Sedan frigörelsen från Sovjet har vänstern suttit vid makten i Litauen under större delen av tiden – men utan att föra vänsterpolitik. Ännu saknar landet progressiva skatter trots att klyftorna tillhör de största i Europa.
I år har det gått 25 år sedan Litauen på nytt blev självständigt. Självständigheten innebar också att det förbjudna socialdemokratiska partiet kunde återuppstå. Men det parti som satt vid regeringsmakten ett par år i 1920-talets Litauen hade inte en chans efter kommunismens kollaps. Partiet förde därför en tynande tillvaro under de ekonomiskt hårda åren på 1990-talet när landet skulle byggas upp igen.
På den tiden fanns emellertid ett annat parti med vänsterklingande namn – Litauens demokratiska arbetareparti – som styrde landet i flera år. Det var det reformerade kommunistpartiet, som var populärt i stora väljargrupper tack vare dess roll under den sjungande revolutionen.
Litauen skilde sig från sina baltiska grannar i så motto att självständighetsrörelsen också drevs av kommunistpartiet, som i ett tidigt skede bröt med Moskva och kämpade tillsammans med dissidenterna.
Därmed hade partiet ett förtroendekapital när landet återigen kunde införa fria val. Och man hade Algirdas Brazauskas, den siste kommunistledaren och Litauens populäraste politiker i modern tid. Den bullrige och jovialiske Brazauskas blev en enande gestalt i en turbulent tid. Han besegrade frihetshjälten och den konservativa musikprofessorn Vytautas Landsbergis i det första presidentvalet och han återkom till makten som premiärminister 2001.
Men den politik han och partiet drev var definitivt inte vänster. I högtidstalen kunde vänsteridéer ventileras, i praktisk politik syntes inte mycket. Partiet var emellertid intresserat av att stärka sin demokratiska profil. Det fanns trots allt ett motstånd mot partiet bland potentiella väljare som stördes av de kommunistiska rötterna.
Samtidigt växte frustrationen inom det socialdemokratiska partiet vars kräftgång i opinionen fortsatte. 2001 blev äktenskapet mellan de båda partierna ett faktum. Lite av en win-win-situation: det reformerade kommunistpartiet fick en aura av historisk demokratisk legitimitet och socialdemokraterna kunde äntligen komma i närheten av maktens grytor.
Men det var inget lätt beslut för det lilla socialdemokratiska partiet, trots att det nya partiet tog dess namn.
Metallfackets Algirdas Sysas hade varit engagerad i partiet i flera år när beslutet togs:
– Vi förstod att det skulle bli svårt att driva våra frågor. Men vad hade vi för alternativ? Nu har vi i alla fall ett starkt socialdemokratiskt parti i Litauen, något som helt saknas i våra grannländer Lettland och Polen.
Själv har han nått höga positioner, är i dag vice ordförande i partiet och vice talman i parlamentet. För ett par månader sedan lade han på nytt en motion om att införa progressiv beskattning i Litauen. Han minns inte för vilken gång i ordningen. Men han blev nedröstad, inte bara av oppositionen utan också av sitt eget regeringsparti.
– Jag har kämpat för progressiv skatt i 20 år. Men det har inte gått så bra.
Det reformerade kommunistpartiet och det sammanslagna socialdemokratiska partiet har suttit vid makten i mer än hälften av de 25 år som gått. Ändå har landet kvar en platt skatt på 15 procent och de högsta inkomstklyftorna i eu.
Algirdas Sysas ler när frågan kommer på tal.
– Jag tillhör de politiker och fackligt aktiva som tillbringade mycket tid på utbildningar och möten i Sverige och andra nordiska länder under 1990-talet. Man kanske kan säga att jag blev infekterad av det skandinaviska välfärdsviruset. De flesta av mina partikamrater är ännu inte smittade.
Den förre premiärministern Gediminas Kirkilas röstade nej till Sysas förslag. Varför?
– Partiet vill ha progressiv beskattning, men den modell som föreslogs hade för lågt tak, många medelinkomsttagare skulle ha drabbats, säger Kirkilas.
Att skatten inte införts, trots att det utlovas i partiprogrammet, tycker han själv är svårt att förklara.
– Vi behöver nog mer tid för att övertyga alla i partiet. Och nu är vi i en koalition med två populistiska partier som är svåra att samarbeta med. Men sedan vi kom tillbaka till makten 2012 har vi både höjt minimilönen och taket för att betala inkomstskatt. Det är åtminstone steg i progressiv riktning.
På senare år talar Litauens politiker alltmer om att skapa någon form av nordiskt välfärdssamhälle. Men i praktisk politik syns inte mycket.
– Våra sociala problem är omfattande, säger Algirdas Sysas. Vi har ovanligt många dödsfall till följd av våld i utsatta familjer, ändå ökar vi inte stödet till socialarbetare. Vi hade fria skolluncher, men de togs bort och nu äter ungar från fattiga familjer sämre igen. Våra lågavlönade tjänar så lite att många väljer att utvandra för att klara familjens ekonomi. Vi talar om att införa nordisk välfärd, men vi är inte beredda att betala vad det kostar.
Jämlikhet är inget omhuldat begrepp i Litauen, det för tankarna till det ”jämlika” Sovjetunionen då människor utanför partiapparaten var jämlikt fattiga. Efter alla år under kommunistiskt styre och med torftig materiell standard, är flertalet litauer mer intresserade av att kunna tjäna snabba pengar än att fördela resurserna bättre i samhället. En mer solidarisk skattepolitik skulle innebära färre röster.
Algirdas Sysas köper inte helt den förklaringen. Han lyfter fram ett krassare motiv:
– Många av mina partivänner i parlamentet har höga inkomster och stora privata egendomar. De vill inte själva drabbas av högre skatter.
Ytterligare argument mot progressiva inkomstskatter har varit landets behov av att bygga upp en privat kapitalbas och en rädsla för att den relativt höga tillväxten ska bromsas. Däremot är de flesta överens om att det krävs en breddning av skattebasen. Den stora utvandringen och den åldrande befolkningen gör det nödvändigt att öka skatteintäkterna. Utländska ekonomiska experter stämmer in i kören som vill se både fastighetskatt, kapitalskatt och fordonsskatt – något som helt saknas i Litauen.
Att litauer vänder sig mot högre skatter kan också förklaras av en bristande tilltro till staten, också detta ett arv från Sovjettiden. Dels tror de inte att staten kommer att lyckas driva in ett ökat skatteuttag, en högst relevant oro med tanke på den stora svarta ekonomin (skatteindrivningen har dock förbättrats på senare tid). Dels litar de inte på att staten och kommunerna kommer att använda pengarna på ett förnuftigt sätt.
En rad kommunpolitiker, varav flera socialdemokratiska, har nyligen ertappats för både korruption och uppenbar svågerpolitik. En som kämpar mot detta beteende inom partiet är Arkadijus Vinokuras, artist och författare, som sitter i den etiska kommittén.
– Jag sa till de andra att borgmästarna borde komma till kommittén och förklara sig, berättar han. Då blev det alldeles tyst i rummet. Sedan sa en av dem: »Är du inte klok Arkadijus! Vi har ju val till hösten, vi skulle förlora massor av röster om vi skyltar med detta.« Jag tror tvärtom att folk skulle uppskatta om vi gör något åt problemen.
Arkadijus Vinokuras har under långa perioder bott i Sverige, där han påverkats på ett annat område där Litauens socialdemokrater skiljer sig från systerpartierna i Västeuropa: synen på sexuella minoriteter. Ja, i partiprogrammet slår man fast deras rättigheter, men det fåtal ledamöter som exempelvis propagerar för en partnerskapslag röstas ner av sina partikamrater.
– Vi kan inte nöja oss med att säga att tiden inte är mogen än, vi måste ta kommandot i den här frågan, säger Vinokuras.
De sexuella minoriteternas utsatthet i Litauen beror på den förödande mixen av en kvardröjande homofobi från Sovjettiden och konservativa katolska värderingar. Men HBQT-frågorna vinner terräng, även om det går långsamt. Till sommaren ordnas Baltic Pride i Vilnius. Den här gången, till skillnad från 2013 eller ännu värre 2010, blir det inga problem med tillstånden för paraden.
– Jag brukar skämta att man behöver mikroskop för att finna drag av solidaritet i vårt land, säger Algirdas Sysas. Men det går ändå åt rätt håll. Vid nyår infördes till exempel en lag som förbjuder försäljning av sprit på bensinmackar. Det är ett litet tecken på att vi trots allt bryr oss om de som har det allra svårast.
Påhl Ruin, är frilansjournalist
