I sandlådan sitter en grupp dagisbarn, småfrusna i vinterkylan. Stefan, ledaren, har bästa platsen mitt i sandlådan och har självklart första tjing på hinkar och spadar. Tillsammans med bästisarna Gustav och Åsa bygger han ett stort präktigt slott. De andra barnen är lite avundsjuka, men försöker att inte visa det.
Det byggs ännu ett slott i den trånga sandlådan. Anna Kindberg Batra – hon den nya, Annie, Göran och Jan hjälps åt så gott de kan. De har lagt beslag på de hinkar och spadar som blev över. På sandlådekanten sitter Mattias Karlsson – han som är här istället för Jimmie, och sparkar i sandlådan, kinkig, sur, ingen vill leka med honom. Sanden yr. Det blev bara en endaste trasig spade kvar åt honom. Han tänker högt, vilket slott ska han sparka sönder, vilken grupp kan han tänka sig att hjälpa? De övriga dagisbarnen ropar på Fröken, försöker få Mattias att sluta bråka. Antingen sluta, eller annars förstöra de andras slott. Ja varför inte, så blir ju vårt slott finast. Mattias säger att så länge Gustav och Åsa bygger med Stefan är det iallafall inte dem han vill hjälpa. Säger att snart har jag bestämt mig hur jag ska göra, då får ni se vem som får finast slott.
En sandlådekris är det vi står inför just nu. Partiledarna spelar högt, taktiserar, hotar och upprepar mantran om vem som har mest ansvar för det hela. Som uppburrade tuppar står de med höjd näbb och tittar på varandra, vem tittar bort först, vem visar svaghet, vem står kvar längst.
Som sandlådebarn eller tuppar har både SD:s och allianspartiernas ledare valt att satsa alla kort på att inför sina väljare framstå som starka, uthålliga och icke-kompromissvilliga aktörer. Att absolut inte ge bilden av att vara svaga eller veliga. Både SD och allianspartierna har ställt villkor, sverigedemokraterna vill att S stramar åt invandringspolitiken. Att Mp ska bort.
Allianspartierna har ställt betydligt mer subtila villkor. Ett sådant icke-uttalat är att de inte går med på att förhandla, att inte under några omständigheter låta den nya regeringen sätta agendan. När socialdemokraterna bjöd in MP till förra veckans Pensionsuppgörelsegrupp, stormade de borgerliga partierna ut i ren förfäran. Sådana ”We shall overcome”-manifestationer kostar alliansen inte på sig just nu. Taktik? Ja troligtvis. För när de andra partiledarna bröstar upp sig står Löfven där kvar med en utsträckt hand. Gång efter annan får han nobben, de andra sandlådebarnen vill inte leka med honom. Den självklara effekten blir att socialdemokraterna framstår som de mesiga, de veliga, osäkra. I motsats till de andras tuffhet och nonchalans. Men frågan är om den här hårdheten är en vinnande taktik för partierna? Har de frågat sina väljare om detta?
Det talas mycket om ansvar. Vems ansvar det är att lösa regeringsfrågan. Anna Kindberg Batra vände i gårdagens Agenda frågan om det egna ansvaret att förhindra SD:s inflytande på budgeten, till att det kort och gott är Löfven som har ansvaret för regeringsbildningen. Det intressanta i detta är att det egentligen bara finns en som har tagit ansvar än så länge och det är just Löfven. För hade allianspartierna bara varit lite mer intresserade att minimera sverigedemokraternas inflytande och göra det bästa för landet, istället för att hålla fast vid sin nya hårda image, hade vi förmodligen inte hamnat här.
Man kan lägga hela skulden på det rådande läget på SD, och självklart är det där allt började – med sandlådebråket om vems sandslott de avser sparka sönder. Men allianspartiernas totala brist på ansvarstagande att inte släppa in sverigedemokraterna i politiken, att verka för det som är bäst för landets befolkning, är en hållning under all kritik. Den ansvarslösheten försvinner inte efter onsdagens budgetomröstning.
För frågan är vem som går vinnande ur den här krisen. SD? Allianspartierna? Regeringen? Ja ett är klart – det är iallafall inte folket.
Lina Stenberg, kommunikationschef Tankesmedjan Tiden
