Socialdemokratisk idéutveckling, kritik och politik sedan 1908.

Flyktingen har utsetts till vår tids syndabock. Varför tänker och handlar partier så ofta som en skock, och varför tar Svenska kyrkan inte sina egna ord på allvar, frågar Olle Sahlström.

Valrörelsen är över och det är lätt att glömma vad som föregick den; en syndabock utsågs, ty det var till denne som landets svårigheter och problem kunde härledas.

Det tog sin tid. Länge larmade endast ett parti om den fara som hotade svensken. Men snart nog gick politiska partier i flock, talade samma språk, pekade med ett och samma finger; det är främlingen, flyktingen, muslimen i all sin annorlundahet, sina främmande sedvänjor och språk som har blivit vår tids syndabock.

Omsvängningen tog sin början hösten 2015. Först en flödande solidaritet bland många, sedan talet om »systemkollaps« följt av en drakonisk asylpolitik. Tecknen var tydliga och massmedia bidrog på invant sätt. Ständigt braskande löpsedlar om »utsatta områden«, »parallellsamhällen«, »förortsvåldet«, alltid dessa förorter där moralisk förtappelse, regellöshet, missbruk och våld tilldrar sig. Som det varit i hundra år, men inte längre med fingret riktat mot den hotfulla knegaren, utan nu mot den än mer hotande främlingen.

»Sök er till ett annat land«, uppmanade Magdalena Andersson lagom till jul (SVT Nyheter 20171222).
»I Sverige arbetar man«, »I Sverige talar man svenska« sade Ulf Kristersson i sitt jultal samma år. »Sätt in militär mot kriminaliteten i förorterna« krävde Jimmie Åkesson i en riksdagsdebatt (20180117), ett krav som inte avisades av Stefan Löfven. »I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen«, meddelade Löfven i riksdagens frågestund (SVD 20160416). »Värden som byggt vårt hem starkt, som tillit, frihet, jämlikhet och människors lika värde är hotade« hävdade Ebba Busch Thor i Almedalen (SVT Nyheter 20160706).

 

Vad är det med oss som gör att vi tänker och handlar som en skock?

När ett samhälle, en gemenskap av vilket slag som helst börjar slitas isär, när osämja växer, när polariseringen skärps, vare sig den gäller status, makt, pengar, kändisskap, växer också behovet av en syndabock. En offerrit tar vid, som ersätter den inre splittringen med kollektivets förmenta enighet. Många vitt skilda fiendskaper ersätts av enkelheten i en fiendskap, en fiende.

Kollektivet tar ut sin ilska, oro och rädsla mot ett offer i övertygelsen att man i denne har funnit orsaken, i singularis, till sina svårigheter. Och märk väl, kollektivet ser aldrig sig självt som subjekt för det våld, i tal och handling, som nu riktas mot offret. Ansvarig för det våld offret utsätts för är offret själv.

Och så kan det bli ordning och reda i det föreställda folkhemmet.

 

Den nya och drakoniska flyktingpolitiken presenterades på en presskonferens i november 2015. Där framme stod Åsa Romson och Stefan Löfven. Hon i tårar, han med ett sammanbitet stenansikte. I kontrasten mellan dem båda kunde man redan då se omsvängningen, den värdegrundade förändringen. När den nya lagen väl trädde i kraft i juni 2016 hävdade också biskop Martin Modéus, att först gav svenska folket sitt stöd till »en av de mest generösa flyktingpolitikerna i EU«, men nu tillhör vi de minst generösa (dn 20160621).

Vad gör det med oss, frågade han sig? Och tvärtemot en enstämmig presskör ansåg han att Åsa Romsons tårar var högst statsmannamässiga. Bland ökenfäderna, som spelar en viktig roll i den kristna kyrkans historia, fortsatte han »fanns föreställningen
om att tårarna som viljemässig övning var ett sätt att hålla hjärtats förkrosselse vid liv«. Om vi har slutat gråta, förhärdar vi oss, ty tårarna är en påminnelse om att ”andra människors nöd också är min nöd”. Till synes omärkligt sker förskjutningen av en värdegrund.

 

När riksdagen i juni 2016 beslutade om den »tillfälliga« asylpolitiken, var det som om en vanmäktig men också osäker tystnad började täcka över den solidariska glöd som likt ett vulkanutbrott hade spritt sig över landet. 44 procent av befolkningen tyckte att det var ett riktigt beslut, men Novus visade också att 42 procent var osäkra. Och nu, när klimatet har hårdnat än mer, när medkänslans och den gränslösa solidaritetens tårar har torkat, saknas också skarpa och tydliga motröster, röster som bjuder offerritens politiska prästerskap motstånd. Röster som gjuter nytt liv i ordet solidaritet. Underminerar offerritens ordning och logik. Pekar ut dess auktoritära och nationalistiska undertexter.

Var biskop Martin Modéus röst ett undantag i en i övrigt tigande församling? När ett parti som socialdemokratin tappar sin ideologiska och moraliska kompass i grundläggande värdefrågor, har då Svenska kyrkan något att säga? Om dess tystnad bröts, vad skulle den kunna säga om de snabbast växande klassklyftorna i Europa, att förorterna sedan årtionden tillbaka har övergivits med stöd i en nyliberal agenda, hur Sverige delas i stad och land, om alla de inre slitningar och konflikter som ett grasserande syndabockstänkande täcker över?

 

Det är i tider av kris som syndabocken tar gestalt, till vitas egenskaper. Som under den globala finanskrisen under tidigt nittiotal då främlingsfientlighet spred sig, exempelvis bland LO:s medlemmar, och Ny demokrati fick vind i seglen. Och det var i en sådan tid Biskopsbrevet Fattiga och rika publicerades 1993. Biskoparna riktade hård kritik mot alla uttryck för de sociala orättvisor som följt i globaliseringens spår. Det är av ondo att vara »självisk och söka vinna mer än tillbörligt på andras bekostnad«. Att tvingas leva i fattigdom beror inte på bristande resurser, den beror på »bristen på rätt fördelning«. Skyhöga lån och räntor driver fram »spekulation och hasardspel med andras pengar och ägodelar«: Och profeten Jesaja citerades: Ve er som lägger hus till hus och fogar åker till åker intill dess att det inte finns mer rum och ni är de enda som bor i landet (Jesaja5:8). Kort sagt, brevet var en kraftfull argumentation mot girighet och okritiskt tillväxttänkande och för social rättvisa. Kärnan i biskoparnas resonemang var att det »allmänna bästa måste få företräde framför privat vinning«.

 

I ett avseende stack brevet ut, och det rejält: »De fattiga blir offer för exploatering och förtryck. Det ger dem ett tolkningsföreträde vad avser det som sker. Deras erfarenheter är nyckeln till att urskilja de krafter, som är verksamma när orättvisa sker.«

Vad skulle ske, undrar jag, om denna ståndpunkt slog rot, blev till praktik och handling!? Om Svenska kyrkan tog sina egna ord från Biskopsbrevet på allvar skulle den aktivt och med kraft verka för att de längst ner, de fattiga, tandlösa, långtidssjukskrivna fick röst i offentligheten. Kyrkan själv skulle bli bärare av deras erfarenheter, som en gång arbetarrörelsen var, men som den inte längre är. Och kyrkan har alla möjligheter att spela den rollen; den bedriver sedan länge ett mycket omfattande arbete till stöd för asylflyktingar och genom sin diakoni och den har mer och djupare kontakt med många som kämpar för att klara sig än de flesta. Med stor legitimitet skulle Svenska kyrkan bli en röst för Sveriges »sista och namnlösa«.

Den ståndpunkt som framfördes i brevet – de fattigas tolkningsföreträde – är i själva verket politiskt radikal på djupet. Den skulle, om den efterlevdes, innebära en etisk position, som också skulle förändra den organisation eller institution som bar fram den. Om, låt oss säga lo, intog samma position skulle den tvingas, mer eller mindre, vända upp och ner på sin egen hierarkiska struktur. Sak samma med Svenska kyrkan, som i sin kultur och struktur är lik arbetarrörelsens på många sätt. Om prästen och ombudsmannen har varken första eller sista ordet slås dörren upp på vid gavel för en demokrati underifrån.

Den yttersta konsekvensen av biskoparnas etiska position är en uppochnervänd värld i Bergspredikans anda, en positionering som också skulle förändra den liberala offentligheten.

 

Svenska kyrkan ruvar på en väl bevarad hemlighet, i katedralens källarvalv ligger en skatt av omvälvande radikala tankar och idéer undanlagd och bortglömd. Varför är den så tyst, i en tid som denna?

Om kyrkan ginge ner i sina valv och lyfte upp sina evangelier i ljuset, skulle den gå till storms mot alla slag av syndabockstänkande. Om den högljutt tankevandrade i Jesu fotspår, skulle den kunna göra tydligt hur han vände sig just till de längst ner, de halta, lytta, blinda, fattiga, alla de som fariséeiska renhetslagar stötte ut ur samhällsgemenskapen. Ja, i själva verket utgör evangelierna ett skarpt brott bort från allt vad förkristna syndabocksriter heter.

Sedan biskopsbrevet 1993 har flera röster inom kyrkan krävt att ett brev också ska skrivas om fattiga och rika i Sverige. Om de gapande sprickorna i vår välfärd. Om girighet, nyliberalism och profitjakt. Beror tystnaden på en kvardröjande statskyrklighet, på de politiska partiernas stora inflytande i kyrkoråd och på kyrkomöte? Behöver inte kyrkan kränga av sig de sista resterna av partipolitiska tyglar som garanterar att religion förblir enbart en privat fråga? Som ser till att det evangeliska budskapets radikalism förblir urlakat och harmlöst?

 

Vi lever i skuggan av stororden. De politiska partierna har förlorat sig i spekulativa utspel, i kortsiktig och principlös röstmaximering och bottnar inte längre i sina respektive värderingssystem. I valrörelsen tävlas om vilket parti som föreslår den hårdaste lagstiftningen, flest poliser, följt av grumliga utrop om »svenska värderingar«. Undertexten är tydlig – svenska kontra utländska värderingar. Invandraren som bärare av det främmande och osvenska.

Vad har Svenska kyrkan att säga om det?

 

 

Text: Olle Sahlström

är skribent och författare