Att utveckla arbetssätt som ger kollektiven på arbetsplatserna verktyg att sätta press på arbetsgivarna måste vara en central del av den fackliga strategin. Det skulle blåsa nytt liv i facket, ändra maktförhållandena i arbetslivet och ställa konflikten mellan arbete och kapital i debattens centrum, skriver David Eklind Kloo.
Det är något som inte stämmer. Å ena sidan lever vi i en tid av hårdare politiska konflikter. Sverigedemokraternas framgångar har destabiliserat hela det politiska systemet. Krafter som vill omstöpa Sverige och göra det till något annat än det är – slutet, självtillräckligt, bakåtblickande – vinner i stöd och kraft.
Å andra sidan finns inga tydliga, diametralt motsatta politiska visioner som ställs mot varandra. Extremhögern är tydlig med att man inte har för avsikt att endast flyta med tidens ström, men varken arbetarrörelsen eller den borgerlighet som inte fallit offer för socialkonservatismen mobiliserar människor för ett samhälle som i grunden skiljer sig från det nuvarande. Lite högre tillväxt, lite lägre arbetslöshet, lite högre löner, lite starkare konkurrenskraft, lite mer miljövänlig teknik; that’s it.
I denna verklighet är det lätt att få intrycket att vi står inför en allt hårdare politisk konflikt mellan å ena sidan en vision som bygger på inskränkthet och homogenitet och å andra sidan föreställningen att visioner ständigt måste korrigeras och urvattnas i takt med en föränderlig verklighet.
Vi kan inte ha det så här. Vi kan inte låta extremhögern vara de enda som bjuder in människor till en gemenskap vars historiska uppgift är att göra oss till mer än offer för omständigheterna. Vi kan inte hålla fast vid föreställningen om att den som målar upp en bild av hur man önskar att samhället ska se ut och sedan strävar efter att förverkliga den skrämmer bort människor. Det enda parti som växer är också det som faktiskt gör så.
Detta är inget nytt. Det har sagts av många; arbetarrörelsen behöver utveckla en tydlig vision och denna vision måste vara så djärv att ingen kan låta bli att debattera den. Maktkampen mellan arbete och kapital måste åter ställas i det offentliga samtalets centrum. Men hur ska det gå till? Vem ska formulera denna vision? Vilken gemenskap är det som ska rucka på maktförhållandena och möjliggöra ett friare sätt att vara?
Klyftor i arbetslivet
Dagens arbetsliv är polariserat. Jobben som kräver lång respektive kort utbildning blir fler, medan jobben som kräver mellanlång utbildning blir färre. Samtidigt som en grupp med trygga anställningar och goda inkomster njuter jobbskatteavdragens frukter jagar andra efter timmar för att kunna betala månadens räkningar. Medan några fått större frihet i sitt arbete ökar andelen arbetare och lägre tjänstemän som har så kallade utarmade arbeten. I hela branscher är villkoren sådana att även hos de arbetsgivare som följer lagar och avtal sliter människor ut sig till följd av att den ordinarie bemanningen inte räcker till för de arbetsuppgifter som ska utföras. Svaret blir övertid, mertid, visstidsanställda, bemanningsanställda. Konflikten mellan arbete och kapital är högst påtaglig, den lämnar spår i värkande kroppar, sömnlösa nätter, inställda utflykter med barnen.
Detta är fackets arena. Facket måste göra sig relevant för dem som lever i denna konflikt. Den fackliga styrkan byggs ovanifrån och underifrån på samma gång, i ett intrikat samspel. Genom starka institutionella strukturer och centrala avtal med arbetsgivarna går det att sätta en lägstanivå för villkor, även på arbetsplatser där facket är svagt. Så kan också en standard för branschen sättas, istället för att anställda på företag med sämre lönsamhet ska tvingas acceptera lägre löner. Anställningsskydd, omställningsstöd och arbetslöshetsförsäkring gör att människor vågar ställa krav.
Men utan den styrka som byggs underifrån faller allt samman. Om arbetsgivaren kan förmå de anställda att acceptera sämre villkor än de som regleras i kollektivavtalet är avtalet inte mycket värt. Om medlemmarna inte ser någon annan grund för sin trygghet än höga vinstnivåer för arbetsgivaren kommer de aldrig driva på för fackliga framstötar. Om de anställda börjar tävla om arbetsgivarens
gunst istället för att hålla samman sätts alla tillkämpade rättigheter ur spel.
Ödesfråga för facket
Med sjunkande facklig organisationsgrad, ett ständigt närvarande hot om arbetslöshet och en ökad ekonomisk press att av egen kraft säkra sin ställning i arbetslivet, löper fackföreningsrörelsen risk att bli vad man skulle kunna kalla topptung. Det går fortfarande att odla kontakter med arbetsgivare på en övergripande nivå, föra samtal och sluta överenskommelser. Men för att få inflytande över de faktiska villkoren på arbetsplatserna krävs också den fackliga styrka som byggs underifrån. När denna styrka underifrån urholkats har också fackets förmåga att upprätthålla goda arbetsvillkor i tider av avregleringar, hårdnad konkurrens och ”finansialisering” undergrävts. Arbetsgivarna har kunnat vältra över kostnaderna för ökad flexibilitet på arbetstagarna. Reallönerna ökar förvisso, men det gör även stressen.
Att återvinna en inre balans genom att utveckla den fackliga styrkan underifrån är en ödesfråga för facket. Den enskildes maktlöshet i arbetslivet utgör ett undantag från det demokratiska samhällets grundprinciper. Alla kan peka på förhållanden i sitt arbete som man vill förändra. När arbetarna på en arbetsplats enas om vad de vill förändra och lovar att backa upp varandra får de också makt att göra verklighet av sina krav. För det maktförhållande som finns inbyggt i det kapitalistiska arbetslivet bär på en dubbelhet: arbetaren är beroende av sin arbetsgivare, men arbetsgivaren är beroende av arbetarna som kollektiv.
Precis som oorganiserade arbetare riskerar falla offer för sämre villkor än de som stipuleras i lag och avtal kan arbetare som sätter gemensam kraft bakom sina ord tillkämpa sig rättigheter som facket centralt inte lyckats förhandla fram. Att utveckla och anamma arbetssätt som ger kollektiven på arbetsplatserna verktyg att sätta press på arbetsgivarna måste därför vara en central del av den fackliga strategin. Med sådana verktyg kan kollektiven på arbetsplatserna få kraft att stå enade och uthålligt kämpa för sin sak. På så sätt kan de vinna segrar som inte hade kunnat vinnas på annat sätt.
Vidare ut i samhället
En ökad facklig aktivitet på arbetsplatserna, där medlemmarna och deras aktivitet sätts i centrum, ändrar maktförhållandena i arbetslivet. Men det stannar inte där.
En facklig gemenskap på arbetsplatsen är även ett bevis på att extremhögerns utgångspunkt, att människor med olika bakgrund inte kan samexistera, är felaktig. Den som kämpar sida vid sida med sina arbetskamrater – oavsett skillnader i ursprung, religion, sexuell läggning – vaccineras mot rasismens inskränkthet.
Den som upplevt möjligheten att genom gemensam kamp förändra sin tillvaro tar med sig den erfarenheten genom livet. Vi människor berörs mest av de frågor som ligger oss nära. För en rörelse som vill mobilisera människor för förändring måste arbetslivet och lokalsamhället därför vara utgångspunkten. De övergripande systemfrågorna är avgörande, men får sin relevans först när det blir tydligt vilken betydelse de har för de utmaningar som möter oss i vardagen.
Det går inte att dra någon skarp gräns mellan fackliga och politiska frågor, ingen kan exakt säga var arbetslivet slutar och samhällslivet tar vid. De problem som möter de anställda på en arbetsplats är sällan problem som begränsar sig till just den arbetsplatsen. Slimmad bemanning, raserad anställningstrygghet och uppskruvat tempo är företeelser som genomsyrar arbetslivet och som har sina orsaker i hur samhället i stort utvecklats. Den fackliga kampen har därför sin naturliga fortsättning utanför arbetsplatsen. En facklig aktivism som utgår från men inte stannar vid arbetsplatsen gör det möjligt att angripa inte bara enskilda arbetsgivare som missköter sig utan också de normer som sätter sin prägel på hela branscher. Ja, rent av på hela arbetsmarknaden.
Parallellt med den fackliga styrkan ovanifrån, med allomfattande institutionella arrangemang framförhandlade på central nivå, byggs så en facklig styrka underifrån, en styrka som utgår från medlemmarna. Den senare är lättrörlig och dynamisk. Den krokar lättare in i andra sociala rörelser. Den är till sin natur mer bräcklig, men med rätt stöd från den centrala nivån kan den bli stabil.
Den lokala fackliga gemenskapen kan på så sätt bli ett av de bärande fundamenten i en progressiv rörelse. Facket kan med sina organisatoriska förgreningar ut på arbetsplatserna liknas vid arbetarrörelsens centrala nervsystem. Precis som nervsystemet registrerar vad som sker i minsta fingertopp och förmedlar signalen till hjärnan har facket unika möjligheter att snappa upp vad som faktiskt diskuteras ute på arbetsplatserna. Och precis som nervsystemet förmedlar hjärnans tolkning till musklerna kan facket genom sina förtroendevalda sprida sin analys av skeenden i samhället. En facklig organisation med förankring på arbetsplatserna är varken beroende av opinionsundersökningar eller reklamkampanjer för att kommunicera med sina medlemmar. Om den fackliga verksamheten inriktas på att lyssna in vilka förändringar medlemmarna vill se, ingjuta hopp om att gemensam kamp lönar sig och tillhandahålla verktyg för att driva denna kamp finns unika förutsättningar att skapa ett socialt tryck för förändring.
Pragmatism som förpliktigar
Facket är till sin natur pragmatiskt. Man vägleds av vad som gör arbetslivet bättre. I det syftet kan man både samverka med arbetsgivare, bejaka en effektivisering av produktionen och komma överens om arbetsmarknadens spelregler. Kapitalmakten är motpart, men det utesluter inte kompromisser – och rent av en ömsesidighet.
Men att pragmatismen anbefaller mindre förändringar inom den rådande ordningens ramar är en missuppfattning. Pragmatismen förpliktigar. Den kräver, att när ens mål inte kan nås inom ramen för den rådande ordningen måste denna ordning ifrågasättas. Inte för att konfrontationen har ett egenvärde, utan för att förändringarna man strävar efter kräver det. Att man vägleds av vad som gynnar medlemmarna och det goda arbetslivet innebär inte att man kan lämna systemkritiken därhän. Tvärtom är man skyldig att omstöpa systemet om det står i vägen för det goda arbetslivet.
Arbetare som organiserar sig och utvecklar verktyg för att sätta kraft bakom sina krav kan tillkämpa sig ett inflytande över sina villkor och på så sätt demokratisera arbetslivet. Men så länge nyttjandet av de resurser som krävs för att producera de nyttigheter vi alla behöver styrs av vad som ger störst ekonomisk vinst finns en gräns för hur långt man kan nå den vägen. Blir lönsamheten för låg dras resurserna undan. Så riskerar fackliga framgångar att bädda för bakslag, genom uteblivna investeringar.
Ur ett samhälleligt perspektiv är det uppenbart att det vore bättre om allas förmågor togs tillvara; om människor fick jobb där deras kompetens utnyttjades till fullo, om alla blev utmanade och tilläts utvecklas och om människor erbjöds en trygg anknytning till sin arbetsplats.
Ibland är detta förenligt med arbetsgivarnas intressen. Men man kan inte förlita sig på att det alltid är det. Fackföreningsrörelsen måste ha en strategi för båda fallen. Att fler mänskliga behov blir tillfredsställda, att alla tillåts bidra och göra det på sådant sätt att deras kompetens tas tillvara och de kan växa som människor, att arbetet blir en källa till trygghet måste vara något otvetydigt bra – inte bara såvida det är förenligt med hög avkastning på satsat kapital. För att komma dithän måste man minska sitt beroende av de så kallade investerarna. Inte bara arbetslivets villkor utan också nyttjandet av de resurser som krävs för att producera de nyttigheter vi alla behöver måste demokratiseras. Föreställningen att all politik måste gynna företagarna måste utmanas. Inte för att det inte stämmer, att det med dagens ordning är en förutsättning för att människor ska ha ett jobb att gå till, utan för att det är något som inte stämmer med en sådan ordning.
Detta vore att ifrågasätta det system vi lever inom. Inte för att det ifrågasättandet har ett egenvärde, men för att det krävs för att fullfölja uppgiften att skapa ett gott arbetsliv. För att pragmatismen förpliktigar.
Så kan fackföreningsrörelsen åter ställa maktkampen mellan arbete och kapital i det offentliga samtalets centrum. Den har fått en alltmer undanskymd roll i politiken. Inte för att den blivit mindre definierande för våra liv, men för att man väljer att tolka och förstå skeenden utifrån andra konfliktlinjer. Genom att bygga den fackliga styrkan underifrån, på arbetsplatserna och vidare ut i samhället, kan kampen tas i vardagen. Och genom att utveckla en strategi för hur man ska minska beroendet av den makt man konfronteras med kan man fullfölja kampen även när man stöter emot de gränser som kapitallogiken satt upp. Då kan vi åter bli visionära och måla upp bilden av ett framtida samhälle där vi tillsammans bestämmer hur våra resurser och förmågor ska tas tillvara, för att tillfredsställa våra behov och begär – och bjuda in människor att vara med och göra verklighet av den bilden. Så tar vi initiativet.
David Eklind Kloo
arbetar på Handelsanställdas förbund och ingår i Tidens redaktionråd
