VÄGVAL S
Valet drevs inte av någon vänstervind. Snarare tvärtom. Maktrelationen i svensk politik är omkastad och nu krävs en bred analys av strukturförändringarna i samhället och socialdemokratins möjlighet att driva progressiv politik, skriver Håkan Bengtsson.
Rösträkningen är avklarad och valresultatet fastställt. Vad mer finns att säga? Jag känner mig ändå en smula kluven inför uppgiften att kommentera valrörelsen. Det är inte alldeles lätt att komma med säkra utsagor så nära inpå. Hur undvika att fastna i de näraliggande och alltför uppenbara förklaringarna?
Det är alltid lätt att spana där strålkastarljuset faller just för tillfället. Eller komma med olika slags bortförklaringar eller för den delen jaga syndabockar i någon slags »blame game«. Bättre att betrakta valresultatet lite bortom de mest uppenbara slutsatserna – och ur ett strategiskt och långsiktigt och historiskt perspektiv.
Men först ändå något om själva valresultatet – om vad det var och vad det inte var.
Å ena sidan: Socialdemokraternas valresultat på 28,3 procent var överraskande bra kanske också för partiledningen själv. Förväntningarna var ju så nedskruvade att ett valresultat över 25 procent ändå inte hade uppfattats som en total katastrof.
I nästan alla europeiska val sedan finanskrisen har Socialdemokraterna tappat väljare. I några fall har socialdemokratiska och socialistiska partier nästan söndersmulats i konkurrens med den radikala högern, utmanare till vänster eller av nya politiska rörelser. Så med europeiska mått mätt framstår valresultatet i Sverige nästan som ett tecken på att socialdemokratin trots allt inte kan räknas ut. Särskilt med tanke på att Stefan Löfven har lett en koalitionsregering i minoritet med svagt parlamentariskt manöverutrymme under en synnerligen komplicerad mandatperiod.
Så visst, det hade kunnat gå sämre, betydligt sämre. För första gången sedan valrörelsen 1991 ökade Socialdemokraterna i själva valrörelsen. Underskattade opinionsmätningarna stödet för Socialdemokraterna, eller handlade det om väljare som återkom eller mobiliserades i slutet? Spelade socialdemokratiska välfärdssatsningar en avgörande roll?
Stödet bland LO:s medlemmar minskade, men inte lika mycket som befarats. Bytte några väljare parti och block på grund av de otydliga eller obefintliga besked från borgerligt håll när det gäller Sverigedemokraterna?
Å andra sidan: Detta var Socialdemokraternas sämsta resultat om inte någonsin så åtminstone nästintill. Det var inte heller ett val då vinden blåste åt vänster. Vänsterpartiets ökning motsvaras noga besett av Feministiskt initiativs väljarförluster. Skillnaden mellan de rödgröna och Alliansen och Sverigedemokraterna är 17 procentenheter! Under många decennier har de socialistiska partierna (och under senare tid tillsammans med Miljöpartiet) format en majoritet i väljarkåren, med några få undantag.
Nu är maktförhållandena omvända, med råge! Skiftet i Sverige kom inte med den borgerliga valsegern 2006, utan 2010, då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Denna övervikt för de borgerliga och sd består och har nu befästs ännu mer. SVT:s Valundersökning (Valu) visar också att de rödgröna av väljarna uppfattades ha en sämre politik på en rad viktiga politikområden, som sysselsättning, Sveriges ekonomi, din egen ekonomi, sjukvården och skola och utbildning.
Valu visar också att fler väljare identifierade sig med högern än med vänstern. En historiskt central indikator som brukar visa vem som vinner val. Så det var alltså ingen vänsterbris utan snarare en högervind.
Två bilder av samma valrörelse och två möjliga sätt att betrakta valresultatet. Båda är möjliga. Valresultatet 2018 ger (precis som 1991) hopp om framtiden, inget är givet, det går att vinna tillbaka väljare. Samtidigt finns det, menar jag, inget utrymme för liknöjdhet och självbelåtenhet eftersom så många långsiktiga varningsklockor blinkar. Under det magra valresultatet ligger också en stor socialdemokratisk maktförlust i landstingen och i många kommuner.
Just därför finns skäl att varna för förhastade slutsatser. Det är nog klokare att först lyssna, därefter tänka och sedan agera.
Historien kastar obevekligen sin skugga över nutiden. I botten ligger socialdemokratins långsiktiga försvagning. Härom året återvände jag här i Tiden till eftervalsdebatten 1976, som fördes just i denna tidskrift 76–77. Den socialdemokratiska valförlusten 1976 var en vändpunkt, efter 44 i regeringsställning förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten. I Tiden skrev de två sociologerna Jan Lindhagen och Walter Korpi långa artiklar om varför det gick som det gick. De tolkade valresultatet helt olika. Båda hade läst sin Marx. Men Lindhagen och Korpi var två socialister med lite olika temperament. Lindhagen menade och visade att socialdemokratin uppvisade ett minskat väljarstöd, han pekade ut strukturella faktorer, såsom industrisektorns förvandling och befolkningsomflyttningar. Befolkningen minskade i regioner där rörelsen var stark och ökade i större städer där socialdemokratin stod organisatoriskt mycket svagare.
Korpi ifrågasatte den tesen med andra statistiska beräkningar och menade att valförlusten egentligen hade dagspolitiska förklaringar, det fanns ingen långsiktig socialdemokratisk försvagning. Det var skattedebatten och kärnkraftsfrågan som tippade över väljare till den borgerliga sidan. Korpi menade vidare att världens starkaste fackföreningsrörelse och den växande tjänstemannarörelsen talade till socialdemokratins och den demokratiska socialismens fördel.
Socialdemokratin hade framtiden för sig.
I den läsvärda studien Socialdemokratins tillbakagång 1973–2014 sammanfattar Anders Lidström, professor i statsvetenskap i Umeå, vad som hände sedan. Han skriver att vi nu kan »konstatera att det var Lindhagen som hade rätt«. 2014 hade Socialdemokraterna förlorat en tredjedel av sina väljare. Han pekar ut minskad industrisysselsättning, en mer utbildad befolkning, ökat välstånd, urbanisering och ett minskat «socialt tryck» som några förklaringar.
Samtidigt visar Lidström att bilden inte är entydig. Vissa regioner avviker negativt med ett ännu större väljartapp. Medan andra avviker positivt. Han pekar bland annat på att det civila samhället knutet till arbetarrörelsen i vissa områden är starkare än i andra. Slutsatsen anknyter till Lindhagens tes att det inte räcker att rada upp objektiva faktorer som pekar i en viss riktning. Det krävs också ett politiskt och organisatoriskt subjekt, en rörelse, ett parti och en organisation, en social omgivning, för att dessa ska kunna materialiseras i värderingar, medlemmar och – väljare.
Till detta ska läggas att efter 1989 och kommunismens fall har globaliseringen, det europeiska projektet och den ökade rörligheten öppnat en ny front i europeisk politik. Den kom förhållandevis sent till Sverige. Högerpopulismen fick inte fotfäste på 70-talet eftersom Moderaterna hade Gösta Bohman som partiledare. Han protesterade mot »överheten« från Östermalm och ställde sig i frontlinjen för en skatterevolt, och den gamla konservativa högern anammade nyliberalismen. Men på 2000-talet har högerpopulismen kommit med desto större kraft. Den riktas mot invandringen och är i grunden nationalkonservativ snarare än socialkonservativ som Sverigedemokraterna själva hävdar. Men måste i grunden betraktas och ses som en rekyl mot världsordningen såsom den tagit gestalt efter murens fall.
Allt detta har skyndat på de långsiktigt verkande trenderna som missgynnat socialdemokratin. Socialdemokraterna är fortsatt starka i de gamla röda bältena och bruksorterna, men har successivt tappat mark. På många håll nu massivt till Sverigedemokraterna.
Samtidigt som Socialdemokraterna håller ställningarna (på en låg nivå) i exempelvis Stockholm och till och med ökar marginellt på sina håll. Här har tillbakagången för de rödgröna över tid kompenserats av ett ökat stöd för Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Progressiva och »liberala« städer och konservativ landsbygd är ett mönster vi ser i såväl Minnesota som Kampanien, Midlands som Bergslagen. Den stora utmaningen är hur socialdemokratin hanterar denna nya klyvning och om den kan återvinna stöd i regioner och samhällen som nu konvergerar mot konservativa värderingar?
I USA räknade radikala demokrater i början av 2000-talet in framtida majoriteter genom att lyfta fram att växande progressiva städer, invandrargrupper från Latinamerika och arbetarklassen röstade liberalt (vänster). Sedan kom Trump och hittade en populistisk och nationalistisk lucka eller svag länk i den regnbågsallians som alla trodde skulle föra Hillary Clinton till Vita huset.
Kanske är det samma lucka som öppnat upp för Sverigedemokraterna här hos oss och högerpopulister i så många andra europeiska länder. Finanskrisen och den ökade migrationen, särskilt runt 2015, har förstärkt detta kraftfält. Socialdemokratin har fallit tillbaka i land efter land. Men också dess motsvarighet på andra sidan höger-vänsterskalan, konservativa eller kristdemokratiska partier som befinner sig till höger om mitten har förlorat väljare, om än inte lika många som de socialdemokratiska och socialistiska partierna.
En sak är helt säker: Efterkrigstidens socialdemokrati kommer inte tillbaka. Nostalgiska återblickar hjälper föga. Men om man betraktar socialdemokratin som en egen idétradition sprungen ur socialismen behöver denna återuppfinnas och utvecklas när omvärlden förändrats.
Det är alldeles uppenbart att socialdemokratin har haft svårt att orientera sig i vår tids nya politiska landskap – i GAL-TAN-land. Och har inte hittat en fungerande politisk nyckel för att dyrka upp och öppna nya politiska fönster. En del av den så kallade identitetspolitiken är i mina ögon onyanserad, nya politiska dimensioner och frågor är en realitet. Samtidigt räcker det inte att addera olika politiska dimensioner (feminism, antidiskriminering och antirasism, mångfald och religiös tolerans, sexuell frihet, och så vidare). Politiska rörelser och politiska projekt måste slå an ett ackord som förenar, vädja till det universella inte till det som särskiljer.
Därvidlag krävs också en politisk och teoretisk genomlysning av de reella och inte alldeles enkla konfliktlinjer som uppstått kring nationalstaten och det övernationella, det mångkulturella samhället, tolerans och intolerans, religionens gränser och frihet, det sekulära samhällets relation till rättfärdiggörelsen genom tron, för att bara nämna några.
Många av dessa frågeställningar mineras nu av låsta och inte särskilt fruktbara positioner, som om det är rasism eller klasskillnader som lett till Sverigedemokraternas framgångar. Det ligger en fundamental och strategisk utmaning i att undvika att arbetarklassen permanent klyvs utifrån etniska skiljelinjer och att inte klyftan mellan stad och land, centrum och periferi permanentas.
Framtiden är inte given eller förutbestämd. Men det krävs mer än ett parlamentariskt angreppssätt eller en smart valstrategi av det ena eller andra slaget. Det måste också till ett vidare samhällsperspektiv på politiken och organisationen för att kunna iscensätta en nystart för en modern rörelse av socialdemokratiskt snitt.
Är det möjligt? Det tror jag. Men det kommer att kräva en mer konsistent politikutveckling och ett konsekvent och långsiktigt organisationsarbete, det är kort sagt ett projekt som måste bygga på flera ben: Berättelse. Policy. Organisation. Ledarskap.
Socialdemokratin behöver en berättelse. Ja, vad vill socialdemokratin på 2000-talet egentligen? Efter 1989 har rörelsen tappat kontakten med sin historia och sina intellektuella rötter. Dess mest framgångsrika koncept var »folkhemmet«. Det är inte riktigt ett ord som passar in i eller biter i vår tid.
I årets valrörelse talades det om det »starka samhället«. Spontant tycker jag att »det solidariska samhället« bättre ger uttryck för socialdemokratins politiska etos. Socialdemokratin behöver även formulera och utveckla sin policy på en rad områden. Arbetarrörelsen har inte presterat något mer genomarbetat programarbete under långliga tider. Efter finanskrisen är det hög tid att genomlysa det ekonomiska ramverket, välfärdens finansiering och organisation, skattepolitiken och fördelningsfrågorna, globaliseringen och EU-projektet, bostadspolitiken, migrationen och det mångkulturella samhället. Och så vidare.
Gamla politiska organisationsmodeller kan inte kopieras rakt av. Men fokus måste förflyttas från att skola politiker till att utveckla organisatörer. Starka organisationer formar skickliga politiker. Den som vill representera hela landet måste också finnas och röra sig i det civila samhället. Socialdemokratins ledarskap måste uppvisa långsiktighet och kontinuitet. En vital och symboliskt viktig signal vore att bjuda in medlemmar, väljare, gamla och nya sympatisörer till en syneförrättning om framtiden. Strunta gärna i stormöten och de färdigskrivna och storvulna agitationstalen. Hellre samtal och dialog än massmöten. För i det lilla växer ofta det stora.
Text: Håkan Bengtsson
är Vd för Arenagruppen
