”I dag bör ”gemensam säkerhet” betyda någonting helt annat, nämligen en stark nordisk-baltisk säkerhetsgemenskap och svenskt medlemskap i NATO, ”tillsammans, på demokratisk väg, i många fall över nationsgränserna” som det socialdemokratiska partiprogrammet uttrycker saken.” Det skriver Bo Eriksson i en fortsättning på den Natodebatt som under en tid förts i Tiden.
”Socialdemokratisk säkerhetspolitik”? För trettio år sedan lärde jag mig av dåvarande försvarsministern Anders Thunborg att ogilla uttrycket. Nej, sa Anders, det får bara finnas svensk säkerhetspolitik. Frågor kring landets säkerhet är alldeles för viktiga för att användas som partipolitiska tillhyggen. Ju större politisk enighet om den, desto starkare står vår säkerhetspolitik.
För ett par decennier sedan var anhängarna av ett svenskt medlemskap i NATO ett kufiskt och suspekt gäng, som ingen tog riktigt på allvar. Idag har det försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområde fått hälften av riksdagspartierna att förorda ett svenskt medlemskap. En växande andel av det svenska folket gör detsamma. Till detta måste socialdemokratin nu förhålla sig.
Under hela efterkrigstiden har det varit socialdemokratins uppgift att hyfsa den säkerhetspolitiska debatten genom att förklara varför vi samtidigt måste vara fredsvänner och försvarsvänner. Arbetarrörelsen har alltid hävdat att Sverige aldrig kan rusta sig till säkerhet, men också alltid sagt entydigt nej till idéer om att små länder i fredens namn ska avstå från att försvara sitt oberoende, ty hökarna blir inte fredligare av att man vingklipper duvorna. Om vi inte är herrar i vårt eget hus kommer ingen att uppfatta oss som seriösa på den internationella scenen.
Mot denna bakgrund blir jag allt mera bekymrad över att socialdemokratin i säkerhetspolitiken håller på att kedja fast sig i vänsterburen. Kända företrädare för partiet sprider desinformation och skräckpropaganda om konsekvenserna av värdlandsavtalet med NATO, och allierar sig i sin aversion mot NATO alldeles för ofta med USA-fobiker, PK-helgon, pacifistiska romantiker, gamla KGB-agenter, halvtama ex-clartéister och oreformerade leninister. Socialdemokratin kan bättre än så.
Lika lite som på 1980-talet får ”fredsvännerna” i dag något mothugg från partiledningen eller socialdemokratins företrädare inom säkerhetspolitiken. ”Vi måste ju hålla Maj Britt och Broderskaparna på gott humör”, hette det på 1980-talet, och schizofreni upphöjdes till politik. Attityden förefaller att vara densamma i dag. Det är rätt pinsamt att den intellektuella renhållningen i partiets säkerhetspolitiska debatt uppenbarligen måste skötas av en partipolitiskt obunden forskare på FOI, Mike Winnerstig (se Tiden nr 1 2016)
Det vi framför allt behöver i det nya säkerhetspolitiska läget är en förutsättningslös analys av hur olika säkerhetspolitiska alternativ svarar mot Sveriges intressen, inklusive fortsatt alliansfrihet och svenskt medlemskap i NATO. Den intellektuella ribban måste läggas högt, och vi får inte nöja oss med önsketänkande och plakatpolitik.
Det finns några säkerhetspolitiska villfarelser, önskedrömmar och tankefällor som socialdemokratin måste undvika:
- Övertro på status quo och på politiska institutioner
Denna villfarelse diagnostiserade Hasse & Tage för många år sedan:
Ur vägen moskoviter och stig i diket ut,
Ni vet att man ska väja när tutan säger tut.
Det står ju i den svenska vägtrafikförordningen,
Och ryssen har väl nå’n respekt för den
George Kennan skrev för många år sedan i sina memoarer om denna klockartro på att fred och säkerhet bäst bevaras genom att alltid slå vakt om status quo, och genom att inrätta institutionella politiska strukturer, som likt den svenska vägtrafikförordningen vid behov, som en deus ex machina, ska lösa eventuella konflikter och problem: den europeiska konserten efter Wien-kongressen, Nationernas Förbund, Förenta Nationerna, EU eller OSSE. Vi måste noga skilja på världen sådan den faktiskt är och världen som vi tycker att den borde vara, och till exempel akta oss för att försöka lura i folk att FN:s säkerhetsråd skulle vara världspolitikens epicentrum.
Även om ”realism”, ”intressen” och ”geopolitik” på sina håll inom socialdemokratin har upplevts som fula ord, så borde vi vid det här laget ha lärt oss av historien att fred och stabilitet till sist alltid betingas av reella maktpolitiska förhållanden och inte av de politiska strukturer som har byggts upp för att bevara status quo. Men tron är så stark och så skön och så härlig! Hans Blix hävdar att Putin inte alls har skrotat ”den efterkrigsordning som ligger i FN-stadgan och som förbjuder aggression” och i en artikel i november skrev utrikesminister Wallström och försvarsminister Hultqvist om ”en internationell rättsordning som är avgörande för fred och stabilitet”. Kennan ler i sin himmel.
- Skilj entydigt på demokrati och diktatur
I slutet av 1990-talet skrev Pierre Schori att ”vem som vann Det Kalla Kriget är egentligen ointressant. Snarare var det så att alla var förlorare”. Jag tror inte alls att Pierre menar att det var likgiltigt om demokratin eller diktaturen avgick med segern, men det är precis denna sorts sliriga relativiseringar som socialdemokratin måste hålla sig för god för. Vi måste avvisa alla kålsuparteorier, och jag ser ingen anledning till att känna längtan tillbaka eller ens nostalgi till en tid då Sveriges statsminister hyllades i diktaturens Moskva och tyranniets Havanna men var persona non grata i Washington. ”Vi känner ideologisk samhörighet med den västerländska demokratin”, som Tage Erlander en gång uttryckte saken. Det måste klart och entydigt och utan reservationer avspeglas i säkerhetspolitiken.
- Vi måste ha en realistisk bild av Rysslands och kärnvapnens roll
Många av NATO-motståndarna verkar tro att motsättningarna mellan Ryssland och Väst är beror på missförstånd och missuppfattningar, och därför kan lösas eller åtminstone desarmeras genom ”dialog”, ”brobyggande” och ”fredsfrämjande avspänningsåtgärder”. Allt ordnar sig om bara Ukraina, liksom Sverige och Finland, väljer att avstå från NATO, det vill säga. bevarar status quo (Kennan!).
Men lika lite som då är dagens problem med Ryssland något missförstånd. Putin vet precis vad han gör. Han vill, medvetet och systematiskt, utnyttja varje tillfälle och varje svaghet för att riva upp status quo och återupprätta det som gick förlorat när Sovjetimperiet kollapsade.
En gång i tiden förklarade Molotov att ”vår ideologi innebär offensiva operationer när sådana är möjliga, annars väntar vi”. Putin är samma andas barn. Precis som Uffe Elleman-Jensen har påpekat i en lysande bild, uppträder Putin som en hotelltjuv som går i korridoren och känner på alla dörrar för att hitta någon som är olåst. Det finns naturligtvis ingen som har några invändningar mot till exempel ”miljösamarbete, handel, turism och vänorter” i Östersjöområdet, men endast den naive kan se det som ett alternativ till att hålla vår dörr låst och se till att Sverige inte utgör någon frestelse. Gärna flera turister och mera handel, men samtidigt bör vi sträva efter att bygga en stark nordisk-baltisk säkerhetsgemenskap, som ser till att hotelltjuven alltid finner alla dörrar låsta och därför omprövar sitt yrkesval.
- Ensam är inte stark i säkerhetspolitiken
I sin lysande memoarbok Ett hörn av paradiset berättar Knut Ståhlberg om hur chockerad han blev när han år 1948 i Paris hörde den svenske utrikesministern Östen Undén iskallt förklara att ett sovjetiskt angrepp på Finland inte skulle påverka den svenska neutralitetspolitiken. Finland tillhörde ju, en gång för alla, den sovjetiska intressesfären. Det berörde inte oss. Sverige står ensamt, utanför och starkt. Det var likgiltighet förklädd till neutralitet.
Alltför ofta skymtar i debatten en nattstånden socialdemokratisk självbild av denna typ, där vi ensamma står starka i kraft av överlägsen moral, en sorts ideologisk noli-me-tangere-isolationism av den typ som Per-Albin Hansson kallade ”fredsegoism”. I dag maskeras denna tanke oftast genom tal om ”bevarad handlingsfrihet”, det vill säga att vi slår vakt om optionen att strunta i vad som händer med våra grannar. Denna tanke kunde möjligen ha fog för sig på den tid då vi hjälpligt kunde försvara landet, och då vår politiska ledning talade gärna och ofta om alliansfrihet syftande till neutralitet i krig, men i största hemlighet drev precis motsatt politik, det vill säga en avancerad samarbetspolitik med USA och NATO. Men i dag, anno 2016, är den undénska självbilden mogen för historiens skräphög.
Det är naturligtvis en befängd tanke att Sverige ensamt i säkerhetspolitiken skulle stå starkare än i allians med andra demokratiska stater. I det 21:a århundradet kan vi bara bygga säkerhet i samarbete med andra. Neutralitet är inte längre en option, och i realiteten övergav Sverige alliansfriheten när vi gick med i EU.
2009 års solidaritetsförklaring innebär ju dessutom att Sverige uttryckligen är berett att ge och ta emot militär hjälp från Norden och EU.
En gång i tiden betydde ”gemensam säkerhet” att Väst erbjöd kommunistledarna i Öst- och Centraleuropa lugn, stabilitet, ökad handel och säkra, erkända gränser. Om de känner sig trygga kommer de säkert att börja uppträda mindre hotfullt, reformera sina genomruttna politiska och ekonomiska system och ge sina medborgare ökad politisk och personlig frihet, trodde Egon Bahr och Palmekommissionen. Men så blev det inte. Politiken körde ifrån säkerhetsfrågorna, och kommunismen gick inte att reformera.
I dag bör ”gemensam säkerhet” betyda någonting helt annat, nämligen en stark nordisk-baltisk säkerhetsgemenskap och svenskt medlemskap i NATO, ”tillsammans, på demokratisk väg, i många fall över nationsgränserna” som det socialdemokratiska partiprogrammet uttrycker saken. Det är den slutsatsen som till exempel tyska, danska, norska, brittiska, franska, holländska, belgiska, lettiska, estniska, litauiska, spanska och portugisiska socialdemokrater har dragit.
Bo Eriksson
