De senaste åren har Ryssland åter hamnat i fokus för både den svenska och internationella debatten. Men inte sällan verkar det här i Sverige nästan vara fler som enbart har åsikter om vårt största grannland än som faktiskt har någon kunskap, och just kunskap är nödvändigt för en fungerande politik, skriver Laila Naraghi.
I ljuset av all rapportering kring det amerikanska presidentvalet framstår den svenska okunskapen om Ryssland som besynnerlig. Fråga en person som är politiskt engagerad eller jobbar med politik vad hen vet om usa och du får sannolikt en längre, informerad utläggning. Många har varit där på besök, läser amerikanska författare och de flesta följer landets media.
Frågar du däremot samma person om Ryssland blir svaret ofta mer svävande. En del historia och lite om landets utrikes ageranden brukar komma fram, men sällan mer. Inte särskilt många följer rysk inrikespolitik och få har varit i landet eller har kontakt med människor som bor där. (På nästa sida kan du själv testa dina grundläggande Rysslandskunskaper.)
Kunskap är som bekant makt. Och kunskapsbrist har en tendens att leda till dåliga debatter och beslut. I längden slår det hårt mot både oss själva och andra. Det torde därför vara på tiden att ta oss an uppgiften att nå en bättre och mer informerad debatt om Ryssland.
Reinfeldts okunskap
Någon kanske invänder att det inte bara är Ryssland vi har oproportionerligt lite kunskap om i jämförelse med usa. Det gäller också världens största land (hur många kan egentligen namnet på Kinas utrikesminister eller landets andra största stad?) eller världens största demokrati (vad heter Indiens parlament?).
Nog är detta djupt problematiskt, särskilt eftersom vi lever i globaliseringens tidsålder med förändrade och föränderliga internationella maktförhållanden. Men okunskapens problematik får helt andra dimensioner när det gäller vårt största grannland, Europas största land.
Det blev inte minst tydligt under regeringen Reinfeldt. Ett exempel var när statsminister Reinfeldt några veckor innan den ryska aggressionen i Ukraina talade om Ryssland. Reportern Claes Lönegård beskrev det i tidskriften Fokus:
»Hans slutsats, veckor innan ryska militärer skulle gå in i Ukraina, var denna:
– Samarbetet i EU och Nato gör att det är svårt att tänka sig något avgörande militärt hot mot något av Europas länder.«
När den militära aggressionen sedan hade inletts uttryckte Reinfeldt i början av mars 2014 förståelse för »att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina« trots att det handlade om en annektering i strid med folkrätten. Förutom ett bristande omdöme om utvecklingen i Ryssland blottlade Reinfeldt sin okunskap, och ointresse, för internationell rätt (som drygt tio år tidigare hade lett honom till att inte heller kritisera den amerikanska invasionen av Irak).
Ett annat exempel är hur regeringen Reinfeldt beslutade att skära ned de svenska demokratifrämjande insatserna i Ryssland med 90 procent. Från de 100 miljoner de låg på hösten 2006 till cirka tio miljoner kronor. Detta trots stora svårigheter för den ryska demokratirörelsen och landets svaga föreningsliv. Ett argument som anfördes av högern var att landet självt kunde betala detta – de hade ju så gott om pengar. Större än så var inte kunskapen inom alliansen.
Sedan dess har utvecklingen förvärrats i Ryssland och den ökade interna repressionen har försvårat för omvärlden att ge stöd. Regeringen Reinfeldt försatte på 00-talet en viktig chans för Sverige att stödja den spirande, ryska demokratirörelsen.
Ostrategiskt att inte förstå
Dessutom finns det en ovilja att faktiskt öka kunskapen om Ryssland, något som den säkerhetspolitiska debatten är ett exempel på. På senare år har högern använt Ryssland som slagträ på ett sätt som inte bara saboterar diskussionen utan även riskerar att underminera svensk säkerhet.
Professor Robert Egnell vid Försvarshögskolan skrev hösten 2015 att den svenska Natodebattens största problem är misstänkliggörandet av motståndarsidan i debatten om svensk säkerhet:
»Natoförespråkare har varit värst i detta avseende. Dels beskrivs varje försök att försöka förstå och förklara Rysslands avsikter eller beteende som att skribenten i fråga skulle gå Rysslands ärenden. Detta är en intellektuellt sett ohederlig attack som inte bara blandar ihop de fullständigt olika begreppen ’förstå’ och ’stödja’, utan som också kväver en fri diskussion genom att svartmåla och ogiltigförklara vissa typer av argument.«
Egnell framhöll betydelsen av att förstå och förklara Rysslands beteende och avsikter för att möjliggöra effektivt strategiskt tänkande. Han menar att allt vi gör, alla beslut och alla signaler vi sänder syftar till att påverka ryskt beteende:
»Att inte analysera och försöka förstå ryska åsikter, avsikter och reaktioner på svenskt beteende vore därför rent ostrategiskt, för att inte säga blint. Självklart innebär inte detta att vi ska krypa för Ryssland, men vi måste hela tiden försöka förstå hur vårt agerande påverkar Ryssland och agera på ett sätt som maximerar vår säkerhet i det förhållandet.«
Det finns fler exempel på hur högerns okunskap har fått Sverige att både förstå dåligt och fatta dåliga beslut. Okunskapen finns naturligtvis också annorstädes, till exempel bland debattörer som okritiskt ger stöd till det ryska agerandet i Ukraina, men det har haft mindre betydelse för den svenska politikens utformning.
Kapitalistiska predikanter
En av orsakerna till den svenska kunskapsförbistringen är naturligtvis kalla krigets slut. Sovjetunionen föll samman och liberaler framhöll naivt – med den amerikanska professorn Fukuyamas ord – att historien hade nått sitt slut. När Ryssland inte längre uppfattades som det stora hotet vändes uppmärksamheten åt andra håll.
Samtidigt är det inte så enkelt som att blickarna helt riktades bort från Ryssland. För trots det inrikespolitiska kaoset i Sverige under regeringen Bildt 1991–94 och räntan som steg till 500 procent, ville 90-talets borgerlighet ge Ryssland ekonomiska råd. Det främsta exemplet är kanske Anders Åslund som senare gav ut boken Building Capitalism: The Transformation of the Former Soviet Bloc. Han var ekonomisk rådgivare till Rysslands president Jeltsin i början av 90-talet, den ukrainska regeringen 1994–97, och 1998–2004 var han rådgivare åt Kirgizistans diktator Akajev. Det har inte gått särskilt bra. Åslund var, liksom Bildt, också styrelseledamot i det dåvarande Lundin Oil-bolaget Vostok Nafta.
När ens synfält österut präglas av liberala, kapitalistiska predikanter är det föga förvånande att man inte ser särskilt långt. Den svenska kunskapsluckan började vidgas. Kapitalismen bryr sig i grunden varken om människovärde eller om demokrati. Profiten står i centrum. Den bristande förståelsen för betydelsen av social och ekonomisk rättvisa har åtskilliga gånger lett till felaktiga analyser och dåliga beslut.
Fattigdomen sänkte demokratin
Det är den ryska utrikespolitiken som har fått de största rubrikerna på senare år: destabiliseringen av östra Ukraina, annekteringen av Krim, stödet till diktator al-Assad i Syrien och aktiviteten kring Östersjön. Vad gäller inrikespolitiken har de auktoritära dragen blivit så många att de utgör mer regel än undantag: Oberoende organisationer stämplas sedan några år tillbaka som utländska agenter. Också Nordiska ministerrådets kontor i S:t Petersburg klassades som det och tvingades avveckla verksamheten. Oppositionella utsätts för olika former av utpressning eller skjuts på öppen gata. Lagar stiftas som steg för steg inskränker de mänskliga rättigheterna: Antigaylagstiftningen har dramatiskt ökat HBQT-personers utsatthet och relativt nyligen antogs en lag som ger rättsvårdande instanser rätt att skjuta in i folkmassor utan att åtalas efteråt. Det finns fler exempel.
Hur ska vi förstå denna situation? Det finns mycket som kan sägas, men en förklaring som förtjänar uppmärksamhet är en socioekonomisk. När Vladimir Putin kring millenniumskiftet kom till makten var det i ett land där människor var så trötta på fattigdomen att de tycktes beredda att byta en potentiell demokratisk utveckling mot högre levnadsstandard. 90-talet var svårt för stora delar av befolkningen, och under Putins första år steg levnadsstandarden för många samtidigt som demokratin sattes på undantag. Parallellt tog Putin sig an uppgiften att återupprätta Moder Rysslands anseende som global stormakt.
Bilden av nittiotalet är viktig när Putin rättfärdigar sitt styre. Han har allt att tjäna på att framställa demokratin och fattigdomen som två sidor av samma mynt. Som om man inte kan få det ena utan det andra. Få av de mest kända oppositionella gör något för att utmana bilden. Att en av Putins främsta inhemska kritiker som under flera år satt fängslad, Chodorkovskij, även är en av de största oligarkerna från 90-talet och tjänade storkovan på olja är möjligen till Putins fördel i många ryssars ögon.
Förenklad bild
På senare år har en polariserad och förenklad bild trätt fram av det val Ryssland står inför. Det har framstått, och framställts, som att landet har att välja mellan å ena sidan en nyliberalism kombinerad med demokratiska inslag eller å andra sidan en auktoritär konservatism. Det har präglat den inhemska ryska debatten, men även omvärldens syn – och respons – på utvecklingen. Men valet står inte enbart mellan dessa två högeralternativ.
Det är befängt att tro att det råder en motsättning mellan högre levnadsstandard och demokrati. Det visar inte minst det svenska exemplet. Yttrande- och åsiktsfrihet är förutsättningar för en fungerande demokrati. Detsamma gäller för arbete och goda arbetsvillkor, liksom kvalitativ utbildning, sjukvård och omsorg samt rättvisa gemensamma försäkringar. Och precis som FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna innehåller såväl politiska som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter – och alla är viktiga – måste demokratin vara både politisk, ekonomisk, social och kulturell. Dessutom är utbildning, andra sociala rättigheter och ekonomisk rättvisa nödvändiga för att punktera både propaganda och extremism.
För socialdemokratin och arbetarrörelsen finns en uppenbar lucka att fylla. Vi ska inte nöja oss med en debatt som alltför länge har präglats av högern. I stället måste vi fokusera på hur en progressiv, demokratisk utveckling skulle kunna se ut i det stora grannlandet i öst. För att svara på den frågan behövs kunskap, kontakt och utbyte. De mänskliga rättigheterna, demokrati, social rättvisa och fred bör stå i centrum för arbetet.
Omläggning i Ryssland?
Förr eller senare kommer det att finnas utrymme för en omläggning av rysk politik. Inget vet när, om det sker successivt eller hastigt, eller hur illa ställt det kommer att vara i Ryssland vid det laget. Men när den dagen kommer har både omvärlden och det ryska folket allt att vinna på att de politiska möjligheterna framstår som så mångfaldiga som de faktiskt är.
För att uppnå detta krävs ökade kontaktytor med omvärlden. Mellan ungdomar, studenter, olika yrkesgrupper, kommuner och andra. Därför är regeringens satsningar på folk-till-folk-utbyten viktiga. Stödet till det ryska civilsamhället – inte minst den fria fackföreningsrörelsen och andra delar av demokratirörelsen – är avgörande. Vi, både som folkrörelse och land, måste få fler att engagera och intressera sig för Ryssland – för kulturen, politiken, språket – för att kontakterna och förståelsen ska bli möjlig.
Så förbättrar vi både kunskapen om Ryssland, den svenska debatten och politiken. Det är nödvändigt för att skapa bättre förutsättningar för oss själva som land och samhälle. Den ryska staten lägger stora resurser på att påverka den europeiska opinionen, inklusive den svenska, med bland annat propagandamedier som Russia Today, hemlig verksamhet och ryktesspridning. Om vår svenska debatt är nyanserad, självständig och informerad blir den mer motståndskraftig.
Vi har inte heller på detta område råd att låta högern dominera svensk politik. Det har visat sig kostsamt. Det som krävs är en nykter, informerad analys av Ryssland. För vår egen – Sveriges och EU:s – skull och för andra grannars. Och för det ryska folkets.
Laila Naraghi, Redaktionsmedlem och riksdagsledamot (S), tidigare politiskt sakkunnig på UD
