När brittiska Labourpartiet gick till val 1983 beskrev parlamentsledamoten Gerald Kaufman partiets valmanifest som ”världshistoriens längsta självmordsbrev”.
Bakgrunden var att partiet fyra år tidigare förlorat makten till Margaret Thatcher. Labours svar efter den svidande förlusten var att gå åt vänster. Valmanifestet 1983 krävde bland annat att Storbritannien skulle lämna det europeiska samarbetet, genomföra ensidig nedrustning och återförstatliga flera branscher som Thatcher privatiserat.
Man kan tycka vad man vill om innehållet i manifestet, men det konkreta utfallet var att Labour kördes över fullständigt i valet. Thatcher kunde gå vidare med sin hårdföra, antifackliga och nyliberala politik och Labour förlorade sedan ytterligare två val i rad.
Det är omöjligt att inte dra en parallell mellan den tidens debatt och den som nu präglar valet av ny ledare för Labourpartiet.
Labour trodde att de skulle vinna valet i maj. De hade en fullskalig äntringsstyrka redo att ta över på Downing Street no 10. Opinionssiffrorna pekade åt rätt håll. Ed Millibands milt vänsterinriktade politik verkade fungera.
Det blev en katastrof. Katrine Marcal sammanfattade resultatet i Aftonbladet: Labour förlorade Skottland till nationalisterna, som tyckte att Labour var för engelskt och för mycket höger i ekonomiska frågor. Labour förlorade Englands medelklass till Tories, eftersom de inte var tillräckligt engelska och för höger i ekonomiska frågor. Engelsk arbetarklass gick till nationalisterna i UKIP. Ungdomar gick till de gröna.
Med några modifikationer skulle det kunna vara en beskrivning av läget för de flesta Europeiska socialdemokratiska partier inklusive det svenska, även om partiet här fick regeringsmakten.
Men för Labour är frågan hur man ska tolka valresultatet extra akut eftersom man också ska välja ny partiledare. Ed Milliband avgick efter valet. Röstsedlarna går ut om några dagar. Valet ska formellt vara avslutat den 12 september.
Till en början stod det mellan tre huvudkandidater. Yvette Cooper, som stått nära tidigare partiledningar. Liz Kendall, med stabil medelklassbakgrund och av många ansedd som höger. Andy Burnham, från ungefär samma vänster som Milliband.
Sedan dök plötsligt Jeremy Corbyn upp som kandidat. En mer hårdför vänsterman. 66 år gammal. Ständigt upprorisk. Han har röstat emot partiledningen 500 gånger under sin tid i parlamentet, han vill stoppa nedskärningarna i offentlig sektor, nationalisera järnvägen och posten, höja skatterna för de rika och ta Storbritannien ur Nato, möjligen även ur EU.
Och nu leder Corbyn i opinionsmätningarna, vilket fått partietablissemanget att gå bananas. Tony Blair sa nyligen att den vars hjärta är med Corbyn borde göra en hjärttransplantation.
Det finns något friskt och hälsosamt med Corbyns framgångar. Problemet är bara att han aldrig kommer att bli vald till premiärminister. Storbritannien är helt enkelt inte på hans linje, och det borde gå att förstå på intellektuellt plan, alldeles oberoende av vilken inställning en har till hans politik.
Kommunikationsbyrån BBM Campaigns gjorde nyligen ett antal fokusgrupper bland de brittiska väljarna för att analysera varför inte ens de väljare som normalt skulle rösta på Labour valde att göra det i vårens val.
Det första dessa fokusgrupper slog fast var att Labour misslyckats med ekonomin. Tories hade större förtroende där. Labour satt vid makten under finanskrisen, många uppfattade att det var partiets politik som orsakade krisen (bankernas skuld verkar bortglömd) och det hade inte dragit några lärdomar av den tiden, enligt fokusgrupperna. Det andra problemet var Milliband. Han var inte ”rätt” ledare för Storbritannien. Inte tillräckligt förtroendeingivande. Alla fokusgrupper pekade på Tony Blair som en bättre ledare. Mer kommunikativ. Mer ”vanlig”.
Den tredje faktorn, fast grupperna talade om det som flera frågor, var synen på bidrag, jobb och välfärd. Traditionella Labourväljare anser att partiet tänker för mycket på att säkra bidragen för de som inte har jobb istället för att satsa på att skapa fler jobb och göra färre beroende av bidrag. Här ingår egentligen även migrationsfrågan, som många väljare pekade ut som ett problem för Labour. Partiet uppfattas inte ha några svar på hur samhället ska hantera ökad migration, vare sig man är för eller emot en sådan utveckling.
Det låter som om Anders Borg skrivit manus, vilket han väl delvis också har eftersom Torypartiet inspirerats av svenska moderaterna när de byggde om sin oppositionspolitik inför valet 2010.
BBM Campaigns rapport avslutas med fem frågor till nästa Labourledare. Fem frågor som även svensk socialdemokrati har skäl att ta på allvar inför nästa val:
- Vad är syftet med partiet? Varför finns partiet i 2000-talets samhälle?
- Varför ska vi lyssna på dig när vi inte lyssnade på partiets förre ledare?
- Hur ska du återställa partiets ekonomiska trovärdighet och hur ser din plan ut för att skapa jobb och välfärd utan att öka landets skuldbörda?
- Hur vill du reformera välfärden?
- Hur ska du kunna hjälpa landet och våra lokalsamhällen att blomstra i en globaliserad värld med ökad migration?
Om några veckor vet vi vilken väg Labourpartiet väljer. Om det blir en vänstersväng där partiet, liksom sin då nye partiledare, satsar mer på att vara troget sina principer än att bli valbart, eller om det blir någon av de andra kandidaterna.
Jesper Bengtsson
