För ett politiskt parti som vill vinna brett stöd bland väljarna finns det ett mycket enkelt generalrecept. För det första måste man ha en politik som tilltalar folkflertalet. För det andra måste man vinna makten över den så kallade ”dagordningen”.
Socialdemokraterna är ofta bra på det första, men har under de senaste 30-40 åren varit kassa på det andra.
Någon, jag tror det var Lars Engqvist, skrev redan i början av 80-talet att det var högern som formulerade den tidens framtidsfrågor, och därför kunde man sedan vinna mycket av debatten under 80-talet.
I dag, när den nyliberala eran går mot sitt slut, inte i praktisk politik kanske, men problemformuleringsmakten har definitivt glidit dem ur händerna, är det inte Socialdemokratin som gynnas av detta.
Som i valen förra året. I EU-valet ville Socialdemokratin prata om det nyliberala Europa. Om sociala nedskärningar och ekonomisk åtstramning som slår mot välfärden. Om arbetslöshet.
I valet i september ville man prata om ungefär samma sak, fast på nationell nivå. Hur åtta år av allianspolitik skapat nya klyftor i Sverige. Hur ”något håller på att gå sönder”.
Det var knappast detta valrörelserna kom att handla om. I alla fall inte i någon direkt mening.
Det finns förstås många olika sätt att mäta vad som är dagordningen i det politiska samtalet. Vad handlar nyhetsrapporteringen om? Hur ofta nämns en viss fråga vid människors samtal i vardagen? Vad säger människor på sociala medier?
Alla de här faktorerna brukar samverka, och medieforskarna vid Mittuniversitetet i Sundsvall har tagit fram en bild som speglar valåret. De har studerat vilka nyheter som delades mest i sociala medier under våren 2014 och av dessa resultat skapat ett så kallat ordmoln.
Det ser ut så här:
Som ni kan se dominerar nyheter om Sverigedemokraterna på ett närmast löjligt tydligt sätt. Därutöver rasism, nazism, genus, sexövergrepp och hälsa. Ingenstans hittar man i någon direkt mening de frågor som lyftes fram av Socialdemokraterna eller resten av det statsvetarna brukar kallar för industrisamhällesvänstern. Däremot många frågor där en mer postindustriell vänster gärna är inne och debatterar.
Bilden bekräftar intrycket att debatten under valåret 2014 rörde sig längs en politisk konfliktlinje där en auktoritär, konservativ höger stod mot en frihetlig, identitetspolitiskt inriktad vänster. I EU-valet gynnades båda polerna längs den axeln. I riksdagsvalet gynnade det nästan bara Sverigedemokraterna.
I dag står vi inför ett läge där just detta parti ännu tydligare sitter i förarsätet. Vem bestämde annars att hela det svenska politiska samtalet vintern 2015 skulle handla om migration och integration? Vem såg till att frågor om ekonomisk ojämlikhet och rättvisa åter skjöts åt sidan?
Antagligen är svaret att det är en kombination av att människor upplever verkliga problem med integrationen, och att SD satt sig, eller satts, i det mediala fokuset.
I dag måste alla partier som vill vara relevanta ge sig in i den debatten. Inte för att köpa SD:s argument eller ens världsbild, men för att verka relevanta för de samhällsproblem människor upplever i sin vardag.
För socialdemokratins del innebär det att vara mer offensiv i en rad frågor längs den ”postindustriella” politiska axeln. Men det innebär också att partistrategerna måste ta sig en rejäl funderare på hur man på nytt ska kunna bli det parti som faktiskt på egen hand sätter dagordningen för det politiska samtalet.
Jesper Bengtsson, chef Tankesmedjan Tiden
