Ekonomin växer och lönerna stiger. Men blir vi lyckligare? Använder vi vår tid på bästa sätt? Välfärdsmätningarna avslöjar hur samhället sett och ser på fri tid.
Det finns några korta svar på frågorna. Lyckoforskningen visar att vi inte blir lyckligare för att vi blir rikare. Och nej, vi använder inte vår tid som vi helst vill. Enligt Kairos Future (2016) vill de flesta i dag hellre förkorta arbetstiden (52 procent) än få högre lön (42 procent). Det borde väcka eftertanke. Kanske är vi mätta på materiella framsteg? Särskilt som vi vet att vår överkonsumtion håller på att göra världen obeboelig.
Varför finns då inte tiden med i den politiska debatten? Det borde vara en viktig välfärdsfråga. Sverige har 50 års tradition av välfärdsmätningar. De senaste åren har det också kommit en rad nya rapporter om vad och hur man ska mäta – även den fria tiden.
Jag återkommer till dem men börjar med en välfärdsfråga om fri tid för precis 100 år sedan. 1918 tillsattes den första utredningen om åttatimmarsdagen. För första gången kom ekonomi och tidens bruk upp på den politiska dagordningen. Arbetarrörelsen gick fram med en enkel slogan: åtta timmar arbete, åtta timmar sömn och åtta timmar för fritid. Det var lika viktigt som allmän rösträtt!
Debatten om åttatimmarsdagen blev hård. Åren omkring 1918 präglades av revolutioner utomlands och upplopp och till och med hungerkravaller i Sverige. Vårt land var fattigt. Ändå hördes inga röster – utom från de höga juristerna i Lagrådet – om att arbetarna inte skulle ha råd med reformen. Nu krävde de rättvisa och reformen gick igenom därför att de styrande var skrämda; de månade om ordningen i landet.
I dag är åtta timmar fortfarande normen trots allt som hänt, både i ekonomin och med tiderna. Vi har blivit ofantligt mycket rikare; lönerna har tiodubblats(i fasta priser). Vi har fått lediga lördagar, pension, semester, föräldraledighet och så vidare. Arbetsgivarna pekar gärna på att vi arbetar en så liten del av livet. Förvärvsarbetets minskning, både i veckan och över livet, är dock liten jämfört med löneökningarna, ungefär en tredjedel. Och en annan paradox är att ännu på 1950-talet var det vanligast att mannen försörjde familjen med 48 timmar i förvärvsarbete (kvinnan arbetade naturligtvis också, hemma och ibland i andras hem). I dag förväntas man och hustru förvärvsarbeta 70–80 timmar/vecka för att klara familjens ekonomi.
Därför är tiden knapp för många men arbetet är inte den enda boven. Sociologen Dagfinn Ås talar i en klassisk studie om tre tidsanvändningar utöver fritid: nödvändig tid (sömn och mat), kontrakterad tid (förvärvsarbete och arbetsresor) och uppbunden tid – den som beror på gjorda åtaganden som att ha barn eller »Volvo, villa och vovve«. Prylar tar tid och vi har många. Sedan kan gränserna vara luddiga: är sådant som träning, släktträffar och hundpromenader fritid eller uppbunden tid? Tekniken är också tveeggad. Å ena sidan kan vi spara en massa tid genom att använda teknik som internet och smarta telefoner; å andra sidan slukar tv och sociala medier mycket tid. Arbetet förblir centralt i vårt bruk av tiden.
Den ofärdiga välfärden
En växande ekonomi har varit ett självklart mål. Men redan för femtio år sedan började många ifrågasätta om tillväxt – högre bnp – var ett bra mått på framsteg. Boken Den ofärdiga välfärden av makarna Inghe och den i all hast tillsatta Låginkomstutredningen 1965 med Per Holmberg vittnade om att många hamnade utanför. Utredningen lades lika snabbt ner (av finansminister Gunnar Sträng som blev förgrymmad över rapporteringen). I stället kom Levnadsnivåundersökningen (LNU), som blev bestående.
Ungefär samtidigt insåg man att ekonomisk tillväxt också orsakade en rad miljöproblem. Naturvårdsverket skapades för att, som man då trodde, snabbt lösa dem. Vid den här tiden var det stora hotet snarare ett atomvapenkrig. Men miljöproblemen tog över. Hotet mot klimatet, som knappast anades för 50 år sedan, har blivit vår tids damoklessvärd. Och det är ändå bara en del av alla hot mot planetens välfärd.
Levnadsnivåundersökningen skulle alltså beskriva välfärden och det krävde flera dimensioner: hur det var med hälsan och vården, med skolkunskaper, boendet, tryggheten? I allt valdes nio levnadsnivåkomponenter ut. Man ville komma bort från det enkelspåriga inkomstmåttet. Ändå bestod listan mest av materiella resurser. De skulle ge människor handlingsfrihet att forma ett gott liv enligt egna önskningar, en tankegång som också framförts av ekonomen och filosofen Amartya Sen, som man hänvisar till.
Fri tid ett problem?
Men fri tid är också ett villkor för att forma ett gott liv. Tid är en viktig resurs och egentligen den mest rättvist fördelade eftersom ingen har mer än 24 timmar per dygn (men inte mer rättvis än att den som har pengar kan köpa sig mer fri tid). Ändå ägnar utredarna en mycket förströdd uppmärksamhet åt tiden.
Låginkomstutredningen skriver att fritid snarast är ett problem om man inte har bil eller båt eller sommarstuga för då kan veckosluten bli »verkligt besvärliga att utnyttja på ett tillfredsställande sätt«. Levnadsnivåundersökningen är mest intresserad av om män och kvinnor har lika mycket fritid och om man deltar i olika socialt värderade aktiviteter, som idrott, kultur, föreningsliv, politisk verksamhet etc. – alltså snarare fritidsvanor än fri tid i sig, för att »bara vara«.
Liknande paternalistiska tongångar hördes i de tidiga förslagen till semester: den borde vara en tid för återhämtning så att man efter semestern kunde ta itu med arbetet med friska krafter. Målet var produktiva medborgare.
Medan Socialforskningsinstitutet (Sofi) analyserar levnadsnivån så gör Statistiska centralbyrån (SCB) ganska likartade »undersökningar av svenska folkets levnadsförhållanden« (ULF). Tanken var att ULF också skulle granska hur väl olika institutioner som skolan, vården, polisen etcetera fungerade. Tyvärr har man fråntagits det uppdraget så att de offentliga institutionerna i Sverige nu utvärderar sig själva, vilket knappast ökat trovärdigheten.
Båda dessa undersökningar har medvetet begränsat sig till objektiva mått och valt bort frågor om subjektivt välbefinnande eller livstillfredsställelse – de två aspekter man brukar lägga i begreppet »lycka«. Den ansvariga Sten Johansson motiverar det med att man inte ville jämföra »den fattiges fördragsamhet med den rikes missnöje« för att undvika det gungfly där förväntningar och anspråk spelar. Problemet är att då kan man inte heller få reda på vad människor egentligen tycker.
Den växande skepsisen mot bnp som mått på framsteg fick Frankrikes president Nicolas Sarkozy att tillsätta en kommission med tunga namn som Amartya Sen och ekonomen Joseph Stiglitz för att finna bättre mått. Deras förslag hade stora likheter med de trettio år äldre svenska utredningarna. Men man lade till två komponenter: miljöförhållandena och den subjektiva livstillfredsställelsen. oecd har sedan (2013) gjort en snarlik lista men med ett viktigt tillägg: som den första i sitt slag lyfter den fram balansen mellan arbete och fritid.
Livskvalitet?
Den borgerliga regeringen i Sverige aktualiserade frågan i sin Framtidskommission, som lät göra en utmärkt rapport som framför allt lyfter fram subjektiva mått, livskvalitet, och föreslår att de ska läggas till de andra välfärdsmåtten.
2015 kom ytterligare en rapport med en titel som går rakt på vad välfärdsmätningar utger sig för att handla om, Får vi det bättre?. Utredaren Robert Eriksson talar genomgående om livskvalitet. Men begreppen svajar för han menar att den bäst fångas av en handlingsfrihet grundad i objektivt mätta resurser, som man alltid gjort i svenska välfärdsmätningar.
Livskvalitet som subjektiv livstillfredsställelse och välbefinnande avfärdas av två skäl. Dels menar Eriksson att välbefinnande är en känsla men politiken ska inte påverka människors medvetande utan deras förutsättningar. Den ska skapa förhållanden som ger människor välbefinnande. Dels visar forskningen att livstillfredsställelsen till största delen är »hard wired«, som ett individuellt personlighetsdrag,
eller beror på förhållanden utanför politikens ram, som sociala relationer. »Lyckan« ökar inte heller med ökad inkomst (på de inkomstnivåer som är aktuella i Sverige). Då blir det ointressant för politiken, menar Eriksson.
Politisk missräkning
Må så vara men kanske döljer sig här också en gigantisk politisk missräkning. Ända sedan Jeremy Bentham har det varit självklart att mer är bättre och tillväxt är framsteg. Det har varit ett självklart och omhuldat mål för alla partier. Dessutom backas det ju upp av samhällets ekonomiska intressen och näringslivet. Då måste det vara en omskakande – och svårhanterad – besvikelse att tillväxt inte gör folk nöjdare!
Eriksson tar samtidigt, för första gången i svenska sammanhang, upp tidsutrymme som en separat resurs. Han menar till och med att man inte ska forska i vad folk använder tiden till; det är paternalistiskt. Tid kan ha ett värde i sig!
I vårbudgeten 2017 gör regeringen dock en förbryllande u-sväng med en rapport kallad Nya mått på välstånd. Den förefaller i sin tur vara inspirerad av en miljöpartistisk utredning om »nationella indikatorer på välfärd och hållbarhet«.
Det är förbryllande därför att »välstånd« ju inte är något annat än inkomst och rikedom, det som välfärdstänkandet skulle ersätta. Vi är tillbaks i ruta ett. Dessutom saknas en rad centrala indikatorer i tidigare välfärdsmätningar. I stället ingår privatekonomiska
och statsfinansiella frågor som »offentlig sektors konsoliderade bruttoskuld« och några övergripande miljömått. Man lägger också till en subjektiv indikator, »nöjd med livet«. Däremot saknas tiden som en resurs och ett egenvärde, trots inspirationen från Miljöpartiet som en gång drev frågan om kortare arbetstid.
Den här listan blir därmed ett hopkok av tre sakområden som vi vant oss vid att hålla isär: (makro)ekonomin, miljöfrågorna och »hur vi har det«, välfärden. En växande ekonomi betraktas ju som självklart bra. Vi har också, sedan 1990-talet, en uppsättning
klimatmål för de stora miljöfrågorna kring klimat, hav och mark (även om vi bara lyckas leva upp till två av dem i dag). Det tredje området är välfärden. Ibland ingår i detta miljöfrågor som gäller »här och nu« för människor som till exempel buller och andra lokala miljöproblem i bostadsområdet.
Av dessa tre brukar välfärdsfrågor få en viss uppmärksamhet. Vi reagerar på rapporter om otrygghet, sjuklighet, bostadsbrist, dåliga skolor och så vidare. På det hela taget är dock ekonomin styrande och välfärd och miljö underordnade, kompletterande aspekter i politiken. Miljöfrågorna får inte rubba tillväxten; tvärtom talar Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven om dem som medel för mål som nya jobb och tillväxt. Privat talar många om sin »klimatångest« men de flesta av oss glider förbi miljöns krav med marginella insatser i vardagen. Ett talande exempel är DN:s ledare nyligen (20/5) där Centerns hållning beskrevs som att »Flyg gärna men använd inte plastmuggar«. Årets valrörelse visar ändå att det är andra frågor än miljö och hållbarhet som engagerar mest. Åtminstone
politikerna och media.
Återvinn din tid!
Tiden då? En majoritet av svenskarna säger alltså att de skulle föredra mer fri tid framför mer pengar. Ända saknas tiden i beskrivningen av välfärden. Arbetslinjen gäller och tongivande kretsar har ingen förståelse för behovet av mer fri tid. Ofta har de själva arbete som livsstil. Det är talande att medan 58 procent av svenskarna tycker att sextimmarsdag är en bra idé så instämmer bara 17 procent av riksdagsledamöterna (Somi 2014). En så stor klyfta mellan folk och elit finns inte i någon annan betydelsefull fråga.
Elitens mantra är att vi måste jobba, egentligen med vad som helst, för att få löner så att vi kan skatta till välfärdstjänsterna och pensionerna som den utlovat. Men ett viktigt problem är att lönerna mest går till annat eftersom skattesatserna betraktas som heliga. Följden är att vi efterlyser mer vård och skola men för att få detta tar vi en absurd omväg via en hyperkonsumtion. Vi köper fler bilar och flyger mer än någonsin. Det ekologiska fotavtrycket ökar. Nu krävs fyra jordklot för vår svenska levnadsstandard.
För att hantera detta krävs större grepp. Tjänstedilemmat som gör välfärdstjänsterna till en gökunge i budgeten kanske kräver högre skatter. Det är en pedagogisk nöt som måste lösas. Samtidigt måste vi så fort som möjligt dämma upp konsumtionen för att rädda miljön. Det naturliga sättet borde vara att vi – hundra år efter åttatimmarsdagen – formulerar en ny välfärdsmodell med mindre arbete och mindre prylar men mer fri tid att använda efter eget gottfinnande. Det är en reform som många väntat länge på.
Text: Christer Sanne är samhällsforskare och författare
