Paris gav oss den första verkligt globala klimatöverenskommelsen. Forskare och ledare tycks vara överens – avtalet är ambitiöst. Men det saknar detaljerade handlingsplaner och riktlinjer för hur varje nation ska gå till väga för att uppfylla målen.
Frågorna tornar upp sig. Vad behöver vi förändra i våra samhällen för att uppnå målet om en global uppvärmning på mindre än 1,5 till 2 grader? Kan vi behålla vårt höga materiella välstånd – en förväntan om ständig tillväxt – eller måste vi tänka om? Och hur kan vi skapa en ekologiskt hållbar välfärdsstat, byggd på de socialdemokratiska idealen om jämlikhet och rättvisa?
För att försöka få klarhet i några av dessa frågor så träffar jag en av Sveriges ledande klimatexperter, Johan Kuylenstierna, chef på Stockholm Environment Institute, SEI. Vi träffas på Grand Hôtel i Stockholm, dagarna innan Kuylenstierna ska resa till Paris för att delta i FN:s klimatmöte COP 21.
Kuylenstierna pekar på det svåra med att lägga om våra konsumtionsmönster i den rika delen av världen. Det finns förstås massvis med saker som skulle vara bra för miljön – exempelvis att resa mindre och äta mindre kött – men det är inte fullt så enkelt. Kuylenstierna menar att mycket av resandet fört med sig positiva aspekter för människor. Det har vidgat våra vyer, fördjupat kulturella utbyten och fört oss närmare varandra.
Dessa effekter vill vi ju inte bli av med, men det kommer vara nödvändigt att minska deras klimatpåverkan. Längre resor till andra världsdelar blir av tidsskäl svåra att göra annorlunda. När det gäller resor inrikes och inom Europa blir det däremot svårt att motivera flyget som val. En ordentlig satsning på snabbare tåg skulle underlätta omställningen. Den nuvarande situationen är ohållbar. Flyget har enorma marknadsfördelar gentemot tåget, såsom befrielse från skatt på bränsle och koldioxid. Dessutom är det en mindre kamp att snickra ihop en tågresa genom olika länder i Europa. Det är dyrt, omständligt och tidskrävande – med många byten.
Ett belysande exempel är min egen resa med tåg från Stockholm till klimatmötet i Paris. Resan innebar en övernattning, 15 timmars effektiv tågresa och tre byten. För att boka resan behövdes dels en separat bokning för resorna inom Sverige, dels ett Interrailpass för resorna i andra länder. Allt som allt gick resan på cirka 3 500 kronor. En vän som gjorde samma resa med flyg – tur och retur till Paris – betalade totalt 500 kronor. Resan tog ungefär två timmar och 30 minuter enkel väg.
Exemplet visar på det fullständigt orimliga med dagens situation. Om vi menar allvar med en grön omställning krävs det att flygen betalar ett skäligt pris för sin klimatpåverkan och, inte som nu, att samhället indirekt subventionerar flygresor. Det är också uppenbart att vi behöver höghastighetståg och förbättrade nattåg som länkar ihop flera länder på den till ytan lilla europeiska kontinenten. Det finns andra, alternativa vägar att gå för att få till en grön omställning i ekonomin. Thomas Piketty föreslog inför Paris-mötet en särskild skatt på flygresor som var betydligt högre för första klass. Det är världens rikaste människor som står för störst utsläpp, inte de rikaste länderna, resonerade han.
Även om vi med tydlighet kan slå fast att flyget bör bli dyrare innebär det inte nödvändigtvis att tåget bör bli billigare. Vi har under de senaste decennierna blivit bortskämda med att resande är väldigt billigt. Men i takt med utvecklingen av den generella prisnivån är 3500 kronor för en resa till Paris från Stockholm tur och retur på intet sätt orimligt – och kanske en reskostnad vi får vänja oss vid i framtiden.
Kuylenstierna gör liknande analyser vad gäller köttkonsumtion. Dåligt producerat kött bör bli dyrare, men bra producerade varor bör därmed inte göras billigare, menar han. På sjuttiotalet uppgick svenskarnas konsumtion av livsmedel till 35 procent av inkomsten, i dag uppgår den endast till 10. Även om det är gynnsamt för miljön att vi köper mer vegetariskt – och äter mindre kött – så är konsumtionen av varor rent generellt inte bra för miljön, poängterar Kuylenstierna.
– Det finns konsumtion som inte är resursintensiv, till exempel kultur, konst och till och med med restaurangbesök. Äta ska vi ju göra ändå. Tjänstesamhället, där man betalar för tjänster snarare än för varor, det är bra för miljön.
Med andra ord skulle saker som att gå till frisören, restaurangen och teatern bli billigare. Fläskfilé, ny teve eller dator skulle däremot bli dyrare. Det låter som att det på många sätt skulle kunna vara sunt för vårt välmående, men skulle det inte påverka vårt välstånd och vår tillväxt negativt?
Kuylenstierna vill att samhället rör sig bort från dygden om en ständig ekonomisk tillväxt, och i stället intresserar sig för en bredare samhällsutveckling. Ett lyckat samhälle, och en välmående befolkning, bör inkludera fler aspekter än bara tillväxt. Till exempel hälsa, utbildning och miljö. Dessutom är det ju som bekant ingenting som säger att vi som redan har det bra blir lyckligare bara för att vi höjer vårt materiella välstånd ytterligare.
– Upp till en viss punkt gör ökat välstånd oss lyckligare, men bortom en viss gräns gör det ingen skillnad. I Europa har viss forskning konstaterat att lyckonivån stagnerade någon gång efter sjuttiotalet. Den ekonomiska utvecklingen har fortsatt kraftigt uppåt, men vi har inte blivit lyckligare för det. Vi blir inte gladare som människor. Det illustrerar en intressant dynamik. Man måste föra in nya tillväxtmått, och se tillväxt på ett annat sätt, resonerar Kuylenstierna.
Kuylenstiernas ansats öppnar en intressant frågeställning om vårt moderna samhälle – och om det socialdemokratiska välfärdsbygget. Är ekonomisk tillväxt ett mål i sig, eller bara ett verktyg för att uppnå någonting annat? Många nyliberaler skulle hävda det förstnämnda. Men för socialdemokrater har människans frigörelse och ett jämlikt och rättvist samhälle alltid varit målet, tillväxten bara ett verktyg för att nå dit. Kanske har det nu nått vägs ände?
Det finns, som Kuylenstierna är inne på, betydligt fler faktorer att ta i beaktande än tillväxt och ekonomiskt välstånd när man pratar om ett gott samhälle. Vissa av dessa faktorer är mätbara och tätt sammanflätade med samhällsekonomin. En bättre folkhälsa innebär exempelvis lägre sjukvårdskostnader för samhället. Andra faktorer kan däremot vara svårare att mäta. Att människor konsumerar mer kultur leder exempelvis till en mer bildad befolkning, vilket ofta påstås främja demokratiska värderingar och motverka främlingsfientlighet. Ett annat exempel är förkortad arbetstid, som bland annat leder till att föräldrar kan tillbringa mer tid med sina barn. Det är svårt att mäta effekterna exakt, men det går rent allmänt att lyfta fram positiva värden för människa och samhälle.
För att nysta vidare i kopplingen mellan de socialdemokratiska kärnidéerna och ett ekologiskt samhälle hör jag av mig till Lena Sommestad, socialdemokratisk miljöminister 2002–2006 och professor i ekonomisk historia.
Sommestad börjar med att konstatera att även om det socialdemokratiska välfärdssamhället växte fram utan större hänsyn till naturvård och klimat ser hon ingen motsättning mellan välfärd och hållbarhet. Tvärtom menar hon att det socialdemokratiska samhällsbyggets framväxt kännetecknades av social hållbarhet – ett långsiktigt perspektiv över generationer
med investeringar inom folkhälsa, utbildning och bostäder. Hon hänvisar till sin egen forskning som visat att ekonomisk ojämlikhet tydligt försvårar en offensiv klimatpolitik. Att göra långsiktiga sociala investeringar går dessutom hand i hand med idén om att inte tömma ut jordens resurser och bygga ett ekologiskt hållbart samhälle. Miljörörelsen och vänsterrörelsen för i mångt och mycket en gemensam kamp, enligt Sommestad.
– Om vi ser på de bärande värderingarna bakom det socialdemokratiska välfärdssamhället, som jämlikhet och rättvisa, är de naturligtvis lika relevanta för miljöpolitiken som för välfärdspolitiken. Många i miljörörelsen samlas kring begrepp som klimaträttvisa. Här finns insikten om att framgångsrika samhällen måste bygga på solidaritet och hänsyn. Jag brukar säga att det är svårt att vara solidarisk med framtida generationer, om vi inte också försöker vara solidariska mot varandra.
När samtalet börjar handla om synen på tillväxt så är Sommestad inne på liknande spår som Kuylenstierna. Hon slår fast att vi bör röra oss bort från en idé om årlig tillväxt och ökad marknadskonkurrens som huvudsakligt mått på framsteg. I stället borde vi använda uttrycket ”resursbas”, på vilket hela ekonomin vilar. Denna bas består både av ekonomiska resurser, såsom infrastruktur och kapital, men också av mänskliga, kulturella och institutionella resurser – samt rena naturresurser. Alla dessa komponenter tillsammans skapar ett starkt och hållbart samhälle, menar Sommestad.
Om vi tar steget bort från Sverige och ser på världen som helhet så skapar klimatproblemet stora utmaningar för det internationella samfundet. För att undersöka vad dessa utmaningar innebär träffar jag Erik Solheim, ordförande för OECD:s biståndsorgan dac.
Han har tidigare lett FN:s fredsdelegationer i Sri Lanka, Nepal och Sudan och var Norges miljöminister i Jens Stoltenbergs socialdemokratiska regering. Vi ses i Le Bourgets konferenslokaler, där Solheim tar en efterlängtad kafferast från förhandlingarna under COP 21-mötet.
Solheim är en tydlig optimist. Han pekar på de stora framsteg många av världens länder lyckats med sedan FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009. Förutom en ökad medvetenhet hos Europa och USA har Kina insett klimathotets förödande konsekvenser. Efter att några av landets storstäder blivit så förorenade att människor inte kan ta sig till jobbet, har regimen nu dragit i gång världens kanske största och snabbaste
gröna omställning. Den massiva utbyggnaden av solenergi, som har börjat ersätta de kinesiska kolkraftverken, har också gjort den förnyelsebara energikällan betydligt billigare globalt.
Det pratas ibland om klimatförändringarnas globala orättvisor. Det är i stor utsträckning de rikaste länderna som har orsakat problemen, men de fattigaste länderna som drabbas hårdast av dess konsekvenser. Enligt Solheim går vägen mot en större klimaträttvisa hand i hand med ekonomisk tillväxt för de fattigaste länderna. Det är genom ny teknik och nya innovationer som tillväxten kan fortsätta stiga – och ge ett ökat välstånd för världens fattiga. Med det ökade välståndet blir länder mer klimatmedvetna, och även mer motståndskraftiga för naturkatastrofer, menar han. De snabbt stigande vattennivåerna i Bangladesh är det tydligaste exemplet.
– När majoriteten av befolkningen nu har mobiltelefoner, vilket de inte hade förut, så är de mycket bättre förberedda när en katastrof inträffar. För några år sedan såg vi efter en tyfon flera tusen döda människor i Bangladesh, en av de värsta naturkatastroferna någonsin. En motsvarande tyfon i dag skulle inte ha i närheten av samma konsekvenser.
Samtalet övergår till att handla om ett fenomen vi har fått bevittna på sistone – klimatflyktingar. Dåliga skördar, torka och översvämningar tvingar människor att överge sina hem och ge sig ut på flykt. En nyligen publicerad studie kopplar samman Syrienkonflikten med den torka som skedde i landet när kriget bröt ut. Solheim menar att det delvis kan motverkas genom förbättrade preventiva åtgärder, som en följd av ökat välstånd och ny teknologi. Han ser en direkt koppling mellan hur utvecklat ett land är och hur motståndskraftigt det är mot klimatkatastrofer.
I en tid när ett fasansfullt krig pågår i Syrien och terrororganisationer som Daesh härjar har världen bevittnat den största flyktingvågen sedan andra världskriget. Europa har inte förmått stå upp för humanism och solidaritet, genom att agera fristad för de många människor som gett sig på flykt från krig och terror. Mot den bakgrunden bedömer Solheim också chansen att medlemsstaterna i framtiden kommer vara villiga att ta emot ett stort antal klimatflyktingar som liten. När EU-länderna inte vill stå upp för ett generöst flyktingmottagande återstår ändå en annan möjlighet, enligt Solheim.
– Fokus bör ligga på att sätta in insatser och hjälpa de länder som befinner sig i utvecklingsstadiet och som är hårt ansatta av klimatförändringar. De som är störst kritiker mot flyktingmottagande är hycklare. De är både emot att använda pengar för att ta emot människor på flykt, och att hjälpa människor på plats och i närområdet.
Solheims hållning vad gäller de preventiva åtgärderna känns rimlig. Visst kan beredskapen för naturkatastrofer orsakade av klimatförändringar bli bättre genom ökat välstånd och ny teknologi. Det har inte minst blivit tydligt vid en jämförelse mellan naturkatastrofer i fattiga länder, som Haiti, och rika, som Japan. Med ökade insatser till utvecklingsländer som är särskilt utsatta för klimatförändringar genom FN:s klimatfond kan också dessa länder byggas motståndskraftiga.
Men hur ska det internationella samfundet hantera de många människor som i framtiden ändå tvingas ta till flykt när de preventiva åtgärderna inte räcker till?
Erik Solheim tycks inte ha något svar, utöver tillväxt, monetära medel och ny teknologi för att tackla klimatförändringarna. Det är inte särskilt förvånande. Solheim representerar OECD, en tillväxtorienterad organisation tätt sammanflätad med näringslivet. Att ifrågasätta det dominerande tillväxtparadigmet blir för honom en omöjlighet.
Samtidigt är det svårt att hävda att att evig tillväxt ska lösa klimatgåtan. Hur kan två så motstridiga fenomen samspela med varandra: ett som går ut på att ständigt växa genom ökad konsumtion, och ett som går ut på att hushålla och säkerställa resurser? Är det inte egentligen ekonomins storlek och utformning som är grundorsaken till klimatförändringarna?
Världens länder har förbundit sig att kraftigt minska sina utsläpp, och gradvis ställa om från fossil till förnybar energi. Det kommer, som både Kuylenstierna och Sommestad är inne på, innebära många förändringar både för samhällsekonomin och för individen. Kanske kan det bli en positiv vändpunkt? Från att ha byggt samhället under flera decennier med premissen att tillväxt och välstånd är det eftersträvansvärda, till att ha högre ambitioner.
Är det inte våra handlingar, relationer och aktiviteter som definierar oss som människor snarare än plånbok och ägodelar? På samma sätt kan man fråga sig om inte ett samhälles framgång mäts bättre genom vilken hälsa, jämlikhet och hållbarhet det har snarare än vilka tillväxtsiffror det kan visa upp? För ett socialdemokratiskt samhällsbygge borde det förstnämnda tveklöst väga tyngre.
Torsten Kjellgren
är grundare av organisationen IT for Children
