Efter vinterns terrordåd diskuteras åter antisemitismen. Men varför har socialdemokratiska företrädare ofta kritiserats för att vara undfallande inför antisemitiska uttryck? Klas Gustavsson skriver om antisemitismens särdrag som många tycks okunniga om och som också gjort frågan besvärlig för vänstern.
Varför har socialdemokrater haft så svårt att debattera antisemitism?
I spåren av terrorattentaten i Paris och Köpenhamn väcktes på nytt debatten om den europeiska antisemitismen. Kritik riktades mot hur man i medierapporteringen om Parisdåden inledningsvis så neutralt hade beskrivit morden på fyra judar i en kosherbutik som ett ”gisslandrama”. SVT:s Uppdrag granskning skickade sina undersökande journalister till Malmö, en stad som blivit internationellt omtalad för det höga antalet antisemitiska hatbrott. I programmet vittnade flera judar om hur de utsatts för trakasserier och hot. Reportern Petter Ljunggren klädde sig själv i kippa och davidsstjärna för att ge sig ut på stadens gator. Han möttes av idel glåpord, och i en av Malmös förorter startade ungdomar en telefonkedja i syfte att samla folk för att attackera honom.
Men judehatet borde inte ha kommit som någon överraskning för någon. Enligt Brottsförebyggande rådets (brå:s) statistik anmäldes i Sverige 1019 fall av antisemitiska hatbrott mellan åren 2009 och 2013. På uppdrag av brå och Forum för levande historia genomförde idéhistorikern Henrik Bachner och kriminologen Jonas Ring 2005 en enkätstudie som kartlade svenskarnas antisemitiska attityder och föreställningar. Här konstaterades att 13 procent av den vuxna befolkningen på ett systematiskt sätt slöt upp bakom föreställningar om judarnas makt och inflytande över medier, världsekonomi och amerikansk utrikespolitik. Av samtliga tillfrågade instämde 26 procent helt eller delvis i påståendet: ”Judarna har stort inflytande över världsekonomin”.
Efter terrordåden har Aftonbladets ledarredaktion publicerat flera krönikor där den svenska antisemitismen uppmärksammades. Detta är en välkommen debatt som jag med denna artikel vill försöka fördjupa. Men för att detta ska kunna göras måste man också ta sig an en obekväm fråga: Hur kommer det sig att socialdemokratiska företrädare upprepade gånger i närtid kommit att anklagas för vara undfallande inför eller rent av understödjande av antisemitiska föreställningar?
Inledningsvis kommer jag att gå igenom några händelser som gjort att socialdemokratiska företrädare träffats av sådan kritik. I centrum av denna debatt står organisationen Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (STS, tidigare Broderskap). Jag menar att dessa exempel tillsammans utgör ett mönster som det inte går att negligera. Men denna artikel är inte en anklagelseakt i Zolas anda, i stället har jag analytiska anspråk. Jag vill försöka förstå vad det är som gjort att socialdemokrater som säkert i andra sammanhang är otvetydiga i sin antirasism, trampat fel så fort de debatterat antisemitism. Jag menar att det är tydligt att de inblandade socialdemokraterna varit okunniga om antisemitismens särdrag och jag argumenterar för att dessa kännemärken i stället borde mana till särskild vaksamhet hos socialdemokratiska antirasister.
År 2007 var Broderskap medarrangör av en föreläsning med den kände antisemitiske författaren och jazzmusikern Gilad Atzmon. Atzmon har gjort sig känd för en öppen antisemitism där han bland annat gett sitt stöd till förintelseförnekare, krävt att judarna ska be om ursäkt för mordet på Jesus och talat om hur sionisterna är på väg ”att fullända omvandlingen av världskatastrofer och mänskligt lidande till judisk profit”. Broderskaps arrangemang kritiserades i skarpa ordalag av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA).
Här kunde historien ha slutat och kanske glömts bort. För det hade faktiskt varit enkelt för broderskaparna att lyssna på kritikerna. Man kunde uppriktigt och reservationslöst ha bett om ursäkt och tillstått att man inte tillräckligt hade kontrollerat vem man bjudit in. I stället följde ett scenario som var direkt pinsamt. Ulf Carmesund, internationell sekreterare för Broderskap, gick till motoffensiv med beskyllningar om att det i själva verket var skma som gjort ”kampen mot antisemitismen en stor otjänst” eftersom man ”urholkar begreppet antisemit på allt rimligt innehåll”. Atzmon var nämligen själv jude. Hans oförblommerade judehat kallades av Broderskaps företrädare för en kritik mot ”den israeliska ockupationen och staten Israels folkrättsbrott”.
Det är sant att Gilad Atzmon är född jude. Sant är också att han på senare år varit noga med att ta avstånd från sin judiska bakgrund och valt att definiera sig som ”hebreisktalande palestinier”. Under åren som följt har han bland annat försvarat Hitlers Mein Kampf och efter terrordåden i Paris insinuerade han på sin blogg att det i själva verket var sionister som låg bakom attacken mot den franska satirtidningen. Detta kunde självfallet inte ledningen för Broderskap ha förutsett 2007, men med tanke på den höga svansföring som man uppvisade i sitt försvar av Atzmon, så hade det varit på sin plats att man åtminstone i efterhand erkänt sitt misstag. Man kunde ha visat att man lärt sig något av händelsen.
En annan socialdemokrat som anklagats för att bagatellisera antisemititiska uttryck är Ilmar Reepalu, som fram till förra året var kommunalråd i Malmö. I en uppmärksammad intervju med Skånska Dagbladet 2010 avvisade Reepalu påståendet om att judarna var en särskilt utsatt grupp. Och sedan lade han till en besynnerlig anmärkning: ”Judiska individer och församlingen har också möjlighet att påverka hur omvärlden uppfattar dem.” Detta är en klassisk antisemitisk retorik: judehatet är judarnas eget fel. I Malmö, förklarade Reepalu, accepterades ”varken sionism eller antisemitism”. Och vad menade han egentligen med att säga så?
Våren 2010 skrev riksdagsledamoten och ordföranden för Stockholms arbetarekommun Veronica Palm en bloggpost om den israeliska attacken mot Ship to Gazas fartyg. Hennes indignation må ha varit berättigad, men nu riktades inte hennes upprördhet enbart mot den israeliska militären. Bloggposten avslutades med ett citat från en sång av Björn Afzelius: [D]å står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna vem ’Dom Utvalda’ skall bränna nästa gång. ”Uttrycket ”Dom utvalda” syftar helt uppenbart inte på ett land, utan på ett folk. Det var därför omöjligt att läsa denna text på något annat sätt än att det var judarna som återigen förväntades bränna någon.
Jag känner Veronica Palm som en person som uppriktigt tar avstånd från alla former av främlingsfientlighet och rasism. Allt talar för att hon inte ens var medveten om hur uttrycket ”De Utvalda” används i antisemitisk propaganda. När hon så småningom redigerade bort citatet från sin blogg urskuldade hon sig på ett sätt som antydde sådan okunskap: ”Jag har nu förstått att sångcitatet, när det rycks ur texten, av vissa debattörer på nätet uppfattas som på gränsen till antisemitiskt.” Antisemitismen låg alltså i betraktarens ögon. Själv kunde inte riksdagsledamoten upptäcka den. Men om nu inte Palm själv ville försvara sin citering så fanns det andra som gav sitt bistånd. För det mest beklämmande i den här historien var att förre biträdande utrikesministern Pierre Schori gick ut i Svenska Dagbladet för att försvara textraden, och då med den kända refrängen om att man måste ha rätt att kritisera Israel.
En särskilt medialt uppmärksammad händelse var när Omar Mustafa 2013 valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse. Ganska omgående påpekade den antirasistiska tidningen Expo att Mustafa vid upprepade tillfällen, i sin roll som ordförande för Islamiska förbundet, bjudit in talare som var kända för sina antisemitiska yttranden. Bland dessa kan nämnas egyptiern Salah Sultan, som bland annat förespråkat utrotning av judar och anklagat judar för att döda kristna för att få blod till det osyrade brödet. Kritiken mot Mustafa blev hätsk och hade ibland tydliga islamofobiska undertoner. Till slut lämnade Mustafa sina politiska uppdrag och begärde samtidigt utträde ur Socialdemokraterna.
En sak är viktig att påpeka: Ingen kunde beslå Mustafa med att han själv gjort sig skyldig till antisemitiska yttranden. Men det som fortfarande är värt att diskutera är hur organisationen STS – där Mustafa var aktiv – agerade i denna affär. Redan samma dag som Expo uppmärksammat att en ledamot av Socialdemokraternas högsta styre gett en plattform till kända antisemitiska agitatorer, förklarade organisationens antirasistiska talesperson Anna Ardin på sin blogg att hon blev ”bortom ledsen och besviken, rentav chockad och arg” över att ”Expo jobbar med den här typen av smutskastande”. Organisationens ordförande Peter Weiderud skrev en bloggkommentar och gjorde även ett radioframträdande där han försvarade Mustafa. Man måste säga att han i denna argumentation gjorde en oerhört slät figur. Weiderud pratade om allt från Cypernkonflikten till svensk vapenhandel med Saudiarabien, men ställde sig aldrig frågan om hur svenska judar upplevde det att antisemitiska hatpropagandister höll offentliga möten i Stockholm. Ingenting av det Weiderud sa tydde på att han funderat över vad det egentligen innebär att ge legitimitet åt sådana sessioner. I sitt radioframträdande tillstod Weiderud att han inte kände till de talare som debatten handlade om, men han var ändå tvärsäker i sina uttalanden: ”Man måste vara klar över att det som är rasism i ett sammanhang har en annan betydelse i ett annat sammanhang.” Beskyllningar om judiska ritualmord kunde alltså , i något annat solsystem, vara något annat än antisemitism. Sedan sammanfattade Weiderud vad han upplevde som debattens kärna:
Det som det handlar om är ju: Är det möjligt att vara praktiserande muslim, och till och med ledare i de sammanhangen, och samtidigt vara aktiv socialdemokrat?
En debatt om antisemitiska uttalanden får alltså inte handla om antisemitiska uttalanden, utan måste handla om något annat.
Under förra årets strider i Gaza gjorde Stefan Löfven ett uttalande på sin Facebooksida som av många uppfattades som alltför proisraeliskt. Kritiken luftades offentligt på den aktuella Facebooktråden. Flera av kommentarerna var antisemitiska på ett sätt som inte kunde undgå någon. Här förnekades inte förintelsen, i stället försvarade man judeutrotningen och beklagade att den inte fullbordats. I en ledarkommentar på Aftonbladet kritiserade Eva Franchell Löfvens utspel i såväl innehåll som utförande:
[Löfven] publicerar dessutom sitt kontroversiella uttalande på Facebook klockan nio minuter i tio en lördagskväll i juli. Precis som sin företrädare väljer han att uppdatera sin status vid sämsta möjlig[a] tillfälle och även om Stefan Löfven är nykter är det många av hans följare som inte är det. Kommentarerna förvandlas raskt till en Socialdemokraternas variant av Flashback.”
På Aftonbladets ledarsida har man flera gånger tagit upp problemet med näthat. Man har gjort det på ett analyserande och kritiskt sätt. Hatet drabbar till exempel kvinnor på ett sätt som bildar ett mönster. Näthatet säger oss något om vårt samhälle. Men när näthatet nu riktades mot judar så var samhällsperspektivet borta. Egentligen judarna också, för det skrevs aldrig ut att nätkommentarerna riktades mot den judiska minoriteten. Den som ändå listade ut detta fick veta att antisemitismen har sitt ursprung i lördagsgroggen.
Hösten 2014 uppmärksammades att Adrian Kaba, ledamot av kommunstyrelsen i Malmö men också av förbundsstyrelsen för STS, på sin Facebooksida hade påstått att Islamiska staten (IS) tränades av den israeliska säkerhetstjänsten som därmed utnyttjade muslimer i ett militärt och politiskt spel. Det var nu inte första gången som Kaba stod i skottgluggen för att sprida bisarra antisemitiska konspirationsteorier. Efter terrordåden i Norge 2011 hade han i STS:s egen tidning förklarat att counterjihadrörelsen, det vill säga den politiska rörelse som Anders Behring Breivik hämtade sina främsta ideologiska influenser ifrån, i själva verket var en ”judisk-europeisk högerextremistisk sammansvärjning”. Peter Weideruds kritik av Kaba hade då stannat vid ett konstaterande om att det rörde sig om ”en olycklig formulering” och att Kaba nu förstått att ”man inte kan använda begreppet judisk och konspiration i ett sådant här sammanhang”. Om vi ska ta Weiderud på orden så tycks det ändå finnas en planet och ett sammanhang där antisemitistiska uttalanden faktiskt är legitima.
Så hur bemötte STS Kabas nya påståenden om judiska konspirationer? Kaba själv förklarade för Sydsvenskan att han var beredd att backa från sitt uttalande om det gick att bevisa att hans påstående var en antisemitisk konspirationsteori. Det var med andra ord de som förnekade att is var tränade av Mosad som hade bevisbördan på sig. STS:s pressekreterare Monica Fundin Pourshahidi gav följande kommentar
till samma tidning: ”Det är såklart inte bra att sprida konspirationsteorier. Men vi tvivlar inte på att han är emot antisemitism och vi har inte sett anledning till minskat förtroende.” Och sedan tillade hon något om att Kaba velat stoppa rekryteringen av frivilliga
IS-soldater i Sverige. Organisationen valde alltså samma strategi som man alltid gjort när det handlat om antisemitska uttalanden: överslätande kommentarer och försök att flytta fokus till något annat. Och i denna sport har Peter Weiderud få övermän.
I partitidningen aip uppstod en debatt om Kabas konspirationsteorier och STS:s sätt att förhålla sig till dessa. I denna replikväxling gjorde Weiderud två inlägg tillsammans med organisationens förbundssekreterare Hans Josefsson. I det första genmälet lät Weiderud bli att över huvud taget kommentera frågan om antisemitism och grep i stället tillfället att prata om något annat:
Vi har efter åtta års högerstyre sett hur Sverige kommit att bli ett land med stora och ökande klyftor. Till dessa klyftor kan också räknas den mellan troende och icke troende.
Den korta passagen är faktiskt helt obegriplig. De ökade klyftorna i den första meningen handlar ju om social och ekonomisk ojämlikhet. De klyftor som omtalas i den andra meningen måste rimligen vara av en annan sort, men möjligen är de också orsakade av den borgerliga regeringen. Riktigt hur måste vi gissa oss till.
I sitt andra genmäle tog Weiderud äntligen avstånd från antisemitismen: [A]ntisemitism ska självklart alltid kritiseras och motarbetas. Gott så, men Peter Weiderud vore nu inte Peter Weiderud om han inte krånglade till saker som borde vara enkla. För redan i nästa mening lade han till ett påstående om att antisemitismen dessutom är religionsfientlig. Och så var vi genast åter tillbaka från ämnet. För om antisemitismen var ett uttryck för en allmän religionsfientlighet så ville Weiderud hellre diskutera denna religionskritik. Men vi vet att judehatets historia inte kan nedtecknas utan att nämna Vatikanens påvar, protestantiska reformatorer, rysk-ortodoxa pogromer och stormuftin i Jerusalem Amin al-Husseinis samarbete med Hitler. Från såväl kristna som muslimska propagandister har förintelsen förklarats vara Guds straff för att Jesus spikades upp på korset. Men Weiderud ville friskriva alla troende från anklagelser om antisemitism genom att göra det i det närmaste begreppsligt omöjligt för religiösa människor att ägna sig åt något så profant som judehat. Att religiöst motiverad judeförföljelse varit historiskt förekommande kunde vi alltså bortse från på goda grunder.
När Weiderud så hade gjort sig själv och sin organisation immun mot alla anklagelser om att ta lätt på antisemitism var han redo för sitt motangrepp. Han hade ju Israelkritik-kortet kvar att spela ut: Det finns dock tillfällen där man kan fråga sig hur vi ska klara av att kritisera israelisk politik, utan att anklagas för antisemitism. Detta är en försåtlig formulering. För visst finns det fall där legitim Israelkritik viftats bort som antisemitism, men Weiderud tycks vilja säga något mer. Han insinuerar att det skulle finnas starka krafter som försöker göra Israelkritiken omöjlig. För att argumentet ska kunna stöttas upp så måste man ta till en konspirationsteori som krycka. Och vilka är då dessa slemma men mäktiga figurer som försöker göra Israelkritiken omöjlig? Jag vet inte vad Weiderud ville säga med sitt prat, men jag vet att den som redan är fylld av antisemitiska övertygelser också har bäst förutsättningar att få hans argumentation att bli konsistent. Weiderud avslutade sedan debatten med ett påbud: Att sprida konspirationsteorier är självfallet inte tillrådligt. Inte tillrådligt? Ungefär samma som: Man bör helst inte eller Det är inte rekommendabelt att sprida antisemitiska konspirationsteorier. Tydligare fördömanden mot antisemitisk propaganda än så har vi alltså inte att vänta från STS:s ordförande.
Det är sorgligt att socialdemokratiska företrädare så många gånger kommit i öppen polemik med antirasistiska organisationer som Expo och skma i frågan om antisemitism. Och det är direkt pinsamt att STS:s ledande företrädare förefaller fullständigt likgiltiga inför att man ständigt hamnar i denna debatt. Den arrogans och bristande vilja att ta lärdom av kritiken som organisationens ledande företrädare visat upp har allvarligt skadat tilltron till organisationen. Så hur kan det komma sig att socialdemokratiska företrädare så ofta träffats av dessa anklagelser om att inte kunna hålla rågång mot antisemitism? Och varför gör man bort sig så fort man fortsätter debatten? När jag läser hur man diskuterar frågan så slås jag av hur många rena sakfel som man gör sig skyldig till.
Ett återkommande argument är att antisemitism i själva verket inte alls riktas specifikt mot judar, utan i stället mot ”semitiska folk” och således också mot araber. Men detta är direkt felaktigt. ”Antisemitism” är ett begrepp som använts åtminstone sedan 1870-talet och då först som ett försök att ge det gamla religiöst motiverade judehatet en term som hade ett skimmer av vetenskaplighet. Antisemitismen har alltså en egen historia och ett eget uttryckssätt, som man måste förstå.
Den moderna antisemitismen är inte heller en kritik mot judendomen som religion, utan riktas mot judarna som folk. Detta skiljer antisemitismen från de flesta uttryck för det vi kallar islamofobi. Filosofen Hannah Arendt beskrev den moderna antisemitismen
som totalitär i det att den inte vänder sig mot judarna för vad de gör, utan för vad de är. Detta är viktigt för att förstå bakgrunden till förintelsen. Nazisterna ville utrota marxismen och psykoanalysen såsom läror. Judarna ville man utrota som folk. Därifrån var vägen till Auschwitz bara en transportsträcka.
Mot denna bakgrund kan tyckas paradoxalt och motbjudande – men sådan är ju ofta också verkligheten – att det finns personer som fötts som judar, men senare kommit att ägna sig åt oförtäckt antisemitism. Bland kända exempel märks författaren Otto Weininger och schackgeniet Bobby Fisher. Och Gilad Atzmon.
En annan omständighet som man måste känna till för att förstå dagens antisemitism är den betydelseglidning som skett hos ordet ”sionism”, som från början betecknade en rörelse för en judisk stat. Under stalinismens utrensning av det kommunistiska ledargarnityret i Tjeckoslovakien kom begreppet att användas på ett nytt sätt. I en skenrättegång 1952 beskylldes kommunistledaren och juden Rudolf Slánský för att vara ”sionistisk konspiratör”. Stalinisterna kunde inte använda nazisternas vokabulär för sin antisemitism, så uttrycken ”sionism” och ”sionister” blev ersättningsord för ”judiskhet” och ”judar”. Detta språkbruk har sedan förts vidare till Mellanöstern och i dagens antisemitiska hatpropaganda används samma kodspråk. Den som talar om sionisternas alla illdåd syftar alltså inte på Israels politik utan på judarna som folk.
Med detta i beaktande blir det också tydligt hur vårdslöst det är att säga att Malmö officiellt tar avstånd från sionism eller att påstå att Gilard Atmzon inte kan vara antisemit eftersom han är jude. Och när Peter Weiderud gång på gång vill styra bort frågan om antisemitism till att i stället handla om religiös tro, så missförstår han inte bara antisemitismen utan också judendomen. Antisemitismen gör ingen skillnad på troende och sekulära judar. Och att vara jude innebär inte heller nödvändigtvis att ha en gudstro. Den judiska identiteten handlar också om en tillhörighet till en grupp med en lång gemensam historia. Weiderud tycks inte ha förstått på vilket sätt judendomen skiljer sig från såväl kristendomen som islam. Tron på Jesu uppståndelse är en fråga om religion och andlighet. Däremot är övertygelsen om förintelsens realitet inte en religiös fråga. Men för en enskild jude kan just det kollektiva minnet av förintelsen vara en lika viktig del av den judiska identiteten som tron på uppståndelse och frälsning är för den kristnes identitet.
Okunskap och ovilja att lyssna på kritiken tycks ha gjort att STS inte förstått antisemitismens särart. Jag vill här särskilt belysa två viktiga särdrag som antisemitismen uppvisar gentemot andra former av xenofobi.
För det första utmålar antisemitismen sin fiende som mäktig, vilket skiljer den från andra former av främlingsfientlighet. Den koloniala rasismen och dagens afrofobi hämtar sin näring i stereotypen om den primitive vilden. I islamofobin utmålas islam som en anakronistisk religiös världsåskådning som är helt oförenlig med demokrati och civilisation. Men antisemitismen är i stället ett uttryck för ressentiment riktat mot en grupp som utmålas som mäktigare och mer högtstående än den egna. Judarna framställs inte som underutvecklade utan snarare som en överlägsen elit. Och ju starkare juden förutsätts vara, desto farligare blir också denna gestalt.
För det andra kan inte den antisemitiska propagandan återföras till svensk migrationspolitik. De flesta former av främlingsfientlighet tycks vara förbunden med en väldigt enkel lösning på det påstådda problemet: Släng ut dom! Verklighetsbeskrivningen handlar om att det är för många muslimer, romer, albaner etcetera i Sverige. Och nu får det vara nog! Stoppar vi invandringen av muslimer till Sverige så stoppas också den påstådda islamiseringen, heter det. Men med antisemitismen är det annorlunda, den grundas inte i en alarmism om judisk massinvandring. Judarna är, enligt det typiska antisemitiska tankeschemat, inte ett problem för Sverige utan för hela världsordningen. Den som tar sig tid att debattera med den övertygade antisemiten hamnar till slut inte i en debatt om flyktingpolitik utan sannolikt i stället i Mellanösternfrågan. Konflikten mellan Israel och Palestina förstärker också den antisemitiska världsbilden: Det är Israel som är de mäktiga och starka i regionen, vilket förutsätts ge stöd åt konspirationsteorin om de judiska eliterna som mäktiga och starka.
Dessa antisemitismens särdrag gör den också speciellt angelägen för socialdemokratin och övriga politiska vänstern. Historien visar nämligen upp flera exempel där den socialistiska kritiken mot den rådande ordningen flutit samman med konspirationsteorier om de mäktiga judarna. Den tidiga franska socialismen uppvisade inte sällan en omaskerad antisemitism i kritiken av kapitalismen. Hos den vänsterradikale filosofen Pierre-Joseph Proudhon blev kritiken av penningen och kreditinstitutionerna till ett angrepp på judarna, vilka utmålades som ”mänsklighetens största fiende”. Också i den svenska arbetarrörelsens historia stöter vi hos en tidig Arthur Engberg på skrivningar om judarna som en ”parasitär ras”.
Jean-Paul Sartre skrev att arbetarrörelsens karikatyrer av kapitalisterna såg exakt likadana ut som antisemiternas nidbilder av judarna. Den marxistiske historiken Moishe Postone beskriver antisemitismen som en primitiv form av antikapitalistism som blivit en farlig lockelse för vänstern, just eftersom antisemitismen kan ha en ”pseudoemancipatorisk dimension”. Så kan vi också se hur dagens vänsterkritik mot bankers och mediers makt ibland tar sig antisemitiska uttryck. Diskussionen om en global kapitalism där eliterna inte känner någon lojalitet till nationalstaternas gränser kan draperas i konspirationsteorier om utsugande ”kosmopoliter”.
Eftersom dagens antisemitism ofta förs fram tillsammans med en kritik mot Israels politik, och eftersom Socialdemokraterna ofta varit kritiska till den israeliska ståndpunkten, finns det också skäl till vaksamhet. I de mediedebatter som jag ovan refererat är det lätt att se hur flera socialdemokrater fallit offer för intellektuell lättja och inte velat se hur kritiken mot Israel många gånger tagit sig antisemitiska uttryck. Bachners och Rings enkätstudie om antisemitiska attityder i Sverige visade att dessa var mer utbredda bland dem som sympatiserar med Palestina. (Samma undersökning visade att gruppen som sympatiserar med Israel i Mellanösternfrågan i högre grad uppvisar intolerans mot muslimer än befolkningen i övrigt.) I brå:s rapporter om antisemitiska hatbrott pekar man också på att antisemitism oftare uttrycks i samband upptrappningar i konfliken mellan Israel och Palestina.
Antisemitism är inte bara något som kan kopplas till nazismen och som överlevt i nynazistiska kretsar. Bachner och Ring tolkar sina forskningsresultat bland annat mot bakgrund av den antisemitiska propaganda som sprids i den muslimska världen. Deras studie visar att antisemitiska attityder är mer spridda bland personer som definierar sig själva som muslimer än hos den övriga svenska befolkningen. En senare enkätstudie om svenska gymnasieelevers attityder till olika minoritetsgrupper som Forum för levande historia genomförde tillsammans med Statistiska centralbyrån 2009 bekräftar detta resultat. Studien visade att 55 procent av eleverna med islamisk tro också uttrycker en negativ inställning till judar.
Eftersom det i Sverige samtidigt med antisemitismen också existerar en högröstad islamofobi, tycks det på många håll ha uppstått en rädsla för att en kritik av islamisk antisemitism riskerar att förstärka de stereotypa föreställningarna om muslimer som våldsverkare som inte kan leva i fred med sina grannar. Många tycks ha svårt att bemöta rasistiska och främlingsfientliga uttryck som inte är direkt kopplade till svensk invandringspolitik. Ett illustrativt exempel är STS:s studiematerial om antisemitism och islamofobi, där antisemitismen helt och hållet återförs till ”beteenden och tankestrukturer hos etniska svenska kristna”.
Detta studiematerial är för övrigt ett avslöjande dokument vad gäller bristande vilja att förstå antisemitismens tankestrukturer. Det dråpliga är att upphovsmannen är samme Ulf Carmesund som inte vilade på hanen en sekund när det gällde att kasta ur sig anklagelser om att skma i sitt antirasistiska arbete urholkar begreppet antisemitism. I Carmesunds text förutsätts antisemiten och islamofoben vara en och samma person och denne påstås ”tycka illa om att umgås med judar och muslimer, för att de inte äter julskinka eller tolkar historia och framtid med helt andra referenser i litteratur, film och konst”. Som botemedel mot antisemitiska (och islamofobiska) resonemang ordineras ett motgift med marxistisk historiematerialism av den mer primitiva sorten:
Alla påståenden om historien som saknar handfast historiematerialistiskt belägg bör hanteras med stor försiktighet, de är kanske i första hand en religiös sanning, och inte ett historisk[t] fakta.
Detta är nog den mest vulgärmarxistiska formulering som skrivits i ett socialdemokratiskt dokument sedan jag själv var med om att författa idépolitiska pamfletter för ssu i Jönköping i början av 1990-talet.
Det ovan anförda studiematerialet är avslöjande i sin naivitet. Det är ju vanligt att försöka förklara främlingsfientlighet med hänvisning till rasistens okunniget. Men för att förstå dagens rasism räcker det inte med att hänvisa till frånvaron av kunskap, i stället måste vi förstå produktionen och spridningen av (förment) kunskap. Anders Behring Breivik kunde klippa och klistra ihop sin islamofobiska textsamling därför att det på internet finns en outsinlig källa av antiislamisk propaganda att ösa ur. Man föds inte till fascist, man övertygas och övertygar sig själv om att bli det. Och på samma sätt är det med antisemitismen. Hatet är inte en plötsligt spontant uppkommen känsla; det uppstår inte som förtret över att någon inte äter julskinka. I stället är det ett uttryck för en ideologi och en världsåskådning. Den som öppet förnekar förintelsen eller saluför idéer om ett ”sionistiskt världsherravälde” gör inte detta på grund av kunskapsluckor, utan just i kraft av vad vederbörande har skaffat sig för information. Antisemitiska föreställningar produceras och sprids, de överförs och lever vidare. Till slut tar någon till vapen.
I en bloggkommentar till terrordåden i Köpenhamn talade Peter Weiderud om de svenska judarna som en mycket utsatt grupp och om att det ligger i allas ansvar att värna det judiska. Jag vill absolut inte ifrågasätta uppriktigheten i detta uttalande, och därmed borde också förutsättningarna finnas till en kunskapssökande självkritik hos STS. Jag har med denna debattartikel velat ge ett bidrag till en sådan process och hoppas att debatten fortsätter. Därför vill jag samtidigt också göra klart vad jag inte har påstått i detta debattinlägg:
Jag har inte påstått att någon av de ovan nämnda socialdemokratiska partiföreträdarna är antisemiter, men att de har brustit i sin vaksamhet mot antisemitiska uttryck.
Jag har inte hävdat att antisemitismen i dag är ett större problem än andra former av xenofobi (till exempel islamofobin), men att den är särpräglad på ett sätt som gör att socialdemokrater brustit i sin vaksamhet. Det finns alltså ett mönster i hur man bagatelliserat antisemitismen.
Och jag har inte uttryckt några åsikter om konflikten i Mellanöstern. Inte för att jag saknar åsikter i frågan, utan för att antisemitismen måste diskuteras separat från frågan om Israels politik.
Klas Gustavsson
är fil. dr. i sociologi och verksam vid Lunds universitet