Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

”Pojkkrisen” har varit en högprioriterad politisk fråga under ett drygt decennium. Det har setts som ett problem att flickor får allt högre betyg, klarar de nationella proven bättre och har högre andel behöriga till gymnasiet än pojkarna. Men det slutar inte där. Tjejer upptar en allt större del av studieplatserna på högskolor och och universitet. Allt fler kvinnor får en akademisk examen i jämförelse med männen.

Vart är det här på väg, frågar sig mången olyckskorp. Oron för ett slags ”könens krig” har gjort att stora resurser lagts i forsknings- och utredningsarbete på området. Hur ska vi få pojkar att ta skolan på allvar, studera och komma ikapp flickorna? Frågan är, undrar jag cyniskt, varför samhället reagerar så hårt när det går bra för flickor.

Emma Leijnse har skrivit den nyligen utgivna boken ”Fördel kvinna” som utgår ifrån den vanliga olycksbilden. Pojkar blir omsprungna av flickor, de blir kvar i glesbygden, tar inte tag i sina liv och hamnar utanför samhället. Den givna utgångspunkten är att det är dåligt för pojkar när det går bra för flickor.

Vilken utgångspunkt man har och vilka glasögon man tar på sig avgör som bekant hur verkligheten ser ut och vilka problem som framträder. Att enbart se den här problematiken utifrån pojkarnas utgångspunkt, utan att vidga perspektiven, innebär ju att analysen blir därefter.

Jag skulle vilja vända på problematiken. Är inte pojkarnas incitament i skolan rätt annorlunda än flickors? Kan det vara så att pojkar inte behöver en utbildning för att klara sig i livet. Att de inte behöver plugga för att lyckas? Det finns faktiskt en hel del forskning som stöder detta.

Rent krasst skulle man kunna säga att utbildning i viss mening är slöseri med tid för killar. Troligtvis är det att dra det hela lite väl långt, men att utbildning är kvinnors livlina för ett bra, högbetalt och mindre slitsamt arbetsliv är sant. Kopplingen mellan sämre psykisk och fysisk hälsa med låg utbildning är betydligt tydligare bland kvinnor än män. Hög utbildning hos kvinnor ger istället statistiskt större sannolikhet för ett längre liv, att ha större ekonomisk och social frihet, mer jämställda familjerelationer och mer inflytande i sin omgivning.

För män finns inte samma tydliga kopplingar mellan studier och välmående. Incitamenten för studier är därför inte alls lika tydliga som för flickor. Sanningen är att män generellt klarar sig mycket bättre utan studier än kvinnor. De gör snabbare karriär, får oftare och högre chefstjänster samt mer makt i samhället – utan att vare sig behöva bra betyg eller en högskoleutbildning. Men när män utbildar sig lönar det sig mer än när kvinnor gör det, ju högre utbildning mannen har desto större skillnader i inkomst.

Leijnse har helt rätt i att könsskillnaderna i utbildningen är en problematik som vi inte bör blunda för. Men kanske är det hela utbildningssystemet som sådant vi ska titta på för att hitta lösningarna? Om pojkar inte behöver plugga för att klara sig samtidigt som kvinnor överutbildar sig och ändå tjänar mindre, är det ju ett systemfel i samhället som behöver uppmärksammas och dissekeras närmare.

Det privata är politiskt och det politiska är privat, brukar det sägas. Men någonstans är könsskilnaderna i skolan en av de mest påfallande effekterna av att vi inte lyckas se hur just politik och det privata hänger ihop. Det handlar inte bara om kvinnojobb eller mansjobb, inkomstskillnader eller möjlighet till inflytande. Det handlar lika mycket om attityder, könsroller och samhällets normer när det kommer till kvinnor och män, flickor och pojkar. Arbetsfördelning både hemma och i yrkeslivet. Att allt hänger ihop. Varför kopplar vi inte samman alla delar när vi pratar om det här problemet och dess lösningar?

Att samhället inte hurrar fram flickors framgångar är i sig både tråkigt och rätt symptomatiskt. Tjejers plugg är ju en strategi för bättre och mer jämställda villkor i livet. Detta är faktiskt något mycket positivt.

Istället för att bli upprörda när kvinnorna presterar allt bättre skulle vi kunna uppmärksamma hur pojkarnas incitament ser ut kopplat till studier och jobb. Om kriterierna för jobb och lön, liksom inkomsterna i sig vore lika oavsett kön, skulle vi förmodligen se en vändning i pojkarnas studieresultat på sikt. Incitamenten för utbildning skulle förändras. Varför inte börja i den änden?

Lina Stenberg

Kommunikationchef, Tankesmedjan Tiden