När jag för länge sedan var aktiv i studentpolitiken på universitetet fanns det ett parti som hette ”Pilsner på Kåren”. Deras politiska program, som de gick till val på var … tja, att det skulle finnas mer pilsner på kåren.
De brukade vara fulla på kårfullmäktige och betraktades, överallt där de ställde upp, som oberäkneliga och, vilket kanske inte förvånar någon, oseriösa. De var förstås en reaktion på att en grupp studenter som röstade på dem inte tog kårpolitiken på allvar. De ville röra om i grytan, som det heter. Fast i det här fallet kanske buteljen hade varit ett bättre ord.
Jag tänker ofta på ”Pilsner på Kåren” när jag ser hur Sverigedemokraterna agerar.
Att vi i dag har ett riksdagsparti med stöd av knappt 13 procent som tar sig rätten att blockera alla förslag som inte går dem till mötes i en enda fråga, där de dessutom står helt själva i riksdagen, är inte bara oseriöst, det är faktiskt ett hot mot hela den demokratiska tanken.
I veckan stod det klart att Mattias Karlssons strategi från riksplanet nu kommer att smitta av sig på Sverigedemokraternas beteende även i landstingen och kommunerna. I region Skåne hotade man med att göra exakt detta.
Men den röd-gröna koalitionen svarade med ett taktiskt drag. Genom att rösta på Sverigedemokraternas budget i den första röstningsomgången slog S och MP ut den borgerliga budgeten. Sedan ställdes SD:s förslag mot Vänsterpartiets, och då röstade S och Mp på den senare.
I slutomgången stod alltså alternativen mellan en budget från S/MP och en från Vänsterpartiet. Den styrande koalitionen kunde triumfa igenom sitt förslag. I en kommentar till SVT förklarar regionrådet Henrik Fritzon varför de valde den här stratgin:
– Men vi ska komma ihåg att Sverigedemokraterna är ett parti som har valt att ta hela den skånska sjukvårdsorganisationen i gisslan genom att inte ha redogjort för hur man tänkte rösta i budgetomröstningen. Vi tycker inte det är seriöst. Så vi har genom en taktisk manöver vridit vågmästarrollen ur händerna på dem, säger Henrik Fritzon.
Jag förstår resonemanget. Det är logiskt. Rationellt. Särskilt i ett läge där det inte att samla en fungerande majoritet bakom något budgetförslag.
Men det leder ändå fel.
Det ger väljarna intrycket att det hela bara är ett spel där det gäller att vara smartast, och då förstärks i själva verket exakt den bild som Sverigedemokraterna vill ge väljarna av hur det går till i landets parlamentariska församlingar.
Faktum är att den sortens taktiserande sätt att agera också påminner om den kårpolitik jag minns från 90-talet. Eftersom så få studenter faktiskt var engagerade i kåren var det många även i de etablerade partierna som betraktade kårpolitiken som en skola (någon skulle säga förskola) för att lära sig alla de taktiska manövrar och det korridormygel som kan vara bra att kunna i den ”riktiga” politiska världen. Problemet är att i ett sådant klimat tappar man lätt bort vad som är det verkligt viktiga.
I det här fallet går det inte komma ifrån att den röd-gröna majoriteten röstade på SD:s förslag. Att de sedan gjorde det för att triumfa igenom sitt eget förslag är förstås viktigt för att förstå helheten, och det är ett faktum att en mer samarbetsvillig borgerlig allians hade löst frågan redan före de många omröstningsturerna. Men det minskar inte det grundläggande problemet.
S och MP kunde valt att göra exakt samma ska i riksdagen i förra veckan. Då hade de fått igenom sin budget. Det hade inte behövts något extra val.
Men Löfven gjorde en annan bedömning.
När alliansen stängde dörren för blocköverskridande lösningar valde han att vara trogen sina egna värderingar: Jag tror att det är den långsiktigt mest hållbara strategin.
Jesper Bengtsson
