Tiden # 4
Nummer 4 2014 av Tiden har allt du behöver i dagens politiskt turbulenta landskapet. Läs en djupgående intervju med Margot Wallström, följ med till vänsterns Albanien och gör ett nedsläpp i Flen –…
Nummer 4 2014 av Tiden har allt du behöver i dagens politiskt turbulenta landskapet. Läs en djupgående intervju med Margot Wallström, följ med till vänsterns Albanien och gör ett nedsläpp i Flen –…
2014 går till historien som det år då politiska nördar som jag själv fick mer än vår beskärda del av valrörelser, spekulationer och politiska debatter. Men 2014 var dessutom året då den brutala House of Cards-liknande cynismen gjorde entré i svensk politik och fokus flyttades från sakpolitik till ren spelteori.
EU ska investera. Vid Europeiska Rådets möte under torsdagen var regeringscheferna eniga om att en europeisk fond för strategiska investeringar bör inrättas. Den hoppas man ska generera 315 miljarder euro för nya investeringar mellan 2015 och 2017.
Björn Söders uttalande om att judar, samer och kurder ofta inte är svenska på riktigt har med rätta mötts av enorm kritik. Söder hävdar att han felciterats, men när han ska förklara vad han egentligen menat landar han i ungefär samma slutsats:
När de ekonomiska realiteterna ändrades på 1980-talet hängde inte socialdemokratin med utan resignerade i många fall till marknadsliberala lösningar. Verkligheten är fortfarande en annan än den på 1970-talet men behovet av socialdemokratins lösningar är större än någonsin skriver, Anne-Marie Lindgren i senaste numret av Tiden Magasin.
Inför valet i september fick svenska väljare frågan om vilket sakområde de tyckte var viktigast. Svaret från folket var tydligt. Skolan och utbildningspolitiken låg väljarna närmast om hjärtat och partiernas inriktning i ämnet var det som mest påverkade vilken röstsedel som skulle hamna i valurnan.
Det här med samförstånd är ju ett aktuellt ämne. I förra veckan var temat för årets Anna Lindh-seminarium, arrangerat av Socialdemokraterna och Palmecentret, ett nytt globalt avtal mellan kapital och arbete.
När jag för länge sedan var aktiv i studentpolitiken på universitetet fanns det ett parti som hette ”Pilsner på Kåren”. Deras politiska program, som de gick till val på var … tja, att det skulle finnas mer pilsner på kåren.
Att Sverigedemokraterna växer är en effekt av att inget annat parti lyckats kanalisera missnöjet. Socialdemokratins roll blir att mobilisera för ett jämlikare samhälle, skriver Kristin Linderoth.
År 2014 kommer att gå till historien, inget snack om saken. Återigen står vårt land inför en valrörelse – den tredje inom loppet av åtta månader.
2014 är inte bara supervalåret med stort S utan också året då strategisk retorik, fulspel och politiskt kampanjande skruvats upp flera frekvenser. Förutom att en valrörelse kostar ofantligt mycket pengar kan det också ses som slöseri på flera andra sätt. Väljarnas förtroende inte minst, att återigen kräva av våra medborgare att lägga energi, tid och intresse på att sätta sig in i en valrörelse och göra ett aktivt val. Detta är ingenting att ta lätt på.
Det fanns inga perfekta lösningar men den minst dåliga var nyval. Det demokratiskt mest anständiga att göra var att ge väljarna en chans att förtydliga sina mandat: vem ska bestämma? Det är en utopi att blocken skulle kunna styra skutan Sverige tillsammans i harmonisk samling. Därtill är partiernas ideologiska grunder och sakpolitiska ambitioner alltför olika. Och det är väl just så det också bör vara.