Under hösten har striderna mellan militär och rebellgrupper i norra Burma skördat civila offer och drivit människor på flykt. Nu hotar inbördeskriget hela den fredsprocess som inleddes för några år sedan. Tiden åkte till den krigshärjade fronten i Kachinstaten tillsammans med en av landets största rebellgrupper.
Löjtnant Brang Seng ser nästan oförskämt avslappnad ut där han står på flaket till bilen som frustar upp för den branta bergsstigen. Han duckar för grenar och fallna trädstammar, håller tag om bilen med vänsterhanden och använder högerhanden för att håva in valnötter i munnen. Inget i hans muntra uppsyn vittnar om att vi är på väg till fronten i Burmas inbördeskrig.
De senaste månaderna har löjtnanten och hans soldater i Kachinfolkets självständighetsarmé, eller Kachin Independence Army (KIA) som de kallar sig, blivit beskjutna av militären dagligen. Det är en kraftig eskalering av våldet i en konflikt som pågått, från och till, sedan sextiotalet. Främst står den mellan staten och KIA, men också mellan en myriad av andra etniskt baserade och beväpnade grupper utmed Burmas gränsområden.
Inför Burmas självständighet från Storbritannien år 1948 lovades de etniska minoriteterna självstyre i det nya, självständiga Burma, men idén om ett federalt styre realiserades aldrig. När militären slutligen tog makten genom en kupp 1962 försvann det sista hoppet om maktdelning. I stället fick man ett centraliserat styre som råder än i dag. Under sitt långa styre försökte militären skapa en enhetlig burmesisk nationell identitet, på bekostnad av minoriteternas språk och kultur.
På väg till fronten övernattar vi vid Jan Mai Hkyet, basen där löjtnant Brang Seng styr över KIA:s 21:a mobila bataljon. Först i gryningen ser vi att vi kommit upp ovanför molntäcket, som nu färgas rosa av det tidiga solljuset. De nyvakna soldaterna snyter sig, gurglar slem, hostar och spottar – det är i slutet av regnperioden och alla är mer eller mindre krassliga.
Efter frukost fortsätter vi mot fronten och rebellernas främsta utpost, uppe på »Lagat bum«: Getingberget.
– Vi räknar med att burmeserna sätter igång en större attack för att ta Getingberget när som helst. De försökte nyligen, men fick dra sig tillbaka när vi gjorde motstånd. Nu väntar vi bara på nästa försök, säger Brang Seng.
Två timmars vandring senare står vi på Getingberget och blickar ut över grönskande dalar och omkringliggande bergstoppar. I ett träd brummar de stora svarta getingar som gett berget sitt namn. Här är rebellerna omringade av den burmesiska militären. Det finns, berättar löjtnanten, omkring 200 soldater stationerade på alla sidor om berget. Rebellerna själva har ett tjugotal soldater som vaktar området kring toppen. Det enda som jämnar ut styrkeförhållandet är de otaliga landminor som ligger gömda under skogspartiet nedanför. Berget är strategiskt viktigt
för att kunna försvara utposter i närheten.
– Vi måste försvara den här platsen. Om burmeserna lyckas ta den skulle de kunna rätta in sitt artilleri och bomba de flesta av våra andra posteringar i området. Inte minst Mai Ja Yang [närmsta största Kachin-kontrollerade stad], säger Brang Seng.
Trots omständigheterna är stämningen avslappnad. Rebellerna sitter tillsammans och rengör sina vapen, skrattar och skojar med varandra. Plötsligt hörs skottlossning i fjärran och alla hajar till. Några rusar bort till utkiksplatserna för att speja, men så upphör ljudet och det blir lugnt igen. Det återgår till ett slags vardag.
Den flyktiga freden
Kachinfolkets gerilla strider i dag, liksom många andra etniskt baserade beväpnade grupper i landet, för ökat politiskt inflytande och kontroll över naturresurser. Genom åren har avtal om eldupphör avlöst varandra – en del mer långlivade än andra. Mellan 1994 och 2011 rådde eldupphör mellan KIA och den burmesiska militären, men under sommaren 2011 flammade strider återigen upp. Sedan dess har tusentals dödats och uppemot 100000 människor fördrivits från sina hem på grund av striderna, enligt fn:s flyktingorgan UNHCR.
2015 slöt den förra regeringen ett nytt avtal om eldupphör med ett flertal rebellgrupper runt om i landet. De största grupperna, som KIA, valde dock att ställa sig utanför avtalet, eftersom man vände sig emot att vissa större etniska beväpnade grupper inte tilläts vara med. Nya landsomfattande förhandlingar inleddes i september i år, under ledning av fredspristagaren och den nya regeringschefen Aung San Suu Kyi.
Samtidigt som representanter för regeringen och de etniska minoriteterna förberedde sig för att mötas i huvudstaden Naypyidaw trappade militären upp striderna i norra Burma. Veckan innan mötet attackerades posteringar tillhörande KIA och Shan State Progress Party/Shan State Army (sspp/ssa). Tilliten var minst sagt låg. Mellan 18 och 22 augusti förekom dagliga granatattacker på KIA-utposter i Kachin och norra Shan.
I KIA:s högkvarter Laiza, norr om Mai Ja Yang, träffar vi överste Lahpai Zau Raw, generalsekreterare i Kachin Independence Council, som beskriver utvecklingen som en »grov eskalering«.
– Jämfört med de senaste två åren är det en ny situation. Det är inte längre bara provokationer, de försöker krossa oss, säger översten.
Enligt honom är striderna ett bevis på att armén, som står utanför civil kontroll, inte delar regeringens fredsambitioner.
– Samtidigt som de senaste fredssamtalen hölls i början av september attackerade armén flera av våra utposter med tungt artilleri och stridshelikoptrar, säger Lahpai Zau Raw.
Inte heller major Aung San, vid högkvarteret för KIA:s tredje brigad, tror att militären har något intresse av fred.
– Armén gör allt den kan för att underminera fredsprocessen, därför kan vi inte bara lägga ned vapnen och sätta hela hoppet till en politisk lösning. Armén är inte intresserad av en politisk lösning, säger han.
Militärens attacker mot KIA är inte urskillningslösa utan följer vad som verkar vara en systematisk strategi som går ut på för att försvaga gerillagruppen. Genom attacker i närheten av KIA:s högkvarter i Laiza har militären försökt skära av KIA:s första brigad från området runt högkvarteret, som i sin tur skyddas av KIA:s tredje brigad, för att på så vis vingklippa försvaret av Laiza. Samtidigt, längre västerut i Kachinstaten, har militären attackerat KIA i och omkring gruvstaden Hpakant, där gerillarörelsen har sin främsta inkomstkälla i utvinning och handel med jade.
– Vi väntar oss att läget kommer att förvärras. Vi har sett att armén flyttat trupper från nedre Burma hit upp i norr, och att de förstärker sina positioner längs fronten. De kommer snart att inleda en större offensiv, säger överste Lahpai Zau Raw.
Strider allt närmare civila
Invånarna i staden Laiza, där KIA också har sitt högkvarter, var i många fall mitt i frukosten när granaterna började falla den 15 september klockan halv sju på morgonen, inte mer än två kilometer från stadskärnan. Totalt tre stycken 81 mm-granater landade på toppen av Tsin Yu Bum-berget och skadade fyra rebeller, varav en allvarligt.
Den 27-årige beväringen Lazum Htoi San var den första som anlände till fältsjukhuset, 45 minuter efter att den första granaten slagit ner. Söndersliten hud hänger ner över vänster öga och mörkt blod har runnit ner på hans tröja. Han är fortfarande i chock, står på egna ben men säger ingenting. Det högra ögat stirrar förskräckt, med tom blick, ut i sjukhussalen. Han satt hukad vid lägerelden när en av granaterna slog ner bara meter ifrån honom. Splittret slet upp hål i bambuväggen, en uniform som hängde på tork – och Lazum Htoi Sans skalle. Medan sjuksköterskorna börjar rengöra skadan kommer fler rebeller in genom dörrarna med splitterskador i arm, öga och rygg.
Enligt KIA besköts samma dag även en annan postering i närheten av rebellernas högkvarter med sammanlagt 110 granater av olika kaliber. Att granatbeskjutningarna kommer närmare civila områden oroar många. Den 1 oktober landade sex granater i byn Pu Wang, i norra Shanstaten, nära den kinesiska gränsen. Tre barn träffades av splittret. Zung Myaw, en tvåårig flicka, träffades i huvud och nacke och dog på väg till sjukhuset. Hon begravdes i byn dagen efter. Två pojkar, tre och fyra år gamla, fick splitterskador i mage och lår.
Doktor Brang Aung inspekterar soldaternas skador. 28-åriga Galau Hka Mais ansikte förvrids av smärta när en sköterska försöker plocka ut granatsplittret ur hans högerarm med en tång. Lazum Htoi San, beväringen som träffades av splitter i huvudet, ligger på en brits och andas tungt. Blodet har färgat bandaget runt hans panna rött.
– Skallen är spräckt. Vi tror att hjärnan är intakt eftersom han är vid medvetande och svarar på tilltal, men det läcker ryggmärgsvätska så han måste skickas över gränsen till Kina för mer avancerad vård, säger doktor Brang Aung.
Lazum Htoi San var ny på utposten som besköts. Han kallades in till fronten från reservstyrkan för bara en månad sedan. Rebellkamraterna i sängarna bredvid berättar att han har en fru, men ännu inga barn.
Doktor Brang Aung har arbetat här i över 20 år och sett det mesta, men den senaste tiden har arbetsdagarna blivit längre. Och värre.
– Striderna bara förvärras, de senaste två åren har vi fått in fler och fler skadade hit. De allra flesta är skadade av granatsplitter eller landminor. Arméns granatbeskjutning har blivit mer och mer träffsäker. Vi får in tre till fyra skadade varje vecka, säger han.
Att under två decennier nästan dagligen se nya generationer av unga män skadas, ibland för livet, tar på krafterna.
– Det borde inte vara så här, suckar Brang Aung.
Generaler belönas av väst
Efter att Aung San Suu Kyi i september avlade sitt första officiella besök i Vita huset lyfte president Barack Obama de sista sanktionerna mot Burma. Den tidigare diktatorn, general Than Shwe, togs genom beslutet bort från det amerikanska finansdepartementets »svarta lista« över sanktionerade personer och företag.
Ytterligare 16 högt uppsatta militärer avlägsnades från listan. General-löjtnant Thein Htay, som svartlistades 2013 för påstådda vapenaffärer med Nordkorea, är ett annat exempel. usa öppnade även upp för obehindrad handel med företag som ägs av eller har starka kopplingar till militären, såsom Myanmar Economic Holdings Limited, Myawaddy Bank och Directorate of Defence Industries, Burmas statsägda vapentillverkare.
Beskedet från Obamaadministrationen kom trots uppmaningar från människorättsorganisationer att behålla sanktionerna. »De här sanktionerna, som riktar sig mot burmesiska generaler och deras underhuggare, är nödvändiga för att pressa armén att upphöra med kränkningar av mänskliga rättigheter och överföra makten till den civila regeringen«, förklarade John Sifton från Human Rights Watch i ett uttalande.
Tillbaka på Getingberget rycks löjtnant Brang Seng upp ur tuppluren av ljudet från en explosion. En landmina har exploderat nedanför berget. Läget bedöms snabbt vara lugnt, antingen var det en ensam burmesisk soldat som smög runt i skogen eller så självutlöstes minan av värmen. Brang Seng får snabbt viktigare saker att tänka på.
– Vad är det för dag i dag, undrar han.
– Söndag, svarar vi.
– Skit också, jag har glömt att ringa min fru, säger Brang Seng och plockar fram telefonen.
Hustrun bor i Mai Ja Yang och träffar sällan sin make, men har fått löfte om åtminstone ett samtal i veckan – just på söndagar. Ur luren läcker en ilsken röst: hon har sett att Brang Seng rökt cigaretter på bilder som hans soldater lägger upp i sociala medier.
– Det var bara en enstaka cigarett, eftersom vi har utländska gäster här. Det var de som bjöd mig, ljuger Brang Seng.
Fick han själv välja skulle han inte delta i striderna, förklarar han. Han är i grunden botaniker, men gick med i reservisterna 1996 för att han inte kunde få något jobb. 2011, när eldupphöret kollapsat och striderna blossade upp igen, avancerade Brang Seng till löjtnant. Om kriget någon gång tar slut vill han åka tillbaka till sin familj och tillbringa all tid han kan med sina föräldrar och sin fru.
– Jag skulle ta hand om huset och hålla mig nära mina käraste, förklarar han.
Men vad löjtnanten skulle jobba med är oklart.
– Gud får vägleda mig där. Men det är inget jag har bråttom att klura ut. Det är ännu långt till freden, så länge armén bestämmer.
Axel Kronholm, frilansjournalist
Vilhelm Stokstad, fotograf
