Den politiska debatten flödar över av Trumpanalyser. Alla försöker hitta sin egen ingång till varför så många av de amerikanska väljarna valde att rösta på en högerextrem politiker som ytligt sett verkar både inkompetent, okunnig och fördomsfull. Alla försöker förstå varför extremhögern vinner mark i Europa.
De flesta söker svaret i något sorts utanförskap. Klass är den vanligaste förklaringsmodellen. En betydande del av den amerikanska väljarkåren känner att deras position är hotad, att den amerikanska drömmen inte längre kan leva upp till sitt löfte.
Andra analyser lyfter fram den etniska frågan och rasismen. Det var nästan bara vita som röstade på Trump.
En annan faktor är utbildningsnivån; han hade massivt stöd av amerikaner utan collegeutbildning. I en artikel i Harvard Business Review beskriver Joan C. Williams hur delar av det man traditionellt kallar arbetarklassen i USA ser med den djupaste misstro på »eliterna«, de med högre utbildning. Hon citerar flera studier, bland annat av Barbara Erenreich och Annette Lareau, som konstaterar att det finns en utbredd uppfattning i de grupper som röstade på Trump, att personer med utbildning, alltså även klassresenärer, »inte vet ett skit om hur saker ska göras men ändå har en massa idéer om hur de ska sköta sitt jobb«.
Samma grupper har däremot stor respekt för rikedom och för de individer som genom smartness och bra affärer tagit sig upp i samhället. Analysen kan förklara hur Trump trots sina miljarder lyckades framställa sig som en man av folket.
En klyfta som tangerar den Williams beskriver har även spelat en roll i den svenska debatten. I dn konstaterar Po Tidholm att det finns en sällan skildrad gräns mellan stad och land. »Både politiken och marknaden har under väldigt lång tid fokuserat på de förtätade miljöerna. Marknaden vill vara i staden för att det är lönsamt att befinna sig där och politiken vill vara i stadem för att de vill vara där marknaden och väljarna är.«
I urbana miljöer är mångfald, tolerans och valfrihet avgörande. I andra delar av Sverige känns utanförskapet in på bara huden, och projekt som grön skatteväxling, delningsekonomi och ökat utrymme för individuella identiteter uppfattas som ett hot eftersom det ytterligare riskerar att spä på osäkerheten.
»Landsbygdens befolkning måste få känna sig delaktiga i det moderna projektet«, skriver Po Tidholm som svar på vad som bör göras.
Jag är övertygad om att alla de här förklaringsgrunderna bidrar till det puzzel som den progressiva vänstern nu måste lägga. Det finns många grupper som inte känner sig delaktiga. En del av dem röstar på extremhögern. Andra röstar inte alls. Eller bränner bilar i storstädernas förorter.
Jag tror också att ett av svaren för de progressiva politiska krafterna är att erkänna att dessa sociala, ekonomiska och kulturella klyftor existerar. Inte minst socialdemokratin har med sitt långa regeringsinnehav och sin närmast reflexmässiga känsla av att vara statsbärande alltför ofta hamnat i en situation där man klämkäckt förklarar att alla samhällsproblem är på väg att lösas. Det är inte alltid enkelt att i dagens medialiserade debattklimat vara både samhällskritisk och vid makten på samma gång. Men det måste gå att se den känsla av marginalisering som många upplever utan att de senaste årens regeringsmakt måste ställas till svars för att inte ha löst problemen.
Det måste gå att analysera samhällsklyftorna. Hur ska man annars kunna lösa dem?
Jesper Bengtsson, chefredaktör
