång bevisat vad auktoritära samhällen är kapabla till. Nästan all media i Turkiet kontrolleras av AKP och en stor del av befolkningen matas dagligen med konspirationsteorier om hur högre makter försöker störta Erdogan och hur oppositionsgrupper inom Turkiet snarare förstör landets image utåt.
Det har bara gått en dag. Men redan nu i denna stund censurerar journalister sig själva. Många fängslas och fler kommer det att bli. I onsdags stängde man ner tre regeringsfientliga kanaler. Just nu finns det en enda mediaconcern som är oberoende av regeringen.
Det dröjer inte länge förrän en ny flyktingvåg når EU. Men denna gång är det inte syrier eller fattiga som kommer att komma. Det kommer att vara unga, högutbildade, intellektuella och oliktänkande som inte längre ser en framtid i Turkiet. Det kommer att vara journalister, aktivister, HBTQ-personer, sekulära och minoriteter. En mycket svår framtid väntar Turkiets befolkning.
Som Turkiets premiärminister sa på sitt ”balkongtal” igår kväll: En ny era har börjat. Det gamla Turkiet finns inte längre. Det gamla Turkiet har vi grävt ner sju nivåer under jorden.
Man kan inte göra annat än att instämma.
Sirin Kara, utredare, Tankesmedjan Tiden
