Ni ska se att jag har rätt påminner oss om att det finns politiska alternativ, och att om man ska förändra något måste man vara många. Kristin Linderoth skriver om en film som överraskar.
Det var så tydligt med de reformer som gjordes. Att vi alla var värda nåt, mer än bara en jävla billig arbetskraft.
Kommunalaren Magnus Lunell rattar vant bussen genom Stockholm. Samtidigt agiterar han oavbrutet om det välfärdssamhälle han växte upp i, och det nya Sverge han möter som fackligt förtroendevald under alliansregeringens andra mandatperiod. Ett Sverige i snabb förändring, präglat av privatiseringar, ökande ohälsa och sjunkande medlemsantal i de fackliga organisationerna. Vartenda ord väger tungt av övertygelse, brinner av uppbragdhet.
Jag är först lite rädd för att Ni ska se att jag har rätt är ytterligare en gestaltning av den visserligen berättigade men inte alltid så produktiva sorgen över ett förlorat folkhemsprojekt. Men efterhand förstår jag att så inte är fallet. Här är det kampen som står i fokus. Både i ord och i handling.
Filmaren Saga Gärde har följt Magnus inte bara under hans arbetspass som busschaufför, utan också på facklig-politisk aftonskola, hemma med familjen, i förstamajtåget och, framför allt, i det dagliga slitsamma fackliga arbetet. Här finns inga dokumentära tillbakablickar på materiella framsteg, pampiga massmöten eller folkhemsidyllens välmående arbetarfamiljer på utflykt. I stället kontrasteras då mot nu genom en ganska osentimental berättelse om uppväxten i Skärholmen på 70-talet. Inget paradis, men en förort i ett land där arbetarklassen under lång tid fått det bättre. Där självkänsla och framtidstro inte var förbehållet eliten.
Intimt förknippad med svunna epokers kulturella uttryck uppfattas kampen för socialism ofta som tillhörande det förflutna. Men när vi inte distraheras av dåtidens visuella attribut blir det lättare att uppfatta kärnan i arbetarrörelsens samhällsbygge: människovärdet omsatt i politiska reformer. I Ni ska se att jag har rätt är det snarare högerns projekt som framstår som bakåtsträvande.
»Hallå! Vi har varit där förut. Det är det gamla. Det var den skiten vi lämnade och gick in i det moderna!« utropar Magnus, apropå den alltmer uppluckrade och sekelskiftesliknande arbetsmarknaden. Mantrat att han faktiskt har upplevt ett annat Sverige blir ett svar på samtidens förnekelse av politiska alternativ, snarare än att stanna vid nostalgi. Det är som om Magnus vill övertyga oss som inte själva var med. Vi som har växt upp med budskapet att ett samhälle som utgår från människors behov är en budgetteknisk omöjlighet.
En av filmens nyckelscener är när Magnus berättar om Bengt Göransson och checklistan som ska ha använts i regeringen på hans tid. På den stod frihet, jämlikhet, solidaritet. När ett förslag kom upp kollades det av mot listan. Gynnar det här friheten? Gynnar det här jämlikheten? Gynnar det solidariteten? Kunde man svara ja på alla tre frågorna var det en bra reform. Nu
är det högerns checklista som styr politiken, menar Magnus. Genom skattesänkningar, ökade inkomstskillnader och attacker på fackföreningsrörelsen vill de slå sönder solidariteten och därmed kratta manegen för den totala nedmonteringen av välfärdssamhället. »Börja titta på det som händer med de ögonen, så ska ni se att jag har rätt«, slår han fast.
Reflektionerna om Alliansens pågående samhällsomdaning känns som en hälsning från oss själva, när utgångspunkten fortfarande var Sverige innan 2006. När vi trodde att vi skulle ta tillbaka allt efter nästa val. Nu framstår det som avlägset. Men Magnus och alla vi andra hade ju rätt när vi förutspådde vad som skulle bli resultatet av åtta år med Reinfeldt. Vänstern har alltid haft rätt – om eu, friskolorna, rutavdraget, sjukförsäkringen, apoteksmonopolet, privatiseringarna – listan är oändlig. Men det räcker uppenbarligen inte att ha rätt, vilket är en högaktuell poäng när en viss ståndpunkt i debatten plötsligt tycks viktigare än kollektiv handling. Om det är någonting filmen påminner oss om är det nämligen att om man ska förändra något måste man vara många som agerar samtidigt.
I Ni ska se att jag har rätt har Saga Gärde valt att skildra fackligt arbete så som det ser ut i dag. Det är kamp som saknar glamour, som inte diskuteras på kultursidorna och som när den väl adresseras ofta beskrivs som gubbig och gammaldags. Men den är ständigt pågående och ofrånkomligen den mest inkluderande, eftersom det inte finns något annat inträdeskrav än att man är beroende av lönearbete. Gärde låter också publiken sympatisera med något i media så sällsynt som en vanlig människa som pratar om socialism som den naturligaste sak i världen. I en tid när arbetarklassen antingen skildras som tillbakapressad och uppgiven, eller som de som bara handlar billigt på varuhus och beter sig lustigt på campingsemestern, gör det faktiskt filmen smått unik.
Kristin Linderoth, ingår i Tidens redaktionskommitté och skriver på en avhandling om Kommunalstrejken 2003
Information om kommande visningar finns på www.niskase.se. Filmen går också att hyra från www.triart.se för 29 kronor.
