Ska Sverige gå med i Nato? Bör gasledningen i Östersjön stoppas? Är ryska trollfabriker farliga? Många frågor handlar egentligen om vår syn på Ryssland. Är det rysskräck eller realism? Författaren och journalisten John Chrispinsson reder ut 1000 år av relationer mellan Sverige och Ryssland.
Helt klart är att begreppet rysskräck används i det offentliga samtalet. Lotta Gröning, krönikör i Expressen, hävdar att rysskräcken är en metod att fösa in Sverige i Nato. Tjugofem försvarsdebattörer skrev på DN Debatt att rysskräcken tvärtom är en metod att hålla Sverige utanför Nato. Vladislav Savic, Sveriges Radios förre Moskvakorrespondent, menar att rysskräcken utvecklats till ryssförakt.
Rädsla för östern har funnits i århundraden, men är det en politisk konstruktion eller en folklig känsla? Svaret är nog både och.
Den enklaste förklaringen till rysskräck är att tiotusentals svenskar under hundratals år har dött i strid mot Novgorod, Ryssland och Sovjetunionen. Det finns bara två stater som har ockuperat delar av Sverige, Danmark och Ryssland. Danmark krympte och Ryssland växte, rädslan för dansken bleknade, skräcken för ryssen ökade.
Goda grannar
Från början var nog relationen snarast kärleksfull. För mer än tusen år sedan fanns det skandinaviska bosättningar vid Ladoga och de ryska floderna. Arkeologerna ser en fredlig samvaro, skandinaver och slaver bodde blandat och det saknas vapenfynd. Slaver och skandinaver älskade bokstavligt talat varandra, gifte sig med varandra, härmade varandras poesi, Ingvar bytte namn till Igor, Helge blev Oleg och Helga blev Olga.
Nestorkrönikan berättar hur slaverna valde varjagen Rurik att styra landet och hans ruser från Roslagen gav namnet Ryssland. Krönikan må vara en sägen men det är en poetisk beskrivning av goda grannar.
Vikingarnas resor till Särkland (Iran) och Miklagård (Istanbul) på de ryska floderna hade inte varit möjliga om inte slaverna vänligt vinkat på stranden. För vikingen var östern rikedom, äventyr och faktiskt lite turistparadis.
Därefter finns några milstolpar i rysskräckens historia. Folklig rysskräck och politisk rysskräck är inte alltid samma sak, men de kan samverka.
På tiohundratalet blev svenskarna katoliker och slaverna var ortodoxa. Danskar, tyskar och svenskar uppfattades i öster som hotfulla »latinare«. Den kulturgränsen syns än i dag, staden Narva i Estland var »latinarnas« sista utpost i öster, i dag är det Nato:s och eu:s.
Det går utmärkt att ha grannar med annan religion, men religionen kan också användas som redskap om man önskar skapa bilden av »den andre« som konstig och farlig.
På tolvhundratalet konsoliderades den svenska staten och snart gjordes framstötar mot öster, svenska affärsintressen kolliderade med republiken Novgorods. Det resulterade i otaliga gränstvister om fiskevatten, skatteuppbörd och nyodlad jord vilket ledde till skärmytslingar och kidnappningar.
Förband från Novgorod plundrade Nyland och ända till Österbotten. Finland var en del av Sverige, lika integrerat som Hälsingland, Småland eller Närke. Striderna skapade en folklig rädsla som underblåstes av svensk propaganda, angriparna anklagades för att korsfästa kvinnor och barn på lagårdsdörrar. Men det var tidens standardbeskrivning av fiender. Var Novgorods krigföring annorlunda än »latinarnas«? Förmodligen inte, den tyska framfarten i öster hade varit ohyggligt brutal.
Novgorod hade varit en hanterbar fiende som man kände sedan hundratals år och även om man var osams så fanns det också långa perioder av fred och handel. I svenska Viborg satt översättare och tolkar som hjälpte svenska affärsmän i Novgorod. Här styrde den blivande kungen Karl Knutsson Bonde som utvecklade en omfattande handel österut.
Nästa milstolpe står i slutet av fjortonhundratalet. Då krossades den gamla republiken Novgorod av Moskvariket och efter en mycket blodig utrensning tvingades den mäktiga stadsstaten att underordna sig Moskva.
Den viborgska smällen
Detta nya okända Ryssland skrämde det svenska ledarskapet. År 1495 anföll Moskvariket Viborg, staden som var Sveriges lås i öster, militärt sett lika viktig som Kalmar och Stockholm. Att förlora Viborg till en fiende som agerat brutalt mot sina slaviska bröder gav existensiell ångest, den nya ryssen uppfattades som ett hot mot svenska staten långt större än Novgorod. En nationellt finansierad stadsmur hade byggts runt Viborg, en exceptionell åtgärd.
Viborg var nära att falla när angriparna plötsligt försvann. Nu skapades den svenska propagandans kanske mest framgångsrika aktion genom tiderna. Sverige hävdade att Viborg, och därmed Sverige, räddades av den »viborgska smällen«. Befälhavaren Knut Posse skulle med hjälp av magi och Gud ha räddat riket från hatiska horder.
Under århundraden hölls myten levande, i folkskolans historieböcker beskrevs viborgska smällen som symbolen för hur västerlandet kunde räddas från österns hotfulla asiater.
Denna sägen refererades mycket ofta i svenska tidningar 1939–40 efter Sovjetunionens överfall på Finland i det som kallas vinterkriget. Det var en symbol som byggde på propaganda skapad fyrahundrafemtio år tidigare.
Från det sena fjortonhundratalet är de svensk-ryska relationerna ofta såriga. Gustav Vasa beskrev redan några år senare Ryssland som Sveriges »gamle arvfiende«, vilket egentligen är ett egendomligt uttalande av en man vars pappa avrättades av danskar.
Gustav II Adolf, som försökte göra sin lillebror till tsar i Ryssland, erövrade Ingermanland med floden Neva, alltså dagens S:t Petersburg. Här byggdes den svenska staden Nyen och freden i Stolbova skulle hindra ryssen från att »hoppa över bäcken«, hotet från östern betraktades alltså som avvärjt. Det inledde en episod av det som Vladislav Savic kallar »ryssförakt«.
En av den svenska stormaktens affärsidéer var att tjäna pengar på handeln mellan öst och väst. De ryska skogarnas rikedom, pälsar, honung, vax, tjära och timmer skulle ge tullinkomster i svenska Östersjöhamnar. Varorna var strategiskt viktiga, de gällde ju kläder, ljus och fartyg.
Men i det nylutherska, snarast fundamentalistiska, Sverige, hade religionens roll som statsideologi ökat. I Ingermanland bodde ortodoxa ryssar som blivit svenska undersåtar. Språket var inget problem, man anställde tolkar och översättare. Men religionen! Rader av svenska präster for till provinsen och förfärades av den »irriga« ryska religionen som de beskrev som ett irrationellt känslopjunk med smutsiga, berusade präster som »bolade« (hade samlag) med allt som rörde sig.
Man tillsatte en statlig utredning (vad annars) för att bena ut om de nya undersåtarna ens var kristna. Efter noggrann analys var svaret att de var kristna men förledda och förvirrade så de måste ledas rätt. Stormakten Sveriges tjänstemän beskrev Ryssland som gammalmodigt, laglöst och nyckfullt. I Stockholm fnissade man åt de ryska köpmännen och viskade att de luktade illa, de luktade lök! De skapade bilden att Sverige var modernare och mer klartänkt, kanske också renligare.
Ryssen hade blivit »den andre«. De fann det naturligt att tsar Peter kopierade den svenska statens organisation, den svenska modellen var ju överlägsen i svenska ögon.
En folklig rysskräck
En viktig milstolpe är det som kallats »stora nordiska kriget«. År 1700 anföll tre grannländer Sverige och de svenska städerna i öster föll, Nyen, Dorpat, Reval, Riga, Pernau och så även Viborg. För första gången på fyrahundratrettio år var låset uppbrutet, dörren till riket stod på vid gavel.
Tusentals utfattiga båtflyktingar flydde till Stockholm, fruar och barn till svenska statstjänstemän, stadsbor, präster, lärare, pigor och drängar. Från huvudstadens överfyllda flyktingläger sändes de vidare till svenska småstäder. Flyktingarna vittnade om brända gårdar, plundringar, deporteringar och fruktansvärda dödsmarscher. Peter den stores krigföring var faktiskt mycket brutal. En av flyktingarna, rektorn för den svenska skolan i Viborg, Ernst Gestrenius, skrev långa och förfärligt sorgliga dikter om dessa flyktingöden.
1713 ockuperades Finland, vilket utlöste en ny folklig flyktingvåg, och nya berättelser om krig. I krigens slutskede brände den ryska flottan gårdar längs den svenska ostkusten, vilket drabbade skärgårdsborna hårt.
Fram till dess hade rysskräcken kanske mestadels varit resultatet av statsmaktens propaganda, men här väcktes en folklig rysskräck. Från det sena sjuttonhundratalet finns brev som beskriver folks mardrömmar om härjande och brännande kosacker. Då hade det gått generationer sedan krigen, rysskräcken hade blivit ärftlig.
Under sjuttonhundratalet ökade det ryska politiska inflytandet i Sverige. Ryssland avgjorde vem som skulle bli svensk statschef på 1740-talet, ryska trupper fanns förlagda i Stockholm och ryske ambassadören mutade riksdagsledamöter. När Ryssland, Preussen och Österrike i slutet av seklet styckade Polen så växte åter den existentiella ångesten. Carl Michael Bellman var en av dem som oroades över »Polens affärer«. Skulle Sverige möta Polens öde, skulle Sverige styckas?
Ja, Sverige delades efter kriget 1808–09, en tredjedel (Finland) blev ryskt storfurstendöme, en fjärdedel av befolkningen blev ryska undersåtar och Åland, som under århundraden varit som en stockholmsk förort, blev »pistolen riktad mot Sveriges hjärta«.
På artonhundratalet hukade detta »Minisverige« för Ryssland.
Rysskräcken blommade upp kring sekelskiftet 1900 då den snarast blev epidemiskt. Finländska flyktingar undan förryskningspolitiken eldade opinionen och skrålade »Vårt land« på Stockholms punschdoftande krogar. Tidningarna rapporterade hur skumma ryssar smög längs Nynäsbanan för att planera sprängningar, Ryssland anklagades för omfattande spioneri. Det lustiga är att Sverige samtidigt byggde ett finmaskigt nät av spioner i öst.
I populärlitteraturen fanns en hel genre som beskrev ett kommande krig där Ryssland ockuperade Sverige och kosackerna vattnade sina hästar på Gustav Adolfs torg i Stockholm.
År 1905 utbröt snarast hysteri när den ryska Östersjöflottan lade ut för att ta sig runt jordklotet för att kriga mot Japan. Längs med svenska kusten rapporterades om påstådda ryska invasionsförsök. Det var tveklöst hjärnspöken, en föregångare till ubåtshysterin i vår egen tid.
Det var i det stämningsläget bondetåget och pansarbåtsinsamlingen fungerade, folkrörelser för starkare svenskt försvar mot Ryssland.
Kluven vänster
Vid konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 deltog även Ryssland. För en gångs skull var Stockholms tio dagstidningar eniga, de hånskrattade samfällt åt den gammalmodiga paviljongen, Sverige var västligt och modernt medan Ryssland var östligt och föråldrat. Det var skräck och förakt på samma gång.
Vänster och höger var lika fördömande. Den alerta Socialdemokraten hånade lika högljutt som ärkekonservativa Nya Dagligt Allehanda. Medan högern hatade Ryssland av nationalistiska skäl ogillade vänstern Ryssland för dess arbetarfientliga tsardöme.
Efter bolsjevikernas statskupp 1917 fick rädslan en annan politisk dimension. Åter kom det flyktingar, bland annat svenskar, som hade bott i Petrograd. Deras berättelser är onekligen förfärande. Det gällde några tusen välintegrerade rysslandssvenskar ur medelklassen som förlorade allt i revolutionen. De själva älskade Ryssland, men avskydde kommunismen, de kom till Sverige utplundrade, utsvultna, ibland klädda i säckväv. Regeringen Branting sökte lindra deras nöd, men deras öden väckte stor uppmärksamhet i pressen och användes som argument för att östern var barbariskt och »asiatiskt«.
Hos högern smälte den gamla rysskräcken samman med kommunistskräcken. De sände frivilliga till de vita i Finlands och Estlands inbördeskrig, de talade om att de ville dö för att rädda västerlandets civilisation mot »de asiatiska barbarerna«.
Vänstern delades, Hjalmar Branting välkomnade tsardömets fall, men skepticismen ökade när bolsjevikernas diktatur etablerades. Yttervänstern såg däremot att solen steg upp i öster. Förenklat uppstod en tredelad svensk opinion, högern hatade, vänstern älskade och socialdemokrater och liberaler var pragmatiska i förhållande till den nya rådsrepubliken Ryssland.
Vinterkriget blev ytterligare en milstolpe. Sovjetunionen anföll Finland den 30 november 1939, samma datum som viborgska smällen enligt legenden skulle ha ägt rum. Angreppet utlöste en folkstorm som nog saknar motsvarighet i Sverige. Mer än tiotusen unga män anmälde sig beredda att dö för Finland.
Landsorganisationen och Kooperationen tillhörde de mest aktiva i att utverka ett folkligt stöd för Finland. Arbetare avstod lön, insamlingar, frivilligt arbete, väldigt många gjorde väldigt stora uppoffringar och Per Albin Hanssons regering avlövade det svenska försvaret och sände krigsmateriel till Finland.
Den svenska pressen fördömde Sovjetunionen med hårda ord. Var det rysskräck? Var det kommunistskräck? Eller var det ilska över en stormakts aggressiva arrogans? Gick det ens att separera begreppen längre?
Kommunisterna var däremot glada och nöjda. Deras tidning, Ny Dag, publicerade flammande appeller mot Socialdemokraterna som sades vara kapitalisternas lakejer, Mannerheims hejdukar och att de förrådde de svenska och finska arbetarna. Kommunisterna hävdade att Stalin och Hitler gemensamt skapade fred. Om någon förundras över Socialdemokraternas kamp mot kommunismen på femtiotalet så kan en läsning av Ny Dag rekommenderas. Det förklarar en hel del.
Rysskräck eller realism?
Under de gastkramande åren fram till 1948 fruktade många ett kommunistiskt maktövertagande i Finland, en kupp liknande den i Tjeckoslovakien var inte utesluten. Detta samverkade till den svenska regeringens samarbete med västmakterna under kalla kriget. Även den unge Olof Palme yttrade sig mycket kritiskt mot kommunismen i öster.
Men var det rysskräck? Knappast, det var snarare en fråga om att ta avstånd från vår tids blodigaste diktatur. Precis som fördömandet av den auktoritäre tsaren var det kritik av ett politiskt system, inte ett uttryck för rädsla för ett folk.
Det är inte ett svenskt fenomen att se östern som hotfull. Äldre finländare kan undslippa sig: »En ryss är en ryss om än man steker honom i smör«. Estlands, Lettlands och Litauens politik efter befrielsen har präglats av vaksamhet mot Ryssland. Polska politiker talar än i dag med bitterhet om Katyn, massakern där tiotusentals polska intellektuella mördades av Sovjetunionen. Är det rysskräck eller realism?
Det fluffiga begreppet rysskräck är kanske en kombination av religion, politik och ibland dumhet. Elementen förenas till att utmåla ryssen som »den andre«. Ibland har det varit sant, ibland osant. En sak är säker, verklig eller inbillad rysskräck har alltid utnyttjats av politiska aktörer.
EU har i dag sanktioner mot Putins regering. Att det finns ett litet inslag av rysskräck kan väl inte helt uteslutas eftersom rysskräck är ett luddigt begrepp som kan betyda lite vad som helst, men som uppenbarligen spelar en viss roll i både debatter och beslutsfattande. Det finns väl inte mycket som tyder på att det förändras den närmaste tiden.
Men måste det vara så?
Att förändra en ingrodd föreställning tar lång tid. Ett sätt är förstås att öka kontakterna med det ryska civilsamhället. Öppna ett svenskt kulturcentrum i ruinen av gamla svenska fästet Nyenskans mitt i centrala S:t Petersburg? Öppna dörrar till vanliga ryssar, man är ju oftast inte rädd för den man känner?
Någonstans måste man börja om vi vill återvända till vikingarnas och slavernas kärleksrelation.
För nog är det egendomligt att mången svensk kan namnge en restaurang i London, Las Palmas eller Phuket. Hur många kan namnge en restaurang i vår närmaste storstad, S:t Petersburg? Något färre, gissar jag. Men det är ju inte normalt!
John Chrispinsson, journalist och författare
