Den här debatten började med att jag ställde och på ett analytiskt sätt försökte besvara frågan: Varför har socialdemokrater svårt att diskutera antisemitism? Peter Weiderud, som framtill nyligen var ordförande för den socialdemokratiska sidoorganisationen STS/Broderskap, har i replikskiftet inte velat medge några problem. Men den som stoppar huvudet i sanden skjuter rumpan i vädret. Och då är det inte kul om någon drar ner byxorna. I hela den här debatten har jag varit noga med att mitt syfte inte är att peka ut och etikettera enskilda socialdemokrater som antisemiter. Därför är det ledsamt att Weiderud, helt utan belägg, tillskriver mig sådana avsikter. Vad jag velat ha sagt och kunnat visa är STS uppträtt okunnigt om antisemitismens uttryck.
Weiderud menar att det finns två slags antisemitismer. Den första är europeisk och den tar han avstånd från. Den andra är arabisk och grundas inte i ett djupt rasistiskt hat, utan istället i den israelisk-palestinska konflikten. Att jag i min förra replik visade att antisemitismen i den islamska världen är äldre än nuvarande staten Israel låtsas han inte om. För med två sorters antisemitismer har Weiderud plötsligt också skaffat sig två olika måttstockar, varav den senare är av mycket elastiskt material. Med ett slarvigt språkbruk tillstår han att den arabiska antisemitismen förvisso ”rymmer tydliga övergrepp och uttalanden”. Detta är en formulering som bagatelliserar en antisemitism som de senaste åren visat sig i dödliga väpnade angrepp mot judiska skolor, judiska muséer, koscherbutiker och synagogor runt om i Västeuropa. Denna situation har gjort att barnen i den judiska skolan i Stockholm nu lever i en vardag där beväpnade vakter är ett naturligt inslag.
Weiderud anklagar mig för att ha samma måttstock för alla former av antisemitiska yttringar. Han menar att jag skulle vilja utdefiniera alla antisemitska hatpredikanter och markera att vissa personer ska man inte arrangera offentliga möten tillsammans med. Alldeles riktigt, det menar jag. Det spelar för mig ingen roll på vilket språk Förintelsen förnekas eller försvaras. Och detta är också den enda rimliga hållingen för det regeringsbildande partiet i Sverige.
Vår replikväxling har bland annat handlat om den antisemitiske författare och jazzmusikern Gilad Atzmons seminarium i Stockholm 2007. Atzmon har bland annat försvarat Mein Kampf och kallat talet om Förintelsen för en ”religion”, vilket bland andra Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg förtjänstfullt har uppmärksammat. Just nu är Atzmon aktuell med ett ”humoristiskt” lexikon. Han presenterar boken som en sorts parlör för israeler, och under bokstaven A och uppslagsordet ”Auschwitz” beskriver han förintelselägret kort och gott som ett ”populärt turistmål”. Det borde alltså inte vara några som helst problem för en socialdemokratisk företrädare att förbehållslöst ta avstånd från en person som Gilad Atzmon. Men nu står Weiderud där med sin specialmåttstock. Och som han lyckats röra till det!
I sin första replik påstod Weiderud följande: Atzmon hade i själva verket inte alls talat vid det omtalade seminariet och dessutom hade Broderskap inte varit arrangörer för mötet. I min replik kunde jag inte bara citera hur Atzmon i sitt anförande i Stockholm spred vidrig antisemitisk propaganda, utan också visa att hans framträdande marknadsförts på Broderskaps hemsida och att man här skrivit ut den egna organisationen som medarrangör. Weiderud far alltså med osanning, men verkar inte det minsta bekymrad över att bli påkommen. I sin senaste replik omtalar han Atzmon nedtonat som ”den omstridde judiske klarinettetisen”. Om han hade brytt sig om att själv ta reda på något om Atzmon så skulle han också vetat att denne tagit avstånd från sin judiska bakgrund och att hans huvudinstrument är saxofon. Weiderud låtsas inte heller om att hans egen organisation förnekat att Atzmon skulle vara antisemit. Ja, de har faktiskt trampat mer snett än så. STS:s internationella sekreterare Ulf Carmesund menade på Expressens debattsida att de som kritiserade Atzmon ”urholkar begreppet antisemitism på allt rimligt innehåll”. På sin blogg instämde dåvarande förbundsstyrelseledamoten Ulf Bjereld i detta. Han skrev att det var ”absurt” att kritisera Atzmon för att vara antisemit och att den som framhärdade i detta gjorde ”kampen mot antisemitismen en stor otjänst”.
Det är naturligtvis precis tvärtom. Det är de som bagatelliserar antisemitismen, som uppfinner nya måttsstockar, de som är godtrogna och inte tar sig tid att sätta sig in i det som de uttalar sig om, som är problemet. Atzmonaffären är ett av flera exempel där STS tillåtit sig att slarva på ett sätt som man helt enkelt inte får göra om man vill vara trovärdig i det antirasistiska arbetet. För låt mig påminna om den allvarliga kärnan: vad som är acceptabelt att säga om en viss minoritet är historiskt föränderligt. Gränsen för det acceptabla kan hela tiden förskjutas och därför är det alltid allvarligt att ge legitimitet åt rasistiska ideologer. Och STS har godtagit en flytande gräns för vad för man får säga om judar utan att det blir antisemitism.
Weiderud tycks tro att hans töjbara måttstock också ger honom rätten att hela tiden byta ämne. Eftersom frågan om antisemitismens utbredning inte verkar intressera honom, så skiftar han ständigt över till att istället prata om konflikten mellan Israel och Palestina. När jag insisterar på att hålla mig till sak svarar han med att försöka misstänkliggöra mig. Helt skamlöst påstår han i sin avslutning att mitt egentliga syfte med den här debatten inte alls varit mana till socialdemokratisk självkritik i sitt förhållningssätt till antisemitism. Istället tillskriver han mig en dold agenda om att vara för folkrättsbrott.
Om Socialdemokraterna ska kunna föra en debatt om den växande antisemitismen så måste man först komma bort från det debattklimat som Peter Weiderud medverkar till att skapa. Med sina mästrande översittarfasoner låter han bli att bemöta argument och ta in nya fakta, men utelämnar aldrig ovidkommande skryt om vilka fina förtroendeuppdrag han haft genom åren. Den som vill uppmärksamma och kritisera antisemitiska uttryck måste kunna göra detta utan att någon partihöjdare torpederar hela meningsutbytet med anklagelser om att den som reagerar mot antisemitism egentligen bara är en särskilt slug motståndare till folkrätten.
Klas Gustavsson, fil dr. i sociologi och verksam vid Lunds universitet.
