För två år sedan spreds bilden som en löpeld. Fotot på den syriska pojken Alan Kurdi, död vid Medelhavets strand. En våg av empati hos det svenska folket växte fram; manifestationer och konserter till stöd för människor på flykt, volontärer på T-centralen och flygbolag som ändrade sina bagageregler så att turistande svenskar kunde fylla sina resväskor med leksaker och förnödenheter.
Författarna Jasim Mohamed och Jan Henrik Swahn, sedan många år tillbaka säsongsbesökare på den grekiska ön Samos, återvände med insamlade pengar till stöd för de flyktingar som överlevt Medelhavets helvete och nått Europas kust. Deras upplevelse blev boken Marias taverna. En berättelse om hur ett lokalsamhälle i flyktingkrisens epicentrum reagerade och organiserades när den humanitära katastrofen knackade på dörren.
Författarna skriver om utvecklingen på Samos, och utgår ifrån stranden Roditses där Maria Makrogiannis turisttomma taverna blir en central plats för hjälparbetet på ön. Det är hos Maria möjligheten till ett mål mat finns, där finns ett golv att sova på och elektricitet att ladda mobiltelefonen med för att kunna kontakta närstående.
Boken rör många teman i en berättelse som vindlar fram och tillbaka mellan de två författarnas växelvisa avsnitt. Till exempel tar den upp hur flyktingarna påverkar det grekiska samhället. På Samos är mer än varannan vuxen arbetslös. Jasim Mohamed och Jan Henrik Swahn möter öbor som är rädda för förändring och oroliga för att turisterna ska sluta komma när flyktingarna blir allt fler. Finanskrisen och eu:s politik är för ogripbara, och flyktingtillströmningen en enkel syndabock.
Författarna berättar även om svårigheterna att organisera en volontärverksamhet. Hur de stora biståndsorganisationerna ibland kör över de mindre gräsrotsrörelserna. De som ofta var först på plats, som var flexibla och agerade utifrån de lokala och akuta behoven. De som sällan fick någon uppmärksamhet eller uppskattning. Jasim Mohamed och Jan Henrik Swahn beskriver svårigheten med att samla in pengar när medierapporteringen inte förmedlar verkligheten, eller inte förmedlar någonting alls. Och de berättar om känslan hos volontärerna, längtan efter att göra mer, och samtidigt veta att »tillräckligt« inte existerar. Jasim Mohamed skriver: »Det är en gåva//…//att få vara med om något så vackert under en samtidigt så fruktansvärd tid.«
Bokens styrka ligger just i att inifrån förmedla den personliga upplevelsen hos alla på plats, svagheten finns i berättarperspektivet. Att växla mellan de två författarnas olika upplevelser skapar emellanåt en viss otydlighet.
Framför allt handlar Marias taverna om medmänsklighet och solidaritet. Boken är också en påminnelse om att kriget i Syrien är långt ifrån slut. Även om rapporteringen om »Europas flyktingkris« tystnat anländer fortfarande gummibåtar överfyllda av utmattade människor med överlevnad i blicken. I Sverige har det breda stödet försvunnit, och empatin ersatts av »andrum« och ordning-och-reda-politik. Men reaktionerna från 2015 visar att ett humanistiskt Europa är möjligt. Ur det perspektivet är Marias taverna ett viktigt inlägg i diskussionen om flyktingmottagande och solidaritet. Jan Henrik Swahn skriver: »De syns inte längre. Men de finns. Och det kommer nya varje dag.«
Maja Stilling, utredare på Tankesmedjan Tiden
