Klyftan mellan stad och land växer, Sverige slits itu. Allt fler kommuner misslyckas med att leverera grundläggande service till sina invånare. Hur har det blivit så här? Och vad händer om vi inte vänder utvecklingen? Madeleine Bengtsson åker till en hälsingsk by för att hitta svar – och lösningar.
Sex mil väster om Ljusdal, tätorten i en glesbygdskommun i Hälsingland, ligger byn Los. Här bor omkring 350 personer en halv kilometer över havet bland skogar och sjöar. Även om Folkets hus blivit utdömt på grund av svartmögel, finns här en lanthandel, en F-9-skola med ett femtiotal elever, ett äldreboende med livaktig Facebooksida och ett litet bibliotek. Hyreshusen ägdes tidigare av Ljusdalshem, men är numera sålda till privata hyresvärdar.
– Vi som bor här är stolta över och engagerade i vår bygd. Skolan har väldigt bra resultat, Ica-butiken går runt utan problem, hus häromkring säljs fort när de kommer ut på marknaden, säger Jenny Breslin.
Hon är socialdemokrat, med förtroendeuppdrag i Ljusdals kommun och Region Gävleborg, och bor i ett Per Albin-torp i Los. Skogen finns inpå knuten. På en rönn på tomten finns märken efter en björn som klöst på stammen.
– När jag går ut på kvällarna bankar jag alltid först i husväggen så att eventuella björnar flyttar på sig, säger hon med ett leende.
Jenny Breslin är dessutom ordförande för länsavdelningen i Hela Sverige ska leva och har under sin tid i Socialdemokraterna och ssu brunnit för landsbygdens villkor.
– Förr hade landsbygdsfrågor låg status och de som drev dem togs knappt seriöst, men nu märker jag av ett allt större intresse bland partierna.
Enligt Jenny Breslin kan ett politiskt parti i dag inte strunta i landsbygden – då är man körd. Alla måste leverera sin lösning på hur urbaniseringen ska motas i grind. Men varför ska hela Sverige leva, egentligen?
– Varför inte? Jag blir provocerad av frågan. Var kommer den ifrån? Den utgår från en världsbild som jag inte skriver under på.
Hon ser samhället som en organism, eller ett ekosystem: tar man bort en del förstör det för helheten. Och hjälper man en del, hjälper man helheten.
– När man flyttar till landet vet man att det inte finns taxi eller tre apotek att välja mellan. Men vi måste fastställa en grundläggande nivå av samhällsservice. På landsbygden skapas väldigt mycket av Sveriges välstånd. Det måste vi som bor här få del av, resonerar hon.
Trots Jenny Breslins lovord om Los, med sin träkyrka och arbetslivsmuseum över den gamla nickelgruvan från 1700-talet, riskerar förutsättningarna för byn att förändras. Politikerna i Ljusdals utbildningsnämnd överväger till exempel att stänga högstadiet i Los på grund av för få elever. Om så blir fallet får eleverna i Los åka över fyra mil skolbuss, enkel resa. Och har väl högstadiet stängt är steget kanske inte så långt till att hela skolan får slå igen.
Det är inte bara Los i Ljusdals kommun som hotas av sämre samhällsservice. Hälften av Sveriges kommuner har vikande befolkningsutveckling och får allt svårare att klara lagstadgade kommunala uppdrag. Utan den kritiska massa som tycks krävas för att upprätthålla vissa verksamheter blir kommunerna tvungna att centralisera, gå samman med andra kommuner eller helt enkelt sänka servicenivån. Invånarna får längre avstånd till skola och sjukvård, lägre bemanning på polisstationen och indragna ambulanser. Enligt en statlig utredning kommer vissa glesbygdskommuner behöva höja skatten med så mycket som 18 kronor till år 2040 för att klara servicen.
journalisten Arne Müller har tillbringat en stor del av sitt liv i norra Sverige och bevakat utvecklingen i regionen.
– Det är svårt att inte bli förundrad och oroad över de växande regionala klyftorna i landet. Utvecklingen påverkar vardagslivet för invånare i både glesbygd och i alltmer trånga och dyra storstäder, säger han.
Hans förundran ledde till att han skrev Stockholm, städerna och resten, en reportagebok om de mekanismer som styr utvecklingen bort från landsbygd och till de stora städerna. Under arbetet med boken blev det tydligt att det inte handlar om ett »Norrlandsproblem« utan om något mycket större.
– Det handlar om allt djupare klyftor i Sveriges ekonomiska geografi. Det syns inte minst i de glest befolkade delarna av landet, som marknadskrafterna är oförmögna att utveckla, men också i storstäderna. När jag var i Hallunda utanför Stockholm slogs jag av att sannolikheten för att ett börsbolag skulle lägga sitt huvudkontor här är ungefär lika låg som i Hoting eller någon annan glesbygdsort.
Arne Müller har studerat vad olika forskare säger om urbaniseringen och funnit att kapitalet dras till befolkningstäta områden med branschbredd. Kapitalet söker efter de fördelaktigaste lokaliseringarna. Finansiella centrum, där mycket av tillväxten sker i dag, finns i huvudstäder, inte i glesbygden. Därför uppstår och upprätthålls en ojämlik ekonomisk geografi.
– Marknadens centraliserande kraft gör inte halt när den börjar närma sig städer som ligger en bit från de stora marknaderna. Det går redan i dag att se att flera medelstora städer skulle haft negativa befolkningssiffror om det inte varit för att relativt många flyktingar sökt skydd i Sverige, säger Arne Müller.
I början av förra seklet bodde nio av tio svenskar på landsbygden, var tionde i en stad. I dag är förhållandet det omvända och genom åren har politiken med olika framgång försökt dämpa urbaniseringens konsekvenser. Arne Müller sammanställer efterkrigstidens regionalpolitik i sin bok, ett ämne som det inte skrivits särskilt mycket om. Sjuttio- och viss mån nittiotalet sticker ut som perioder där politiken relativt framgångsrik skapat arbetstillfällen och stärkt samhällsservicen på landsbygden.
– Förklaringen är främst den kraftiga utbyggnaden av den offentliga sektorn under perioden. Då togs de första stegen mot decentralisering av högre utbildning. Mer än 11000 statliga jobb flyttades ut från Stockholm.
– Under den här tiden bedrevs också en politik för att påverka var företagen gjorde sina investeringar. Sammantaget kan man säga att det fanns en medvetenhet om marknadens starka centraliserande kraft och staten såg som sin roll av att vara en motvikt.
Vilken regionalpolitik har varit mindre framgångsrik?
– Det är svårt att peka ut en enskild åtgärd, men den bredare utvecklingen mot konkurrensutsättning och privatisering av offentlig verksamhet är den politiska kursändring som mest bidragit till att öka de regionala klyftorna. Redan på nittiotalet konstaterade flera statliga utredningar att det skulle leda till att satsningarna koncentrerades till de delar av landet där det finns flest människor och där marknaden är störst. Precis så har det blivit.
Arne Müller tar delprivatiseringen av apoteken som ett exempel.
– I en utvärdering som gjordes för några år sedan konstaterades att det visserligen startats 330 nya apotek, men att inte ett enda av dessa öppnat på platser där tillgången till apotek är dålig.
Den jämlikhetsdiskurs som präglade regionalpolitiken under sextio- och sjuttiotalen ersattes under åttiotalet av tal om tillväxt och effektiviseringar, menar Arne Müller. De allvarliga ekonomiska kriserna i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet blev något av en politisk vattendelare.
– Svaret från både borgerliga politiker – och de flesta inom ledningarna för de socialdemokratiska partierna – blev att satsa på en mer marknadsorienterad politik och dra ned på de offentliga utgifterna.
– Det är exempelvis intressant att se den politiska kontinuiteten mellan nittiotalets regeringar i frågor med betydelse för regional utveckling. Förhoppningen var att mer utrymme för marknaden skulle få fart på tillväxten. Men det innebar också, som en hel del forskning konstaterat, att regional utjämning sköts i bakgrunden.
Tilltron till marknadens förmåga att skapa tillväxt och fördela frukterna av produktionen över landet har varit stark. Men nu har något förändrats. Statsminister Stefan Löfven skippar Almedalen för att i stället resa runt i landet, landsbygdsminister Sven-Erik Bucht ökar
stödet för öppna landskap och den parlamentariska landsbygdskommittén presenterar 75 förslag för att vända utvecklingen på landsbygden.
Staten verkar vilja ta ett större ansvar.
Journalisten Po Tidholm, som skrivit om landsbygdsfrågor i 20 års tid, gav nyligen ut en bok med den ödesmättade titeln Läget i landet. Han tror sig veta varför det politiska intresset för landsbygden vuxit.
– Politiker känner sig lite rädda efter vad som hänt i usa, Tyskland och Storbritannien. Man har länge trott att landsbygdens folk är så få att man inte behöver ta hänsyn till dem. Men titta på hur Hillary Clinton-kampanjen missbedömde »the deplorables«. Det är inte längre riskfritt att triangulera sig kring den vita medelklassen i Nacka. Populismen utgör ett reellt hot.
Po Tidholm är ändå orolig för att valåret kommer att domineras av, i hans tycke, pseudofrågor.
– Jag tror att valrörelsen framför allt kommer handla om migration och fler poliser. Med min bok gör jag vad jag kan för att hålla frågan vid liv.
Men är inte landsbygden bara en skräpyta?
– Det är klart den inte är. Det produceras en väldig massa värden på landsbygden men som inte betraktas som värden i dagens ekonomiska system. Förr visste man att värdet av vattenkraften, skogen och jordbruket uppstod på plats, i dag tycks värdet uppstå först i styrelserummet där det sitter gäng av män.
Landsbygden är politiskt helt ointressant: det är ett hål, dit vi åker och hämtar något som sedan förädlas någon annanstans, menar Po Tidholm. Ett slags kolonialism.
– De som bor på landsbygden, eller platsen där vi hämtar råvaror, behöver vi inte bry oss om, verkar det som. Bara för att landsbygdsborna är färre, är de inte mindre värda. Kvantitet har blivit ett konstigt självändamål. Det är inte ett medborgarperspektiv utan ett marknadsperspektiv. Och det kan leda till en amerikansk eller en brittisk situation, där människor lever ut sin bitterhet genom att rösta fram populister.
Under folkhemsåren och framväxten av moderniteten byggdes välfärden och samhällsservicen ut på ett sätt som är nästan otänkbart i dag. Det ordnades simhall, hockeyrink, telefonmast, bibliotek eller bokbuss nästan oavsett var du bodde.
– Det var inte bara problemfritt. Visserligen sågs alla invånare som medborgare som förtjänade samma service, men man förstärkte samtidigt centraliseringen med krav på sanitet, täthet, närhet till institutioner och så vidare. Man skapade ingen agrar modernitet.
Moderniteten bidrog också till att skapa den urbana normen. Om vad som är ett gott liv, hur man förverkligar sig själv och vilka förväntningar man kan ha på tillgång på varor, tjänster och valfrihet. Den här normen är något som föreningen Unga på landsbygden vill motverka genom att utmana storstadsnormen, förändra samhällets attityder och underlätta för ungas organisering.
– Den urbana normen är en förväntan om att jag ska ha tillgång till fysiska platser och plattformar där människor med samma intressen som jag träffas och utbyter erfarenheter och kontakter. Det exkluderar mig enormt då jag bor långt ifrån dessa forum, säger Luis Gonzalez, styrelseledamot i Unga på landsbygden och aktiv i kulturfrågor i Värnamo och Gislaved.
Han har valt att engagera sig i föreningen eftersom han vill ingå i ett kollektiv med samma fokus. Det handlar om att lyfta maktrelationer som i slutändan påverkar både stad och land. Och att förändra bilden av dem som »stannar kvar« på landsbygden, i förhållande till de som »utvecklas« i städerna.
– Jag hade velat att politikerna tog ett större grepp om frågor som rör unga överlag, både utifrån var man bor, hur man mår men främst utifrån hur framtidsutsikterna ser ut där man lever. Vår region har mycket att vinna på att satsa på kulturentreprenörskap. Kultur och kreativa näringar kommer betyda mycket för framtiden, både genom att skapa nya arbeten men också nya mötesplatser.
Ett stort ansvar för den nationella landsbygdsutvecklingen och upprätthållandet av samhällsservicen ligger i dag på kommunerna. I vissa fall har till och med civilsamhället tagit över samhällsfunktioner, som när bordtennisklubben i Docksta började driva äldreboende och skola när Kramfors kommun lyfte bort sin hand från orten. För att inte tala om hur medmänniskor solidariserat sig med nyanlända, öppnat sina dörrar och skänkt kläder. Med andra ord utfört det arbete Migrationsverket inte klarat av. Po Tidholm känner sig ambivalent när det gäller att invånarna i glesbygden går samman och gör saker själva.
– De betalar redan mycket i skatt och måste ändå göra det som stadsbor tar för givet. Det är en fruktansvärd orättvisa att landsbygdsborna måste ordna sin egen rättvisa. Kommunerna är satta att lösa problem som beror på globaliseringen, rationaliseringen och automatiseringen. Där har staten långt större möjlighet att påverka, även om staten i sin tur avhänt sig flera av verktygen.
Kan då landsbygdskommitténs 75 förslag råda bot på utvecklingen? Arne Müller menar att en del av förslagen kan minska de regionala klyftorna.
– En återlokalisering av 10000 statliga jobb bör få märkbara effekter. Inrättandet av ett stort antal lärcentrum för att öka möjligheterna till högre utbildning i hela landet är en annan betydelsefull åtgärd.
– Men den enskilt viktigaste frågan, som kommittén lämnar obesvarad eftersom det pågår en parallell utredning, gäller det framtida skatteutjämningssystemet. Det är lätt att se att särskilt de minsta glesbygdskommunerna kommer att behöva kraftigt förbättrade ekonomiska förutsättningar för att upprätthålla fungerande service.
Po Tidholm tycker visserligen att förslagen är bra, men att det satsas alldeles för lite.
– Förslagen beräknas kosta 500 miljoner, lika mycket som kraftverken i Ragunda levererar i skatteintäkter till staten varje år. Lite mer borde man kunna ge tillbaka, konstaterar han.
Kommittén har studerat Norges landsbygdspolitik och låtit sig inspireras. Men Po Tidholm menar att den norska politiken bygger på upprätthållande, medan den svenska landsbygdspolitiken, efter år av försummelse, behöver byggas upp.
– Vi har låtit förfallet gå så långt. Vill man upprätthålla ett slags grundläggande rättvisa borde vi ha ett skattesystem som gör att landsbygden får behålla en del av det som produceras. Enhetsstaten har visat sig vara dålig på att fördela. Kanske är det läge att börja diskutera hur vi kan göra olika saker på olika platser.
Arne Müller tror att tilltron till de politiker som förknippas med utvecklingen på landsbygden undergrävs om inget görs. Även tilltron till samhället i stort äventyras.
– Om man, trots en hög kommunal- och landstingsskatt, inte får en fungerande service – om vägarna blir sämre, posten och telefonin fungerar knackigt – då urholkas tilltron till samhället. Därför tycker jag att de rörelser som inom olika områden protesterar mot växande regionala klyftor utgör ett positivt inslag.
– Jag tänker bland annat på protesterna mot nedläggningen av nio mindre skattekontor, ockupationen av sjukstugan i Dorotea, striden för BB i Sollefteå och rader av protester kopplade till utvinning av naturresurser i glesbygd. Utan att recensera alla rörelser så är engagemanget mer konstruktivt än den besvikelse och uppgivenhet som skulle vara alternativet.
Tillbaka till Los och Jenny Breslin. Hon gläds också åt de protester som väckts runt om i landet. Det är ett tecken på att landsbygden i allra högsta grad lever, menar hon.
– Annars skulle det inte göra ont när verksamheten läggs ned. Protesterna är också uttryck för demokrati, att folk tar chansen att styra sin tillvaro. Problemet är att allt bara handlar om lönsamhet. Staten drivs i dag som ett företag, det är inte rätt. Politiken ska vara en fördelare av möjligheter och resurser.
Jenny Breslin vill se en attitydförändring hos politikerna, som gör att landsbygdens villkor prioriteras.
– Landsbygdssäkra alla politiska beslut: hur påverkar det landsbygden? Vad finns det för alternativ som möjliggör för oss i Los att leva kvar?
Hon gillar särskilt landsbygdskommitténs förslag om stärkt företagande och entreprenörskap på landsbygden.
– Två arbetstillfällen här i Los gör en väldigt stor skillnad för oss. Visst ska vi ha offentlig sektor, men landsbygden behöver blandekonomi. Man ska kunna bo och jobba här.
Po Tidholm tror inte att vänstern generellt är i takt med tiden när det gäller landsbygdens villkor. Trots att det borde vara en viktig jämlikhetsfråga är man ofta fast i samma lösningar som på femtiotalet, resonerar han.
– Jag tror det finns historiska förklaringar. Vänstern har organiserat arbetare och arbetare har funnits i industrin, som inte finns i samma utsträckning längre. Man har också haft en naiv tilltro till potentialen i exempelvis gruvinvesterare. Bara vi ger det här konstiga brittiska bolaget tillgång till våra fyndigheter får vi arbetstillfällen och kan stärka välfärden.
– Att sedan arbetarna flygs in från Litauen hade man inte riktigt räknat med.
Arne Müller ser det inte som sin uppgift att leverera politiska lösningar på klyftan mellan stad och land. Men han har ändå ett medskick till politiken.
– Det är en mycket tydlig slutsats att det inte är möjligt att förena en politik som innebär mer av marknad inom traditionellt offentlig verksamhet – som infrastruktur, vård, apotek, telekom och liknande – med minskade regionala klyftor.
– Man kan välja det ena eller det andra, men man kan inte få både och.
Madeleine Bengtsson, journalist
