Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Konflikten i Venezuela har de senaste månaderna kraftigt trappats upp genom våldsamma uppror. Hundratusentals människor har gått ut på gatorna i demonstrationer som har krävt mer än 125 människors liv. Protesterna har mötts av tårgas och molotovcocktails, och förutom de som dödats har också tusentals skadats.

Videon på den venezuelanska oppositionsledaren Leopoldo López, som av regeringstjänstemän förs iväg från sitt hem där han suttit i husarrest åtalad för uppmaning till uppror, har flitigt delats på social medier. I söndags, efter fem dagar i fängelse, meddelades att López förflyttats och nu återigen sitter i husarrest. Han är en av tusentals regeringsmotståndare som berövats sin frihet när de öppet uttryckt motstånd mot president Nicolás Maduro.

Att använda sin yttrandefrihet genom att demonstrera är i dagens Venezuela livsfarligt. Av Maduros regering beskrivs oppositionsföreträdare som bland annat terrorister, och deras motstånd som brott mot hemlandet.

Med över 5 000 gripanden av regeringskritiker menar oppositionen att Maduro bedriver en häxjakt på meningsmotståndare. Men enligt presidenten är gripandena nödvändiga för att råda bot på det politiska kaos som nu råder, och regeringen har i uttalanden försvarat arresteringarna och det militära motstånd som används mot demonstranterna. Oppositionen å sin sida menar att arresteringarna är en del av Maduros strategi att använda rättssystemet för att stärka sin egen politiska position.

Hur rättssystemet använts kan exemplifieras genom den nya författningsförsamling som för två veckor sedan instiftades efter ett kraftigt kritiserat val. Författningsförsamlingen, som består av 545 Madurotrogna ledamöter (bland annat hans son och fru), har fått befogenhet att skriva om grundlagen. Detta i sig ökar Maduros möjligheter att sitta kvar vid makten. Enligt Maduro är församlingen nödvändig för att skipa fred landet.

Valet i Venezuela har ifrågasatts av internationella experter, samt kritiserats av oppositionen som bojkottade valet. En anledning till bojkotten var att fördelningen av mandat organiserades så att varje kommun fick ett mandat, vilket ansågs favorisera Maduro som har störst stöd utanför storstäderna.

Läget i Venezuela är nu så allvarligt att FN så sent som den 8 augusti slog fast att åtgärder krävs för att stoppa de övergrepp som sker mot demonstranterna och Madurokritiker. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Zeid Ra’ad Al Hussein, har vädjat till den venezuelanska regeringen och oppositionen att mötas i dialog. Vilka reaktionerna på den vädjan blir vet vi inte ännu.

Även Sverige har uttryckt oro för situationen i Venezuela. I ett uttalande från Margot Wallström beklagar Sveriges regering situationen, och uppmanar det ”internationella samfundet att intensifiera sina ansträngningar för att stoppa den negativa utvecklingen”. Frågan är vad denna uppmaning leder till. En annan väg Sverige skulle kunna gå är att nyttja sin position i FN:s säkerhetsråd och verka för sanktioner genom finansiella restriktioner som kan sätta press på Maduro och oppositionen att mötas.

Som läget är nu verkar lösningen på Venezuelas kris långt borta. Leopoldo López tillfångatagande och ett fortsatt övervåld mot regeringsmotståndare visar istället Maduros järnvilja att hålla fast vid makten, trots bristande legitimitet.

Vi kan bara hoppas att president Maduro och oppositionen följer FN:s vädjan, och möts i samtal. Annars är risken stor att det blir för sent för dialog och försoning i Venezuela.

Maja Stilling

Utredare, Tankesmedjan Tiden