I Nordirland ser man med bävan på vad som ska hända längs EU:s nya yttre gräns efter Brexit. Kommer oroligheterna att blossa upp igen? Vissa drömmer om en återförening med den irländska republiken. Säkert är att livet kommer att bli krångligare för alla som i dag korsar gränsen.
James Higgins, som är född utanför Belfast men som jobbar i Dublin, tycker sig ha märkt en påtaglig förändring efter folkomröstningen om Brexit.
– Direkt efter var det långa köer vid de nordirländska postkontoren för att skaffa irländska pass. Det skedde även i områden som betraktats som brittiska. Det är en stor identitetsförändring, ett slags uppvaknande till att man vill fortsätta vara eu-medborgare, säger han.
I dag är gränsen mellan Irland och Nordirland osynlig. Över den 50 mil långa gränsen går hundratals vägar och trafiken rullar på utan några som helst kontroller. Det man märker efter ett tag är att kilometer blivit miles och att euro blivit pund.
Theresa May säger visserligen att hon vill ha »a frictionless border« till Irland även i framtiden. Hur det ska gå till när hon samtidigt vill lämna både eu:s tullunion och den gemensamma marknaden med fri rörlighet är det många som undrar.
I potten ligger också hur konflikten om Nordirland skulle påverkas om nya gränsposteringar växer fram i spåret av Brexit. Det har gått nästan tjugo år sedan fredsavtalet skrevs under i Belfast på långfredagen 1998. Det gjorde slut på vad man här lite oskyldigt kallar
för »the troubles«, men som var en blodig konflikt med tusentals dödsoffer.
eu har skyfflat in mycket pengar för fredsbevarande insatser och i dag är läget avspänt. Men i västra Belfast finns fortfarande tydliga spår som påminner om motsättningarna mellan de protestantiska unionisterna (som känner samhörighet med Storbritannien) och de katolska nationalisterna (som vill tillhöra republiken Irland).
På Falls Road, huvudgatan i Belfasts katolska kvarter, klär sig människor gärna i grönt och firar den stora irländska högtiden St Patrick’s day. Även en vanlig vardag när vi knallar omkring här visar många öppet sina irländska sympatier. Och på husgaveln till Sinn Feins partihögkvarter blickar IRA-legenden Bobby Sands som hungerstrejkade till döds 1981 ner på oss från en gigantisk väggmålning.
Några hundra meter norrut på Shankill Road ser det annorlunda ut. Här flaggar man med Union Jack och väggmålningarna pryds av drottning Elizabeth. I ett gathörn finns ett spektakulärt minnesmärke över terrorns offer.
Mitt emellan Falls Road och Shankill Road löper den flera kilometer långa och 7,5 meter höga »Peace wall« som för tankarna till Berlin eller ännu mera till Palestina. Den började byggas efter kravallerna 1969 för att hålla de stridande grupperna från varandra. I dag gör den skäl för namnet Fredsmuren och en rivning har inletts. Det vore en ödets ironi om det nu i stället byggs upp nya hinder vid gränsen.
I rapporten Brexit and UK-Irish Relations varnar tankesmedjan Center for Cross Border Studies, CCBS, för att nya gränskontroller och tullar kan leda till att våldet blossar upp igen. CCBS bildades som en direkt följd av långfredagsavtalet 1998 och har sitt säte i Armagh nära gränsen. Dess främsta uppgift är att främja samarbete i gränsregionen.
Vi stämmer träff med CCBS vicedirektör Anthony Soares. En aning symboliskt har han valt lobbyn på Hotel Europa i Belfast och över en kopp kaffe utvecklar han ämnet.
– Den här gränsen har en mycket våldsam historia. För några decennier sedan hade vi en synlig gräns med militär närvaro, vägspärrar och utkikstorn. Ända sedan fredsavtalet skrevs under har det funnits element på båda sidor som inte accepterar det. Om det byggs upp nya hinder eller fysiska kontroller befarar vi att de kan bli måltavlor för dem som var emot avtalet. Det kan skapa en ny ond cirkel av våld.
Även om det inte går så långt som till nya våldsamheter kan den nya EU-gränsen – som enligt den brittiska
regeringen främst syftar till att stoppa invandringen – sätta käppar i hjulet för de mellan 23000 och 30000 personer som i dag åker över varje dag för att arbeta eller uträtta ärenden. Speciellt inom jordbruks- och livsmedelssektorn förekommer en livlig gränsöverskridande kommers. Ett exempel är att mjölken från korna som mjölkas på irländska sidan passerar gränsen inte bara en utan flera gånger innan den är färdigprocessad. Det talas om 600 miljoner liter per år.
Negativa effekter har redan börjat visa sig. Bara det faktum att pundet föll efter folkomröstningen har tvingat irländska svampodlare som levde av gränshandeln i konkurs.
Pendlingen sker i båda riktningarna. Någon har sitt jobb på andra sidan, en annan gör affärer på båda sidor, en tredje måste korsa gränsen för att träffa distriktsköterskan.
– Alla de här människorna befinner sig i en olycklig situation. De vet inte vad som kommer att hända, säger Anthony Soares.
Sedan nästan hundra år finns en »common travel area« som tillåter fri passage för medborgare från båda länderna. Denna ordning är alltså mycket äldre än medlemskapet i EU och båda länderna vill ha den kvar. Men den kniviga frågan är hur man på den brittiska sidan i framtiden kan vara säker på att det bara är godkända irländare och inte
oönskade östeuropéer som i så fall slinker in genom denna »bakdörr«.
Anthony Soares skissar på en tänkbar lösning, nämligen att gränsen fortsätter vara öppen, men att den dag en person från ett annat land söker jobb eller begär någon form av service i Nordirland slår kontrollapparaten till.
– Då skulle man kunna slippa oönskad immigration, men å andra sidan läggs ansvaret över på dem som erbjuder jobb, skola eller vård. Dessutom skulle ju personerna obehindrat kunna fortsätta över till England eller Skottland om man inte i stället inför gränskontroller där. Och det tror jag inte nordirländarna skulle acceptera.
Ett ännu större problem än den fria rörligheten för människor lär det bli när det gäller att föra varor över gränsen.
– Ska vi också gå ur EU:s tullunion måste det till någon form av kontroll vid gränsen, annars vet man inte vad folk transporterar i sina bilar. Alternativet är ökad smuggling, men det kanske är ett pris man vill betala för att slippa gränskontrollerna, spekulerar Anthony Soares.
Vi går vidare och träffar Owen Reidy som är den högste fackliga ledaren på Nordirland. Han skräder inte orden när gränspendlarnas situation kommer på tal.
– Den brittiska regeringen spelar poker om dessa människors framtid. Det går helt enkelt inte att ha en friktionsfri gräns om man tar landet ur EU:s inre marknad och tullunion. Att säga det är att våldföra sig på det engelska språket. Det bästa vore om vi kunde stanna kvar i den inre marknaden, men jag kan inte se hur det ska hända, säger Owen Reidy, som är vice generalsekreterare i irländska lo, ictu (som av historiska skäl företräder arbetstagare på hela ön), och regional sekreterare för Nordirland.
En hård Brexit kommer att ha förödande effekter för jobben och ekonomin, befarar han. På sikt kommer EU-utträdet också att innebära försämrade arbetsvillkor och fackliga rättigheter för arbetarna på Nordirland, varnar facket.
Owen Reidy konstaterar att ictu är överens med arbetsgivarna i synen på Brexits förödande följder, men att politikerna över huvud taget inte bryr sig om att lyssna på civilsamhället.
Men värst av allt är att politikerna inom det nordirländska självstyret inte förmår ena sig. Fredsavtalet bygger på att det största partiet från vardera sidan ska dela på makten, men efter nyvalet i mars råder ett dödläge. Om det inte kan brytas inträder »direct rule« – alltså att Nordirland styrs helt från London.
– Detta är en stor tragedi, säger Owen Reidy. Vi tar inte ställning mellan unionister och republikaner, men det viktigaste för oss är att de kan hålla sams. Nordirland är enda stället som kommer att ha en yttre landgräns mot EU. Då måste vi också ha en enad röst, annars kommer de aldrig att lyssna på oss.
Med de orden sätter Owen Reidy fingret på ett djupare dilemma – splittringen bland den nordirländska befolkningen. I dag går den kanske inte så mycket längs religiösa linjer, utan är mer en fråga om kulturell tillhörighet och identifikation. I folkomröstningen om EU tillkom även känslomässiga inslag.
I reda siffror röstade 56 procent av nordirländarna för att stanna i EU. En knapp majoritet av dem som definierar sig som unionister röstade för utträde, medan en klar majoritet av republikanerna sa nej till Brexit.
Röstade folk mot bättre vetande? Många raljerar nu över att bönder som åtnjuter gott om jordbruksstöd från EU inte visste vad de gjorde när de röstade för att lämna. Owen Reidy tillägger att de förutom att missa stödet även kan drabbas av tullavgifter på sina produkter.
Men gjort är gjort och i stället framhåller han en annan tänkvärd slutsats:
– Jag tror inte att Brexit kan stoppas, men i hela landet var det 48 procent som röstade emot. Det måste man också ta hänsyn till. Vid ett så jämnt resultat är det irrationellt att genomföra en hård Brexit. Det var inte vad regeringen fick mandat att göra.
Om detta trots allt blir resultatet av förhandlingarna mellan Storbritannien och EU rycker ett annat dramatiskt scenario närmare. I kölvattnet av Theresa Mays hårda tongångar har allt fler börjat tala om en återförening av Irland och Nordirland.
Fredsavtalet från 1998 ger alla som bor på Nordirland rätt att välja medborgarskap – eller att ha både irländskt och brittiskt pass. Efter Brexit har många nordirländare valt irländskt medborgarskap.
Och inte bara det. Fredsavtalet ger också Nordirlands befolkning rätt att hålla folkomröstning om att ansluta sig till Irland. Länge har unionisterna haft egen majoritet i det nordirländska parlamentet, men efter senaste valet är det inte så längre, så det är långt ifrån givet hur en sådan omröstning skulle sluta.
Irlands premiärminister Enda Kenny har inför Brexitförhandlingarna meddelat att han vill ha med en klausul om att Nordirland automatiskt ska få vara med i EU om landet återförenas med Irland. Och ledaren för det största oppositionspartiet Fianna Fáil har lanserat ett tolvpunktsprogram för att förbereda en återförening.
En som har valt sida är James Higgins som arbetar som kommunikatör på EU:s arbetslivsbyrå Eurofound utanför Dublin. Han är född i den lilla staden Downpatrick mellan Belfast och gränsen och har sina föräldrar kvar där. Själv bestämde han sig tidigt för irländskt medborgarskap.
– Jag har egentligen aldrig känt mig brittisk, men mina föräldrar bor kvar i Downpatrick och jag vill kunna besöka dem utan problem så nu måste jag kanske skaffa ett brittiskt pass också. Men min fru är svenska och skulle få det svårare. Hon skulle känna sig som en främling där, men det gör hon inte här i Dublin. Jag märker att allt fler har börjat ogilla att bli associerade med Storbritannien, människor som är för Europa och som vill känna sig som européer, säger han.
James Higgins skulle inte ha något emot att Nordirland på sikt återförenas med Irland, men poängterar som många andra att det viktigaste är att inte freden undermineras.
Återförening eller ej – Brexit kommer förstås att få långtgående effekter även för den irländska republiken.
– Irland är det land som kommer att drabbas värst av Brexit, möjligen till och med värre än Storbritannien, säger Sveriges ambassadör Anna Brandt.
Hon får medhåll av Dan O´Brien, chefsekonom på Irlands ledande internationella tankesmedja iiea. När vi träffas i hans hem i södra Dublin pepprar han oss med siffror om vilken viktig handelspartner Storbritannien är för Irland och hur ödesdigert det skulle bli för såväl export och import som investeringar och jobb om britterna lämnar EU.
– Detta är en strategisk mardröm för Irland. Att som ett litet land ha haft vår största handelspartner inlåst i ett europeiskt regelverk har varit en stor fördel för oss. Nu väntar med säkerhet nya hinder som kommer att minska handeln. Var det landar går inte att säga, men en minskning med 20 procent räcker för att skapa recession här. Och då talar jag bara om handeln, inte om hur investeringarna påverkas. Företag här kan välja att flytta till Storbritannien för att hamna innanför barriären, säger Dan O´Brien.
Han tror också att det omvända kan hända, att företag flyttar hit för att vara kvar i EU:s inre marknad.
– Jo, det är »uppsidan« av det här, men det räcker inte alls för att väga upp de negativa effekterna.
Att chefsekonomen ser Brexit som ett massivt ekonomiskt hot mot Irland råder det inget tvivel om. Han varnar också för de politiska effekterna, men ser inte ett återförenat Irland som särskilt sannolikt – i alla fall inte på kort sikt. Det kan bli så på längre sikt, men först sedan United Kingdom fallit i bitar.
– Det finns en signifikant risk att Skottland går sin egen väg. Det kommer att smitta av sig på Nordirland. Men det kan också bli så att folk i England tröttnar på att stödja Nordirland med miljarder pund varje år och säger let them go.
Därmed inte sagt att Irland skulle stå där och ta emot med öppna armar.
– United Kingdom har 65 miljoner invånare, Irland har 4,7. Det skulle inte vara möjligt att snabbt ta över de stora subventioner som Nordirland (med 1,8 miljoner invånare) får från London. Följden skulle bli massiva åtstramningar.
Enligt Dan O´Brien är det enormt mycket som står på spel.
– Mycket kan hända. Det var ingen som väntade sig att kommunismen skulle falla, men det gjorde den. I ett värsta scenario kan våldet bryta ut igen. Det är ofta vad som sker när gränser flyttas. Läget är djupt oroande, säger han.
Text: Bengt Rolfer, frilansjournalist
