Ett svenskt medlemskap i Nato skulle kunna användas av de hårdföra makthavarna i Moskva som argument för fortsatt rysk upprustning. Men Sverige behöver inte gå med i Nato, eftersom Nato av eget intresse vill bygga upp ett robust försvar av östersjöregionen tillsammans med Sverige. Sveriges säkerhet får inte heller reduceras till en försvarspolitisk fråga, skriver Krister Eduards, tidigare ambassadråd i Moskva.
Regeringens utredning om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten, Säkerhet i ny tid, presenterades offentligt den 9/9. Utredningen innehåller en rad relevanta, intressanta och genomtänkta iakttagelser och bedömningar, men avstår enligt sitt uppdrag från att rekommendera eller avråda från ett svenskt Natomedlemskap. Möjligen kan man säga att den går något längre i riktning mot ett medlemskapsförord än vad mandatet ser ut att begära.
Utredningens namn är dock något missvisande, eftersom den fokuserar på det försvarspolitiska området. Sveriges säkerhet påverkas i hög grad också av agerandet inom andra politikområden, inte minst utrikespolitik, inklusive utvecklings- och humanitärt bistånd, samt politik för handel och annat utbyte. Utredningens uppdrag har varit att »tydliggöra ett brett förhållningssätt till vår säkerhet«.
Det kan ligga en allvarlig risk i att begränsa det offentliga samtalet om Sveriges säkerhet till det försvarspolitiska området.
Under vintern och våren har det bedrivits en Natokampanj av ett tjugotal skribenter i pressen. Den har i många stycken präglats av ett försvarstänkande med sina rötter i nittonhundratalets kalla krig med fokus på blockbildning, upprustning och avskräckning. Till skillnad från detta baserar utredningen sina överväganden på aktuella iakttagelser av nu pågående processer på skilda plan. Inte minst belyses det försvarssamarbete med ett flertal Natomedlemmar och med Finland, som för närvarande är under utveckling.
En central slutsats i utredningen är att den »mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore av allt att döma att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs och att västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom sannolikt skulle öka«. Men utredningen jämför inte med vad den fortsatta utvecklingen och konsolideringen av det nu pågående bilaterala försvarssamarbetet kring Östersjön kan förväntas leda till.
Till den frågan hör hur det svenska agerandet kan förväntas påverka de ryska prioriteringarna. Utredningen har säkert rätt i bedömningen att ett svenskt Natomedlemskap både skulle utlösa en kris i de diplomatiska relationerna, och att den krisen skulle vara övergående. Men till bilden hör också att statsledningen i Moskva, som det finska Utrikespolitiska institutet visar i sin nyligen presenterade Rysslandsutredning, iscensätter en alltmer konfrontatorisk utrikespolitik, inte minst för att legitimera och mobilisera ett inre stöd för det egna maktinnehavet.
Därför skulle ett svenskt Natomedlemskap bakom det officiella ryska mullret sannolikt välkomnas av de mer hårdföra makthavarna – som en bekräftelse på tesen att omvärldens aggression mot Ryssland ökar – och ge dem ett argument för upprustning i Östersjöregionen, en upprustning som även utredningen anser ökar risken för att en konfliktsituation kan eskalera till krig. Ett svenskt Natomedlemskap kan alltså komma att både bidra till upprustning i regionen och stärka hökarnas position i Kreml.
Detta till skillnad från det pågående Östersjösamarbetet, som har en utpräglat defensiv profil och kan förenas med ett aktivt fredsfrämjande. Båda handlingslinjerna kan förväntas leda till att den »konfliktavhållande förmågan« ökar, om än på skilda sätt. De två
handlingslinjerna skulle kunna jämföras i ett bredare perspektiv av avspänning och avskräckning, av förtroende och tydlighet.
På goda grunder lyfter utredningen fram Gotlands roll i ett konfliktscenario. Det verkar råda enighet bland strategiska bedömare att Moskva redan i inledningen av en konflikt i förebyggande syfte skulle kunna försöka ockupera ön (vilket ju också skedde våren 1808). En blixtoperation skulle inte kunna förhindras, det lokala försvaret skulle slås ut och Sveriges Natopartners skulle inte hinna fram. Men vad som skulle hindra Sverige från att ännu tidigare tillåta sina Natopartners att likaså i förebyggande syfte kraftigt förstärka Gotlands försvar framgår inte av utredningen.
Vissa debattörer har redan tagit utredningen till intäkt för att kräva ett svenskt Natomedlemskap. Men ett sådant måste konstateras vara ett långtgående och riskfyllt säkerhetspolitiskt åtagande. Diskussionen om konsekvenserna av ett svenskt Natomedlemskap behöver lyfta en serie andra frågor och problem, inte minst utanför Sveriges närområde. En är risken för Sverige att dras in i konflikter i andra delar av världen.
Visserligen har ett Natomedlemsland formellt rätten att mäla sig ut ur en kommande Natooperation, men det framstår likväl som uppenbart att ett medlemskap ökar risken att dras in i konflikter, även i sådana där Sverige kanske motsätter sig exempelvis amerikanska interventionskrav. Påtryckningar och intressegrupper av skilda slag kan driva på för svensk medverkan. Afghanistan illustrerar redan hur Sverige, utan att vara medlem av Nato, har dragits in i en Natokrigsoperation. Och även om den nuvarande administrationen i Washington framstår som återhållsam, vet ingen vilka säkerhetspolitiska linjer nästa administration kommer att lansera. Erfarenheten visar också att den återhållande effekt, som tveksamma eller negativa Natomedlemmar kan åstadkomma i kritiska lägen, är begränsad.
Säkerhet i ny tid belyser viktiga delar av främst det försvarspolitiska frågekomplexet i Sveriges närområde. Det nu pågående, bilaterala försvarssamarbetet i Östersjöregionen ses av både Nato och Sverige som förberedelser för att en aggression mot någon stat i närområdet ska kunna mötas av ett kraftfullt och samlat svar. Natos stora, uttalade intresse för Sverige är att säkerställa en svensk medverkan i ett samordnat försvar av regionen. Nato betonar betydelsen av att Sverige medverkar »antingen som Natomedlem eller inte«.
För Nato har det alltså underordnad betydelse om Sverige är medlem av alliansen, det viktiga är ett väl fungerande försvarssamarbete i regionen. Att använda utredningen för att kräva ett svenskt Natomedlemskap framstår som mindre övertygande, när Nato själv drar slutsatsen att försvarssamarbetet i Östersjöregionen inte kräver att Sverige är medlem av alliansen.
Krister Eduards, tidigare ambassadråd i Moskva
