Aung San Suu Kyis tal om krisen i Burma lämnade fler frågor än det gav svar. Omvärlden måste fortsätta kritisera övergreppen.
Efter Aung San Suu Kyis tal om krisen i västra Burma fick hon kritik från flera människorättsorganisationer för att ”gömma huvudet i sanden”.
Tyvärr har de rätt.
Aung San Suu Kyi talade som om krisen knappt existerar i verkligheten. Som om det fortfarande är oklart vad som fått över 400 000 människor att fly över gränsen till Bangladesh. Hon kallade det för en ”exodus”, det vill säga en folkvandring, inte en flyktingström.
Hon fördömde visserligen alla övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, men höll ändå öppet för att det i grunden är rohingya-gerillan eller bara ”oro” bland civilbefolkningens som orsakat flykten och dödandet.
Detta samtidigt som satellitbilder och ögonvittnesskildringar visar att det är regeringsarmén som bränner byar och driver undan människor.
Omvärlden har alla skäl i världen att fortsätta kritisera Burma för övergreppen. Och de har alla skäl i världen att anta Suu Kyis uppmaning att sända observatörer som kan bevisa vad som hänt.
Med detta sagt är det fortfarande ett faktum att det är militären som har makten över den hittillsvarande och den fortsatta utvecklingen i Rakhinestaten i Burma. Den civila regeringen har varken formell eller informell makt över de väpnade styrkorna och grundlagen ger överbefälhavaren rätt att avgöra när de ska sättas in, av vilket skäl och med vilken kraft.
Flyktingarnas akuta läge blir den riktigt svåra nöten på längre sikt. Bangladesh har redan meddelat att de förväntar sig att flyktingarna snart ska återvända hem. Men i Burma är det inte givet att de är välkomna. Regeringen där har sagt att de ska ta emot de som kan bevisa att de har rätt att komma in i landet. Men sedan 1982 är det i praktiken omöjligt för rohingyas att bli medborgare i Burma och de flesta som nu flytt saknar papper.
I själva verket kan detta vara den burmesiska militärens plan från början. Rohingyagerillans attacker mot flera polisstationer den 25 augusti gav generalerna en ursäkt att med full kraft slå till mot civilbefolkningen och driva dem över gränsen. Siffrorna är oklara med det finns omkring en miljon rohingyas i Burma. Nästan hälften av dem har nu alltså tvingats på flykt, och genom de 35 år gamla medborgarskapslagarna kan de tvingas stanna kvar på andra sidan gränsen. Problemet löst.
Det är högst rimligt att FN kallar detta för etnisk rensning, och ett av de viktigaste kraven det internationella samfundet kan ställa nu och framöver är att Burma tillåter flyktingarna att återvända till sina hembyar.
