Ett postkontor blev centrum för irländarnas påskuppror 1916. Byggnaden står kvar, som en symbol för den gnista som tände kampen för ett fritt Irland. Kristin Linderoth och Filip Roslund har besökt platsen, och berättar om våld och förtryck, och dessutom en svensk och en finländsk sjöman.
I den pampiga byggnad som inhyser General Post Office (GPO) gör tusentals Dublinbor sina dagliga postärenden. Turister köper frimärken och skickar vykort med gemytliga fårmotiv. Utanför på O´Connell Street är trafiken tät, och människor rör sig mellan butiker och snabbmatsrestauranger. Vid en snabb anblick skulle man inte kunna tro att en nation föddes här. Men i ett av de stora fönstren ut mot gatan berättar en staty att det var precis framför byggnaden som republiken Irland utropades påsken 1916.
Även då var det till GPO Dublinborna gick för att skicka och ta emot brev. Kontoret var dessutom kommunikationsnavet för det flera hundra år långa brittiska styret på Irland. Från 1600-talet intensifierades koloniseringen genom jordkonfiskationer, och att engelska och skotska protestanter uppmanades att bosätta sig på ön. Den katolska befolkningen var bland de fattigaste i Europa, saknade politiska rättigheter och förnekades sin kultur. I skolorna förbjöds barnen att prata iriska. Efter nära ett sekel av organiserad självständighetskamp tvingades den brittiska regeringen 1912 att gå med på irländskt självstyre inom ramen för imperiet. Den protestantiska befolkningen rasade, vilket fick regeringen i London att dra ut på arbetet. Med första världskrigets utbrott lades planerna på is. Uteblivet självstyre, fattigdom och rädsla för att behöva delta i det brutala kriget ökade stödet för kravet på ett fritt Irland.
Vid lunchtid på annandag påsk, den 24 april 1916, marscherade beväpnade rebeller från flera självständighetsorganisationer upp längs O’Connell Street för att ta gpo i besittning. Därmed hade det som kommit att kallas påskupproret inletts. En timme senare stegade läraren Padraig Pearse ut på trappan för att läsa upp tillkännagivandet av republiken Irlands bildande, en republik i vilken han utsetts till provisorisk president. På taket hissades den irländska trikoloren och en grön flagga med texten »Irish Republic«. Den progressiva självständighetsförklaringen utgör den enskilt viktigaste symbolen för den irländska frihetskampen. Den undertecknades av Pearse och de sex övriga ledarna för påskupproret, som i dag är nationalhjältar. Texten fastslog jämlikhet mellan könen och lika rösträtt, liksom religionsfrihet, lika rättigheter för alla medborgare och irländarnas rätt till sitt eget land.
Sex garnisoner upprättades i staden, men GPO blev högkvarter för upproret. Befälet fördes av James Connolly, socialistisk fackföreningsledare och grundare av irländska Labour. Till sin bataljon välkomnade han bland annat en svensk och en finländsk sjöman. På knackig engelska hade de uttryckt sin vilja att slåss mot England, som var allierat med det Ryssland som ockuperade Finland. De fick var sitt gevär och placerades i ett fönster för att delta i försvaret av byggnaden. Efter att oavsiktligt ha skjutit ett skott i taket omplacerades finländaren till granattillverkningen i köket. En av kvinnorna i bataljonen var Winnie Carney, fackföreningskämpe och sekreterare till James Connolly, som kom utrustad med en skrivmaskin och en revolver. Sammanlagt var 56 kvinnor och 416 män stationerade på GPO.
Fler brittiska soldater skickades efter hand till Dublin och striderna blev allt intensivare. Connolly skadades svårt av en kula, men fortsatte trots det att föra befäl från sin bår. På torsdagen den 27 april satte brittiska granater byggnaden i brand, och rebellerna tvingades på fredagen lämna sitt högkvarter. Under intensiv beskjutning lyckades de barrikadera sig i några hus på den närliggande Moore Street. Därifrån kunde de se taket till det brinnande GPO kollapsa.
Att upproret skulle slås ner hade ledarna räknat med från början. Syftet var framförallt att få kolonialmakten att visa sitt rätta ansikte, och tända en gnista hos den kuvade katolska befolkningen. Men att den brittiska armén var beredd att bomba sönder Dublins stadskärna hade de inte kunnat föreställa sig. För att undvika fler civila offer kapitulerade man natten till den 29 april. Inom loppet av två veckor hade samtliga ledare avrättats, och tusentals irländare internerades. Repressionen som följde påskupproret väckte en enorm folklig ilska. Gnistan hade tänts, och 1922 togs det första steget mot självständighet genom bildandet av Fristaten Irland. Pearse, Connolly och de andra uppnådde alltså mer än vad det framstod som i maj 1916.
GPO, som efter återuppbyggnad öppnades igen 1929, är precis som många andra platser i Dublin både vardagligt konkret och högtidligt symboliskt, både nutid och historia. När hundraårsminnet av påskupproret högtidlighölls stod byggnaden i centrum för kampen om vem som egentligen för rebellernas arv vidare. På påskdagen hölls en officiell ceremoni vid ett avspärrat GPO, för ett fåtal exklusivt inbjudna. På den verkliga 100-årsdagen ordnande Sinn Fein ett öppet firande för alla på samma plats, där de anklagade staten för elitism och för att avpolitisera påskupproret. Jubileets laddning beror på att kampen för ett enat Irland fortfarande pågår. Historien är inte avslutad, och det har därför inte funnits någon tidpunkt då det gått att hägna in GPO och börja ta inträde.
Kristin Linderoth, doktorand i genusvetenskap och redaktionsmedlem i Tiden
Filip Roslund, är miljövetare och före detta ordförande för SSU Skåne
