Grunden för hur den svenska arbetsmarknaden är organiserad håller på att upplösas. Och det är inte en eller två förändringar vi talar om, utan rader av förändringar och en smygande förskjutning av synen på förhållandet mellan anställda och arbetsgivare. Det skriver Ingvar Persson, i en text om älgjakt och de nya klyftor som rivs upp på svensk arbetsmarknad.
När älgjaktslaget som vanligt samlas i kurvan vid Dammsjön den andra måndagen i oktober går dagsljuset bara att ana. Få tillfällen är så murriga som en tidig oktobermorgon innan klockan ställts om till vintertid. Det ligger en dämpad förväntan i den fuktiga luften. Inte uppspelt, om vi bortser från jämthunden, snarare samlad och fokuserad. Vapnen är inskjutna, passen röjda och kaffet packat.
Hunden oräknad är vi nio som samlas den här morgonen, bara män. Alla bor på eller kring den mark vi jagar. De flesta är uppväxta här.
Tre arbetar på ABB:s verkstadsgolv, en är försäljningschef, en arbetar med mottagningen av flyktingbarn åt kommunen. En av jägarna kör lastbil och en annan grävmaskin. En är formellt pensionär, men tar fortfarande uppdrag som konsult och tvistlösare.
Och så är det jag, journalisten.
Det är kanske inte ett typiskt jaktlag i en tid när jakt blivit teveunderhållning, nästan trendigt, och när jämställdheten långsamt når in i jägar-kåren. Kanske är det ändå precis den här sammansättningen vi traditionellt väntar oss den första älgjaktsdagen.
Det är klart att jägarna i södra Dalarna skulle kunna beskrivas som förlorare, som representanter för en utdaterad manlighetsnorm. Här är frågan om vargen, bensinpriserna och rätten att köra snöskoter viktigare än bostadsbubblan i storstäderna, hur töntigt det än kan låta på en redaktion i Stockholm.
Men det går också att beskriva medlemmarna i jaktlaget som vinnare. Av de nio jägarna som samlas på morgonen är det nämligen sju som kunnat ta semester från en fast anställning. En är som sagt pensionär och den siste klassisk småföretagare.
Det är traditionellt, men knappast längre typiskt.
Själva anställningsinstitutet – grunden för hur den svenska arbetsmarknaden är organiserad – håller på att upplösas. Och det är inte en eller två förändringar vi talar om, utan rader av förändringar och en smygande förskjutning av synen på förhållandet mellan anställda och arbetsgivare.
Det är en generationsklyfta och en klyfta mellan olika etniska grupper. Men först och främst är det en klyfta mellan en grupp, som fortfarande finns på en arbetsmarknad och som ser ut som vi vant oss vid att den ska se ut, och allt fler som tvingas klara sig i ett helt annat landskap.
Var och en har förändringarna diskuterats. Den växande andelen otrygga och tillfälliga anställningar för unga, osäkerheten i samband med offentliga upphandlingar, verksamhet som läggs ut på entreprenad och bemanningsbranschens växande roll, inte minst inom industrin. Dessutom har vi fenomen som falska egenföretagare och – naturligtvis – hela frågan om utländska och utstationerade arbetstagare.
Då och då har facken gjort anställningsvillkoren till en stridsfråga, som i byggfackens kamp mot Lex Laval, industrifackens försök att reglera bemanningsbranschen 2006, byggfackens kamp mot de långa entreprenörskedjorna och Kommunals busstrejk 2013.
Också konflikter för kollektivavtal, som till exempel strejken mot call-centerföretaget focus CRS i Fränsta, handlar förstås ytterst om anständiga anställningsvillkor.
Oftast har det handlat om att grupper av löntagare ser hur anställningsvillkor de vant sig vid riskerar att försämras eller urholkas. En klassisk utgångspunkt för konflikter på arbetsmarknaden.
Ibland har frågorna också kommit upp i den politiska debatten, inte minst när det gäller tolkningen av utstationeringsdirektivet och Lavaldomen.
Ibland, som efter publiceringen av Guy Standings bok om Prekariatet på svenska eller efter antologin Skitliv, har det dessutom flammat upp en diskussion om hur arbetsmarknaden håller på att förändras.
Men det tillhör undantagen.
Den stora frågan om vad alla dessa förändringar tillsammans kommer att göra med vår syn på samhället och arbetet är märkligt frånvarande i samhällsdebatten.
Det borde den inte vara. Själva anställningsförhållandet, det fasta jobbet, är ju grunden för alla de system som upprättats för att trygga människors rätt i förhållande till den som köper deras arbete. Det utgör basen för facklig organisering och kollektivavtal, är utgångspunkten för arbetsmiljölagstiftning och arbetstidsregler och utgör hörnpelaren i trygghetssystemen.
Om fasta anställningar hos en långsiktig arbetsgivare inte längre är den självklara ramen för att organisera arbetet i vårt samhälle är det mycket som hamnar i ett annat ljus, och för väldigt stora grupper är det precis det som hänt de senaste åren.
Det är antagligen en av de största samhällsförändringarna vi kommer att uppleva. Det har redan påverkat styrkeförhållandet mellan arbete och kapital, och ändå har vi antagligen bara sett början av utvecklingen.
Ändå pågår samhällsdebatten oftast som om allt fortfarande är precis som vanligt. Parterna på arbetsmarknaden fortsätter att ställa sina krav i avtalsrörelsen, de politiska partierna grälar om verkliga eller inbillade problem med lagstiftningen och nationalekonomerna tjatar vidare om behovet av större lönespridning och ännu mer ”flexibilitet”.
För arbetarrörelsen, både den fackliga och den politiska, är villkoren på den nya arbetsmarknaden en ödesfråga. Här avgörs nämligen inte bara trovärdigheten i välfärdssamhällets utfästelser utan också vad det fackliga löftet egentligen är värt. Och varken politiken eller de fackliga organisationerna har redskapen för att på allvar greppa om hela den komplexa förändring som arbetsmarknaden genomgår.
Det är en klassisk uppgift för verklig facklig-politisk samverkan som kommer att kräva både försvar av traditionella värden och nytänkande.
Så skulle det förstås inte formuleras kring lägerelden under pausen i älgjakten. Men frågorna finns där. Även en mycket traditionell grupp jägare märker när marken skälver.
Text: Ingvar Persson är ledarskribent, Aftonbladet
