För hundra år sedan skrevs världshistoria i Vinterpalatset i S:t Petersburg. Svettiga soldatkroppar låg då på samma golv som turisterna i dag skrider fram över. Rasmus Landström har rest dit med en reportagebok från 1917 i handen.
Vinterpalatset är en av världens största byggnader. Det består av 1001 rum, sammanknutna av ett ändlöst antal korridorer och som besökare tappar jag genast bort mig. Överallt ser det likadant ut: bladguld på väggarna, målningar av historiska bataljer och byster av gamla generaler.
Själv hinner jag knappt gå i mer än ett par minuter förrän jag känner mig som en råtta i en labyrint. Jag har kommit hit för att gå i en reporters fotspår men nu har jag ingen aning om var jag är. Efter att ha strosat omkring på måfå i en halvtimme stannar jag till och tar upp min hundra år gamla guidebok ur väskan i hopp om att den ska hjälpa mig. Jag bläddrar fram till en passage om Vinterpalatset och det tumult som rådde då, 1917:
I slutet av korridoren låg ett stort vackert rum med förgyllda kornischer och enorma kristallkronor och bortom det flera mindre rum med mörka träpaneler. På bägge sidor av parkettgolvet låg rader av smutsiga madrasser och filtar på vilka en och annan soldat låg utsträckt. Överallt cigarrettfimpar, brödbitar, uniformspersedlar och tomma flaskor med dyrbara franska etiketter. Palatset var en enda stor kasern och hade uppenbarligen varit det i flera veckor att döma av golv och väggar. Maskingevär stod uppställda på fönsterbrädena och gevär stod kopplade mellan madrasserna.
Jag kliar mig i huvudet och undrar om det kan vara denna korridor. I dag när marmorgolven ligger blanka är det svårt att föreställa sig en så febril aktivtet här.
Boken i väskan heter Tio dagar som skakade världen och är skriven av reportern John Reed. Han kom till Petrograd två månader innan oktoberrevolutionen bröt ut. Då var han en ung skribent som rapporterat från världskrigets skyttegravar med drömmar om att skapa en ny slags journalistik (inte olik den Ester Blenda Nordström skapade i Sverige). I Petrograd hittade han ett perfekt ämne för sin bok. Tio dagar som skakade världen är en unik ögonvittnesskildring från den ryska revolutionen där Reed skildrade hopp, drömmar och krossade illusioner.
Jag strosar vidare genom ännu ett rum fyllt av guldramar. Förbi mig springer en kinesisk skolklass med blickarna klistrade på sina iphones. En av eleverna stannar till och lyfter blicken från skärmen för att titta på Ilja Repins ”Pråmdragarna i Volga”. Det är en av palatsets höjdpunkter och föreställer ryska proletärer som drar upp ett fartyg för hand.
I september 1917 beskrev Reed hur misären låg som en tät dimma över Petrograd. Det rådde världskrig, brödbrist och timslånga butiksköer. Samtidigt höll något skandalöst på att hända: bland borgerligheten tisslades det om att konduktörer tilltalade de högre stånden med ”kamrat”. Vilken skam! Några månader tidigare hade Lenin kommit till staden; en man som nyligen betraktats som en vetvilling (en sin tids nättroll) men som nu började få fler och fler anhängare. Över hela Petrograd hängdes röda fanor upp med bolsjevikernas slagord.
När Reed skrev sin bok hade bolsjevikerna blivit en mäktig kraft i det ryska samhället. På bara några månader hade de gått från att vara en förföljd liten sekt till att bli landets största politiska parti. Orsaken var att de hjälpt den provisoriska regeringen att slå ner ett kuppförsök från general Kornilov. Men också att de använt en primitiv retorik som attraherade bönderna och arbetarna. ”All makt åt sovjeterna” och ”Jord, bröd och fred” var två av deras slagord. I dag, tänker jag, skulle de antagligen ha kallats för ”populister”.
Det som är så unikt med Reeds skildring är att han berättar en historia om den ryska revolutionen som än i
dag är tämligen outforskad. I hans reportagebok finns ingen huvudperson och ingen enskild hjälte. Här är det i stället folket som står i centrum, de kämpande lokalsamhällena och den ideella verksamheten vid Petrogradsovjeten. Historien om 1917 har alltid varit en historia uppifrån, om hur Lenin och Trotskij tog makten i Petrograd, hur de senare avlöstes av Stalin och så vidare. Men det finns också en annan historia som handlar om en revolutionär mikropolitik som pågick i varenda stad i hela Ryssland.
Jag går vidare lite på måfå och plötsligt kommer jag till det lilla rummet jag letat efter. Det är en oansenlig liten sal där några barockmöbler står prydligt uppställda och det enda speciella är en liten klocka som stannat på 2.10. Nu är jag här, säger jag till mig själv, i det rum där världshistorien förändrades.
Det var här bolsjevikerna stormade in och avsatte den provisoriska regeringen, natten mellan den 25 och 26 oktober. Det var här Trotskij gormade ut order om att arrestera ministrarna; dessa ”satans folkförrädare”, som i socialdemokratins namn skickat ut hundratusentals ryska arbetare att dö i världskriget. Det var härifrån en signal skickades till Tyskland om revolution, vilket i sin tur ledde till världskrigets slut. Plötsligt får jag svindel: jag tycker mig känna doften av de otvättade soldatkropparna och höra ljudet av pansarkryssaren Aurora utanför. Ryssland är befriat! Nu ska kriget avslutas! Världsrevolutionen stundar!
I år har ett sekel gått sedan den där oktobernatten. Då bolsjevikerna tågade ner till Petrogradsovjeten och skrämde slag på hela Europas borgerlighet. Kan vi se revolutionen i ett klart ljus i dag? På ett sätt lever vi ju i en helt annan värld än 1917 och i dag finns det inte längre någon icke-kapitalistisk värld och inget kallt krig vi måste ta ställning till. Detta har gjort att en mera nyanserad historieskrivning om Sovjet börjat skrivas på senare år. Där man både kan se dess fram- och baksidor.
Men på ett sätt lever vi fortfarande i skalvet efter den ryska revolutionen. I dag är det nästan svårt att föreställa sig hur totalt den ryska revolutionen omvandlade världen. Låt mig låna ett exempel från den franska ekonomen Tomas Piketty. 1914 lades ett förslag på en inkomstskatt på 2 procent fram i franska parlamentet. Konservativa politiker slogs då med näbbar och klor för att avskriva det. Så skedde den ryska revolutionen och 1920 röstade samma politiker för ett förslag om en skatt på 60 procent. I Sverige skedde något liknande: 1918 föreslog finansminister Branting en höjning av marginalskatten från 12 till 30 procent. Kapitalägare kände antagligen att en progressiv inkomstskatt var bättre än expropriering.
Slutsatsen är alltså att våra välfärdsstater skapades i skräck för att det skulle bli som i Sovjet. Vi talar inte så ofta om det men faktum är att även Sverige påverkades på djupet av bolsjevikernas maktövertagande. Detta förklarar också varför välfärdsstaterna faller sönder i dag, för utan några revolutionära krafter finns det inget yttre tryck som håller dem uppe. I dag är det ingen som saknar Lenin eller hans maktfullkomliga bolsjevikparti. Men det är inte heller någon som vet vad vi ska göra utan dem.
Efter att jag har stått i det lilla rummet i en halvtimme lämnar jag palatset. Utanför finns ett torg som är så stort att man nästan inte kan se från ena änden till den andra. Jag slår upp Reeds bok igen och läser om det massuppbåd som mötte bolsjevikerna utanför. Jag föreställer mig ropen, gevärsskotten, de vajande fanorna. I dag är torget alldeles öde och ekot rullar över kullerstenarna.
Detta var vad Sovjet lämnade efter sig, tänker jag. Ett tomt torg.
Text: Rasmus Landström, frilansjournalist och medlem i Tidens redaktionsråd
