Socialdemokratisk idéutveckling, kritik och politik sedan 1908.

Anna Lindh föddes 1957 liksom både Mona Sahlin och Stefan Löfven. Medan de sistnämnda firar sina 60-årsdagar har det hunnit gå 14 år sedan Anna Lindh försvann. Människor som dör i förtid tenderar att bli ikoner. Men för vad? Sin död eller sitt liv? En våldsam död engagerar och kan stå i vägen för att se vad livet faktiskt innebar. Det är tid att se, inte bara hur tragiskt hennes liv tog slut, utan än mer vad hennes gärning innebar – och vad den kan innebära för oss idag. Så mycket av vad hon sa och gjorde kan vi lära av. Min generation unga socialdemokrater längtar efter inspiration. Vi lever i en svår tid.

Olof Palme har blivit en ikon framför allt för sitt liv, sina gärningar. Men hans värld med ett kallt krig glider allt längre bort. Det gör faktiskt inte Anna Lindhs. Hennes politiska gärning utspelades i ett landskap där Östeuropas integrering med väst stod högt på agendan. Där människors verklighet på Balkan, i Ungern och Polen spelade roll och gick att ändra på i praktisk politisk handling, ett millenniumskifte där nya hot uppdagades – med hänsynslösa terrordåd – en tid när USA hamnade på tvärs med Europa. Det var en tid då socialdemokratin blev bättre på att bry sig om det som ligger nära, inte bara borta i fjärran. Järnridån föll och man kunde se våra grannar i Östersjöområdet i ögonen. Min förhoppning är att vi tar oss tid, till Anna Lindhs 60-årsdag, att fundera över vad hon gjorde och ville. Mänskliga rättigheter i världen och i synnerhet europeisk integration i fredssyfte. Olof Palme är den största utrikespolitiska rösten Socialdemokraterna har haft, men Anna Lindhs utrikespolitiska projekt ligger närmre i tiden, var så konkret och är ännu ofullbordat. Därför måste vi sluta förminska Lindh genom att bara citera henne på Första maj. Hon hade värderingar, en analys, ett projekt som vi kan och bör ta vidare.

Hon drev på för de baltiska ländernas medlemskap i EU, förordade ett djupare partnerskap mellan EU och Ukraina. Hon var en av de klaraste rösterna mot de ryska övergreppen i Tjetjenien. Samtidigt på kollisionskurs med den amerikanske presidenten. Som en av Europas skarpaste kritiker av Irakkriget var hon inte populär hos Bush. Med rättsstatens principer som ledstjärna engagerade hon sig i den vitryska kampen för demokrati. Detta var en genomtänkt utrikespolitiskt linje som Anna Lindh förtjänar att minnas för. Och den är lätt att hämta kraft ur. Dagens utveckling i Polen är en fråga också för Sverige. Konstitutionsdomstolens roll har urvattnas och journalister rensas ut från statlig radio och TV. Ungern är återigen ett land där universitet hotas, minoriteter förföljs och flyktingar inte betraktas som människor. USA har blivit ett rött skynke för många europeiska länder och Paris är för Trump 2017 vad Kyoto var för Bush vid EU-toppmötet i Göteborg 2001. Det finns att göra.

Dagens Europaprojekt kräver, precis som tidigare, en folklig förankring och förståelse för att medborgarna inte alltid är i takt med det politiska etablissemanget. Dokumentärfilmaren Tom Alandh berättar i sin film om Anna Lindh att hennes konstnärspappa lärde henne se att människor är olika, att björkar kan skifta i rosa och blått och att sanningen aldrig är gripbar. Lindh var en EU-motståndare som blev en förespråkare. Hennes utveckling är därför en guldgruva för dagens polariserande tid.

Högtidstal kan vara vackra, men en av våra största svenska politiker förtjänar mer än så. Det är tid att åter framkalla Anna Lindhs vision. Den verklighet hon levde i var annorlunda, men inte en annan. Det är naturligt att det gör ont att minnas, men det tog trettio år att återuppväcka Olof Palme. Vi har inte råd att vänta så länge den här gången.

Samuel Guron