En gång var staden Santa Clara central för den kubanska revolutionen. Nu är det en turistmagnet med Che Guevaras grav som lockar revolutionsromantiker och amerikanska pensionärsresor.
Santa Clara, Kuba. En stad med omkring 250000 invånare (landets femte största) belägen i mitten av ön. Här finns färgglada koloniala hus likt de i Havanna, men gatorna är renare, tempot lugnare och cigarrförsäljarna färre. Hästhovar klapprar ideligen på gatstenen när droskor drar fram och katter jamar i buskarna. I centrala Parque Vidal vilar pensionärer på bänkar, vallar guider turister och surfar ungdomar i sina mobiler.
Den lugna parken, eller snarare torget, i Santa Clara var för snart 60 år sedan skådeplats för en av Kubas största politiska händelser. Här stod den sista striden i revolutionen som skulle göra Fidel Castro till landets ledare och Che Guevara till ikon.
Revolutionärerna – den så kallade 26 juli-rörelsen – ville avsätta Batista, presidenten som tagit makten genom en militärkupp några år tidigare. Sedan rörelsen klivit i land i sydöstra Kuba via en yacht från Mexiko påbörjades det två år långa gerillakriget mot Batistas styre.
Gerillan delades upp i kolonner och stred på olika platser. Samtidigt som militära mål attackerades, byggde 26 juli-rörelsen förtroende bland bönderna genom att erbjuda sjukvård. Fler anslöt sig till rörelsen och missnöjet med Batista ökade i såväl städer som landsbygd. En grupp revolutionära studenter stormade presidentpalatset i Havanna för att döda Batista, men misslyckades. Men presidentens popularitet dalade än mer.
Trots att den kubanska armén var många gånger större än gerillan rörde sig kolonnerna västerut mot Havanna, seger för seger. Castros kolonn var en gång nära att förlora, men lyckades efter en vapenvila klara sig undan.
Guevaras kolonn närmade sig Santa Clara. Där sammanstrålade hans grupp med andra motståndsgrupper. Inte friktionsfritt, men det fanns ett stöd i staden som skulle bli avgörande i slutet av december 1958.
Rebellerna hade fått reda på att ett tåg med soldater och vapen skickats av Batista till Santa Clara. Med hjälp av en schaktmaskin från agronomutbildningen vid stadens universitet bändes 30 meter av rälsen upp. När tåget tuffade in i Santa Clara spårade det ur och flera av vagnarna välte. Efter timmar av beskjutning mellan gerillan och soldaterna, gav officerarna upp.
Samtidigt hade 26 juli-rörelsen sänt ut information i närradio över Santa Clara för att visa på sin överlägensenhet och stärka motståndarna. Kombinationen av dessa strategier ledde till att allt fler i Batistas armé deserterade. De var trötta på kriget, trötta på att strida mot sina landsmän.
I Parque Vidal i Santa Clara finns en mintgrön 50-talsbyggnad, tio våningar hög. Här låg och ligger ett av Santa Claras få hotell. Dess höjd gjorde att det var en eftertraktad plats under striderna. Än i dag finns skottmärken i husets fasad. När Guevaras kolonn lyckades ta över hotellet på torget och i praktiken hela Santa Clara, valde presidenten att fly landet. Det var den första januari 1959. Revolutionärerna hade vunnit.
Guevara och de andra lämnade landsorten för att ta sig till Havanna och ta över landet. Men 40 år senare återfördes Che Guevaras kvarlevor till Santa Clara för sista vilan. Strax utanför staden finns det enorma minnesmonumentet över den argentinska läkaren och revolutionären, med såväl museum som mausoleum. Hit vallfärdar i dag revolutionsromantiker och gruppresor för amerikanska
pensionärer.
På andra sidan staden finns ett monument och museum där tågurspårningen ägde rum. Liksom en liten butik där turister kan köpa tygväskor med Che-tryck för åtta pesos convertibles, ungefär 80 svenska kronor (en femtedel av vad en kubansk läkare tjänar på en månad).
En 77-årig man i en chokladbrun Oldsmobile från 1949 skjutsar till busstationen utanför centrum för fyra pesos convertibles. Han menar att revolutionen inneburit fler möjligheter för Kubas fattiga. Att folk nu kan utbilda sig och göra något av sitt liv.
Händelserna i Santa Clara har haft stor inverkan på den kubanska nationen, världspolitiken och den eviga reform vs. revolution-diskussionen. Men det märks inte i staden, förutom i de många slagorden målade på fasaderna; vardagen fortsätter. I tobaksfabriken på gatan Maceo sitter unga, fnissande killar och rullar cigarrer åtta timmar om dagen. Arbetare i blåkläder dricker juice från en liten lucka i ett skjul. Brödköer ringlar strax före stängningsdags utanför bagerierna i centrala Santa Clara. Flera av rätterna på den statliga restaurangen El Gobernador är slut.
Revolutionärerna med Castro och Guevara i spetsen stred mot USA:s inflytande över Kuba och vann till viss del. Men med den ekonomiska blockaden har landet i norr fortfarande stort inflytande på det kubanska samhället. I kombination med en paranoid enpartistat, dåligt planerad ekonomi, strypt tryckfrihet och förbud mot organisering, är det svårt att som Santa Clarabo att påverka sin situation. Annat än genom att skjutsa turister på hästdroskor, sälja cigarrer svart eller tigga utanför Hotel Santa Clara Libre i Parque Vidal.
Kanske blir det skillnad när Fidel Castro nu har gått bort. Hans bror vill genomföra reformer, medan kommunistpartiet är mer förändringsobenägna. Det lär historien utvisa.
Madeleine Bengtsson, journalist och medlem i Tidens redaktionsråd
