Uppfattningen att framtiden i sig löser problem, att tiden föder bättre tankar, är inte bara livsfarlig. Den är motsatsen till socialdemokrati, skriver Samuel Guron i en reflektion kring Trumps seger och debatten om socialdemokratins framtid.
2016 blev året då känslan gjorde comeback i politikens finrum. Du kan gå till dig själv, vad tar du med dig från 2016? SCB:s sysselsättningsstatistik eller en klump i magen?
Storbritanniens kommande utträde ur EU och Trumps valseger är de viktigaste politiska händelserna för Sverige 2016.
Frågan vi socialdemokrater bör ställa oss nu är vad vi kan lära. Tyvärr har vi redan börjat springa till våra gamla vanliga ideologiska hörn, istället för att försöka ta tempen på tidsandan. Men det räcker inte att i efterhand gå in och trycka gilla på Bernie Sanders Facebooksida och sedan checka ut från eftervalsdebatten. Historien om 2016 handlar inte främst om höger och vänster. Det är en historia om nödvändigheten att vara i takt med tiden. Socialdemokratin måste göra en ansats att förstå sin samtid, innan det är försent.
Det är inte konstigt att Clinton förlorade. Lanserar man en kandidat som redan bott i Vita Huset i åtta år (och under 90-talet då grunden för dagens missnöje lades) har man inte förstått vad 2016 handlar om. Människor runtom i Europa och USA är livrädda. Clinton svarade med att resa runt och hålla tal om att alla unga tjejer i USA ska kunna bli presidenter. Men sedan jag föddes mitt i den svenska nittiotalskrisen har världens ekonomiska och teknologiska globalisering stormat fram.
Min grundhållning är att globaliseringen är sund, men att villkoren inte diskuterats ordentligt.
Många människor söker ett sammanhang, och då kan högerpopulister formulera en berättelse. Le Pen kan sin samtid, hon pratar inte om att hon vill bli landets första kvinnliga president. Hon pratar om sin tid, om oro och om längtan. Hon pratar om människors känslor, hon surfar fram på den 2016-våg som dränkte Clinton.
Presidentvalet i Frankrike blir ett av de obehagligt spännande val som följer nästa år. 2018 är det dags för Sverige. Politik är i mångt och mycket en kamp om framtiden, men svensk socialdemokrati är i dag bättre på att säga sig vara ett framtidsparti än att agera som ett. Länge har socialdemokratins ledord varit ”rationell” och ”framtidsinriktad”. (Möjligen kvalar jämlikhet in på bronsplatsen).
Men hur ska vi prata om framtiden? Kanske har vi tappat känslans och traditionens betydelse i det samhälle som präglats av den moderna globaliseringen det senaste kvartsseklet.
Ta bara fixeringen vid ”konkreta lösningar” som ständigt ska presenteras för väljarna i sann reinfeldtiansk anda. Men konkreta lösningar är inte till för att kommuniceras. De ska genomföras. Det väljarna förtjänar är en berättelse som utgår ifrån deras problem, det som Obama och Trump lyckades med. (Människor som upprörs över likställandet får nog inse att det är de två som vunnit de senaste amerikanska presidentvalen.) De hade en berättelse om vad USA har varit, vad USA är, vad USA har potential att bli. Att Obama gick till val på hopp är vi alla överens om.
Men nu är det dags att förstå att Trump också gick till val på just hopp. Visionen om ett land som vi ska bygga upp tillsammans igen. Att jag i Obama ser min tonårsidol och i Trump en rasistisk lögnare är ovidkommande. De förstod tidsandans sanna innebörd.
Frustrationen över de senaste decennierna är så stark att den bryter igenom asfalt. Kommunikativa ledare som ser historia, nutid och framtid samtidigt (utan att ordet framtid behöver forceras fram i varje debattartikel) lyckas. Då kommer den moderna folkrörelsen att skapa sig själv. Då behöver den inte krystas fram per mail, som endast har en respiratoreffekt.
Det är inte konstigt att vi hamnat där vi är. Framtidstron är en del av den liberala epoken 1989-2016, ett ofrånkomligt arv. Men uppfattningen att framtiden i sig löser problem, att tiden föder bättre tankar, är inte bara livsfarlig. Den är motsatsen till socialdemokrati. Socialdemokratins historiska utgångspunkt har ju alltid varit att det är politisk kamp som löser samhällsproblem. Nu har vi nått en punkt där vår konstlade framtidstro är på astronomiskt avstånd från valmanskåren.
Frågan är hur länge vi kan hamra i våra barn att det inte var bättre förr, när de sitter uppe och ser Aktuellt varje kväll. Hans Rosling har rätt, men vi kan inte tvinga människor att känna att de får det bättre. Jimmie Åkessons sommartal den 27 augusti är det perfekta exemplet, där han sa: ”Arbetslösheten sjunker och tillväxten ökar, sysselsättningen ökar. Exporten ökar. Allt är på väg åt rätt håll. Allt är fantastiskt bra. Men känns det så? Det gör inte riktigt det va?”
Fakta hjälper inte längre, våra västerländska samhällen har dessutom utvecklat parallella informationskanaler, i vilka människor göder sin egen verklighetsbild. Enbart kunskap är inte lösningen. Det krävs en politisk attityd, som förmår utgå ifrån människors känslor, men som inte nödvändigtvis behöver bejaka deras lösningar.
Detta är en förvirrande debatt för många socialdemokrater, eftersom den inte handlar om en traditionell höger-vänsterkonflikt. Men politik har alltid varit att veta var man kommer ifrån, i vilken tid man lever och vart man är på väg. Den som förstår tidsandan och den historiska kontexten vinner val.
Det är inget fel på den socialdemokratiska ideologin, inte ens vår sakpolitik är det primära problemet. Men vi måste erkänna att det nu råder nya förutsättningar att vinna gehör för den.
Om du är en av dem som får en klump i magen när du summerar året, då är du inte ensam. Det är vår samtid. Låt oss börja med att förstå, fånga och famna tidsandan.
Det kommer göra vår socialdemokratiska kamp så mycket lättare att bedriva.
Samuel Guron