Få svenskar tycker i dag att det vore en bra idé att Sverige anslöt sig till emu. Den logiska förklaringen bör vara att det har gått riktigt bra för oss utan euron som valuta. Det, i kombination med än starkare samordning av euroländernas finanspolitiska instrument framöver, kanske gör att många känner sig nöjda med att stå utanför.
Däremot och trots det negativa tonläge (eller faktiskt kanske mer vanligt – tystnad) som ofta råder i EU-debatten, står sig de varma känslorna till EU. Enligt den nationella SOM-undersökningen som genomfördes hösten 2017, är 53 procent av svenskarna positiva till EU-medlemskapet.
Fortsatt hög total arbetslöshet, framväxt av atypiska arbeten, arbetande fattigdom, vissa staters grundskott mot demokrati och misslyckad samordning av flyktingmottagande, är flera exempel på viktiga aspekter som borde dämpa euforin. Men vi svenskar tycks dra slutsatsen att fördelarna med medlemskap trots allt överväger. Inte heller Brexit verkar ha smittat oss med krav på eget utträde. Möjligen har det tvärtom seglat upp att bli ett tydligt exempel på vad man får ut av medlemskapet. Andelen svenskar som tycker att vi borde lämna EU, hade förra hösten sjunkit med hela fem procentenheter, till 17 procent.
Och det finns goda skäl till en positiv helhetsbild. Inte minst av det faktum att EU utgör drygt två tredjedelar av svensk exportmarknad. Billig och smidig handel är ett tungt argument för oss och som kanske kan förklara en hel del av vår inställning. Men troligen även en insikt att det krävs samarbete med andra nationer för att lösa de långsiktiga utmaningar som inget enskilt land vare sig kommer undan eller kan lösa självt.
Tydligast gäller det ett av svenskarnas största orosmoln inför framtiden: klimat och miljö. Det är ganska enkelt att inse nollsummespelet om en lever klimatsmart och källsorterar ner på partikelnivå, medan den andre kastar aluminiumburkar i naturen och skyfflar kol på brasan. Balans och bättring kräver att man snackar ihop sig.
Däremot är det tyvärr inte lika uppenbart att vi bör samarbeta för att motverka social dumpning och spridning av dåliga arbetsvillkor. Ja, i vart fall inte uppenbart på så sätt att politiken har sett till att konkurrensen är socialt hållbar. Detta samtidigt som Eurobarometern visar att EU-medborgarna är bekymrade över sociala orättvisor. Ojämlika villkor hamnar i topp när européer listar huvudsakliga utmaningar och vad EU bör fokusera på.
På den inre marknaden råder en fri konkurrens som alltför ofta sker på arbetskraftens bekostnad. För många är vardagen en kamp. Kanske kan nysatsningen på EU:s sociala dimension bli en ögonöppnare för hur vi påverkar varandras levnadsvillkor. Och att vi även här måste snacka ihop oss för att få balans. Allt fler européer uppger sig vara positiva till EU och möjligen är det en indikation på att man upplever att samarbetet i detta nu har tagit ett steg i rätt riktning.
Det finns så klart skillnader mellan medlemsländerna, både vad gäller den allmänna inställningen till medlemskap och vilka områden som man vill prioritera. Men totalt sett gillar en majoritet EU. Vi har vitt olika skäl för att ingå i unionen: en del behöver EU som positiv press på demokratisk utveckling i det egna landet. Andra behöver EU som garant för grundläggande sociala rättigheter. Och vissa upplever en så pass relativ trygghet i omvandling, att de omfamnar möjligheten till höjd bnp och levnadsnivå genom handel på den inre marknaden. De här olika motiven gör att det knarrar ibland, när det ska beslutas om gemensamma regler och inte minst kompetensfördelning mellan nationalstater och EU:s institutioner.
Lite som ett äktenskap. Och även om någon begär skilsmässa (vilket för övrigt inte kommer innebära att man slipper kompromissa framöver) så vill de flesta hålla ihop och jobba på en utveckling som gynnar alla inblandade. Sverige hjärtar EU. Och det gör de flesta andra också.
Text: Monica Arvidsson
