Riksdagen har hamnat i ett totalt låst läge.
Sverigedemokraterna vill maximera sin makt och lovar att fälla alla budgetförslag som inte följer deras politik för stoppad invandring.
Allianspartierna säger att budgeten är Löfvens ansvar, men vägrar samtala med honom om en kompromiss trots att en sådan vore det enda sättet för honom att kunna ta ansvar. Han har hamnat i ett Moment 22.
Allianspartierna väjer för att de skulle ha något eget ansvar. Ett ganska osmakligt, och lite förvånande förhållningssätt för att komma från erfarna riksdagspartier.
Det märkliga är att Jan Björklund och Annie Lööf, som är mest de högljudda i detta, låter på exakt samma sätt som de gjorde direkt efter valet. De pekar finger åt Löfven och den röd-gröna regeringen, men vägrar kompromissa. I grunden tycks de anse att en kompromiss med Socialdemokraterna och Miljöpartiet är möjlig endast om dessa båda partier tar alliansens budget som utgångspunkt för förhandlingarna.
Den sortens sandlådementalitet är både inskränkt och farligt för medborgarnas syn på demokratin.
Skall man se det ur alliansens perspektiv är det ändå inte omöjligt att de har en plan.
Om regeringen faller i eftermiddag eftersom alliansens budget går igenom med stöd av SD kan talmannen uppmana allianspartierna, konkret den ännu ovalda partiledaren Anna Kinderg Batra, att bilda en ny regering.
Comeback för alliansen alltså.
När de sedan ska lägga fram sin nästa statsbudget kommer även de få SD emot sig, om de inte stramar åt invandringen. Men det har Kindberg Batra varit tydlig med att hon inte vill.
I det läget hamnar pressen åter på Löfven. De borgerliga partiledarna kan dra upp hans argument från 2014 och kräva att han ska göra en uppgörelse med regeringen, men då med alliansens budget som utgångspunkt.
Då skulle de få som de vill.
Inför detta milt uttryckt knepiga läge som vi nu står inför finns det egentligen bara en sak för Löfven att göra: utlys ett extra val. Gå till väljarna och be om ett starkare förtroende för det röd-gröna block som trots allt blev störst i valet i höstas.
Jag tror att väljarna skulle förstå den vädjan. Jag tror att de borgerliga partiernas envisa vägran att kompromissa kommer att slå tillbaka på dem i ett extra val. Jag tror att de som röstade på Lööf, Hägglund eller Björklund i höstens val tänker efter mer än en gång innan de på nytt lägger sin röst på politiker som valde att rösta fram en budget med stöd av Sverigedemokraterna så snart det var möjligt att göra detta.
Dessutom skulle ett extra val stå mellan Stefan Löfvens ledarskap och ett ledarskap på den borgerliga kanten som är både nytt, oklart och skadat av de parlamentariska krumbukterna.
Sverigedemokraternas läge i ett extraval är mer svårtolkat.
Enligt opinionsundersökningarna ligger de på ungefär samma siffror som i valet. SD:s stöd har alltid underskattats i opinionsmätningarna, men möjligen är skillnaden mellan mätning och faktiskt stöd inte lika stor i dag, när partiet trots allt etablerat sig om en maktfaktor.
Dessutom är det lätt att tänka sig att en inte obetydlig andel av deras väljare faktiskt ogillar den instabilitet partiet gör allt för att skapa när de säger att de kommer att rösta ned allt som inte går dem hundra procent till mötes i invandringsfrågan. Och Jimmie Åkesson, partiets största tillgång, är fortfarande sjukskriven.
Det finns med andra ord bara en rimlig utväg, förutsatt att den röd-gröna budgeten faller i omröstningen i eftermiddag: extra val.
Ge väljarna chansen att ge landet en stabil regering.
